Gå direkt till textinnehållet
Alexandra Pascalidou
frilansjournalist

Trassligt när Grekland håller i klubban

Det blir varken vaggvisor eller skönhetssömn när demokratins vagga nu tar över ordförandeklubban i EU. Efter en av de djupaste kriserna i efterkrigstidens Europa står demokratin med ryggen mot väggen.

I EU-valet i maj kan en molotovcocktail av rasistiska, ultranationalistiska, misogyna, antisemitiska, islamofoba, homofoba och populistiska partier marschera in i EU-parlamentet. De som fiskar rädslans röster i nödlånenationer. Nödlån som i stället för att lindra nöd föder den. Lönehalveringar, skattehöjningar, stympade välfärdssystem är receptet för den stinkande soppan där människovärdet mäts i äkta och oäkta, i legala och illegala människor. Vi journalister måste stå på tå och rusta oss med kunskap för att sticka hål på sirenernas sång.
Vi har ett intellektuellt och emotionellt utmanande år framför oss. I synnerhet vi som råkar vara den rasistiska retorikens främsta måltavlor, kvinnor och invandrare.(O)lyckligtvis är vi för få.

Under förra ordförandeskapet 2003 var Grekland ett av Europas medietätaste länder med oändligt antal dagstidningar, magasin, TV- och radiokanaler. De flesta av mina journalistvänner hade på den tiden flera jobb parallellt. Många skrev för konkurrerande tidningar under pseudonym. Journalister arbetade vid sidan av sina ordinarie jobb som PR-konsulter och pressekreterare för politiker och kändisar.
I efterhand fick jag reda på att min redaktör i morgon-TV fick pengar under bordet av medverkande företag och produkter. Grå reklam kallades det. På samma sätt fanns fastställda taxor för politiker som kunde köpa sig TV-tid i nyhetssändningar och debatter.
När jag som programledare för EU-valvakan 2004 frågade arbetsmarknadsministern, som i dag är kulturminister, om hur han skulle lösa arbetslösheten började han tala i tungor. Jag upprepade frågan för att plötsligt avbrytas av reklam. Min programledarkollega, Greklands tyngsta nyhetsankare, varnade: Du ställer inte den frågan en gång till.
Det var en korrupt och extravagant tid.
Sedan dess har miljoner euron sköljts ner i sjön eller gått upp i rök. Mediebolag, titlar och kanaler har gått i konkurs. Min vän Nikos, 50-årig journalist och publicist med magisterexamen från franska Sorbonne, såg sina tidningar gå i graven och blev arbetslös när krisen kom. Efter flera års jobbjakt fick han nyss napp på en nyhetssajt. Han ska producera åtta nyheter om dagen för 400 euro i månaden. Eftersom pengarna inte räcker tvingas han även skriva i en annan tidning. För två heltidstjänster får han 800 euro i månaden, med en hyra som äter upp halva lönen.
Unga journalister förväntas vara tacksamma för att få arbeta gratis på redaktioner. De lever på löften om framtida avlönade tjänster och blidkas med att medier är makt. Som kan brukas och missbrukas.  

Jag skulle kunna berätta en massa anekdoter från ett land som de senaste åren befunnit sig i fritt fall men jag väljer att blicka framåt. Och framtiden skruvar på sig och svettas efter fem krisår som drabbat journalistiken och medierna över hela EU. Krympande resurser på redaktionerna för grävande objektiv journalistik, massarbetslöshet och journalistlöner som ingen kan leva på. Lägg därtill ett ordförandeland utan fungerande public service efter nedläggningen i juni 2013 som innebär att hundratusentals medborgare saknar tillgång till en av demokratins grundbultar, information. Och i resten av Europa råder tystnad. När till och med vi som kan och borde bryta tystnaden tiger är det svårt att vara optimistisk.

Fler videos
Fler avsnitt