Vem vill ha gårdagens nyheter?
Vi kallar oss ”passionerade tidningsmänniskor”. Men det är ett begrepp som, i likhet med ”det tryckta ordet”, är djupt omodernt och förvirrande.
Vi kallar oss ”passionerade tidningsmänniskor”. Men det är ett begrepp som, i likhet med ”det tryckta ordet”, är djupt omodernt och förvirrande.
Innebär det att vi är hängivna pappret, trycksvärtan, distributionen – eller journalistiken, ordet och bilden, nyhetsförmedlingen?
Det ena har tidigare alltid förutsatt det andra, men i dag kan divisen i förra meningen vara en avgrund. Allt fler av oss tjänar fortfarande våra pengar på den ena sidan ravinen men fäster hellre blicken på den andra. Vi har kroppen kvar i den gamla världen men huvudet i den nya. Vi är ”tidningsmänniskor” för att vi jobbar med tidningar men ”passionerade” mer för att vi älskar mångfalden på nätet.
”Det tryckta ordet” är plötsligt en petitess, rentav sekunda vara. När jag läser Dagens Nyheter distraheras jag av deja vu-känslor. ”Jamen… det här läste jag väl igår?” Ledarsidorna ekar av gårdagens akademiska bloggar och digitala news-feeds; kulturnotiserna känner jag igen från gårdagens webbflöde från Variety eller Village Voice.
bryt
Så länge vi fortfarande modemsurfade var ”the information super-highway” något vi alltjämt tog oss ut på vid valda tillfällen, ungefär som att läsa dagstidningar, men bredbandet förändrade allt. Ingen behöver längre de utländska tidningarna i tryckt form. Förr gjorde svensk press en direkt nödvändig insats som rippade material från dessa, eftersom läsarna inte hade möjlighet att prenumerera på dem. I dag har läsarna samma möjlighet som tidningsredaktörer att läsa rubbet på nätet.
Man behöver inte ens surfa runt. Det räcker med ett newsreader-program, där man listar alla de sajter, bloggar och tidningar man är intresserad av. Sedan slår man sig ner med kaffe och laptop och läser 80 dagstidningar på en timme utan att ens behöva öppna webbläsaren. Med de senaste uppdateringarna när som helst på dygnet.
Pressfolk i hygglig redaktörsålder har en ytterst dimmig bild av detta, eftersom bara 2-3 procent av oss läser bloggar och en tiondel över huvud taget har nätet som främsta nyhetsförmedlare. Men i åldersgruppen 18-29 är siffrorna närmast omkastade. Och enligt en färsk Carnegie-undersökning bland amerikanska 18-34-åringar läser i dag endast 19 procent dagstidningar, medan nästan hälften får sin dagliga dos nyheter via nätet. Philip Meyer, författare till boken The Vanishing Newspaper, har räknat ut att med denna utvecklingstakt kommer den siste tidningsläsaren att lägga ut sitt sista pappersexemplar för återvinning i april 2040.
bryt
Toppbloggare har, enligt en studie från Arizona State University, högre utbildning och större expertstatus än tidningars toppkolumnister. Däremot liknar det alltmer ett slags kamrersjobb att sitta på en svensk tidningsredaktion och sortera i inflödet från betydelsefulla bloggar och andra digitala källor.
Men jag tror hellre på papperstidningens exklusivitet än på dess död. Jag vill ha fler kommentatorer, essäister och analytiker i stället för kamrerer och redaktionsråttor, jag vill ha spännande grafisk design och ett högre taktilt medvetande om själva pappret som medium. Tittar jag i mina egna tidningspåsar från den internationella pressbutiken så har dagstidningarna försvunnit helt, medan det konstnärligt spännande tagit över. Typiskt är dock att mitt favoritmagasin Nest lagts ner, mitt i sin egen success story, för att ”satsa på digitala utmaningar”.
Siffrorna i denna krönika är hämtade från The Economist och Editor & Publisher samt bloggarna PressThink och New Media Musings. Allt levererat via min newsreader.
