Sluta gnälla, lär av mediearbetarna
Vi är en gnällig yrkeskår. Medan mina kolleger mest gnäller över journalistikens tillstånd tänkte jag gnälla på facket och jag gör det tillsammans med Jackson Browne och Karl Marx.
Vi är en gnällig yrkeskår. Medan mina kolleger mest gnäller över journalistikens tillstånd tänkte jag gnälla på facket och jag gör det tillsammans med Jackson Browne och Karl Marx. Jackson Browne sjunger: ”Oh people look around you, the signs are everywhere” och Karl Marx fyller i med ett: ”Jag är besviken på er!”.
Om vi börjar med tecknen så skrev jag nyss en krönika om att en klok karriärplanering borde innebära att man jobbar minst en dag i veckan med internet, men den fick jag bassning på i trapphuset hemma, där en Expressen-reporter talade om att hos dem jobbar majoriteten av journalisterna redan med webben och det är bara ett trött litet gäng gamlingar som smäller ihop papperstidningen. På mejllistan för frilansar berättade någon att en tidning hon jobbade för helt har slutat med pappersupplaga och kommer nu enbart ut på nätet. Och så satt jag i en jury som skulle utse Årets redaktion och i en av nomineringarna berättar Norrköpings Tidningar stolt att man anställt sin sista tidningsjournalist. Så det går fort nu.
Dessutom cirkulerar det rykten om att den här tidningen planerar att sluta med pappersupplagan, vilket bara känns helt rätt. Det skulle vara ekonomiskt klokt. Det skulle vara ekologiskt klokt. Det skulle också vara en jätteviktig symbolhandling.
Ibland kan man nämligen känna det som att vårt fackförbund inte riktigt hälsar den här framtiden välkommen, utan att det ängsligt klamrar sig fast vid en kärna av livstidsanställda medlemmar som primärt återfinns inom dagspress och organisationspress och företräder deras behov och deras oro.
Framtiden däremot händer först ute i periferin, bland vikarier, frilansar och allsköns löshästar och egna företagare. Den sortens mediearbetare är i dag bara tio procent av förbundet. Den borde vara mycket, mycket större.
Karl Marx hävdade en gång att arbetarklassen bara kunde göra sig fri genom att ta kontrollen över produktionsmedlen och jag är inte säker på att han menade just Niklas Svensson men Niklas är ett bra exempel. Sparkad från Expressen satte han raskt upp sin egen politikerblogg och snabbare än någon hann säga ”Det är alliansens fel” var han uppköpt av TV4 och en miljon rikare.
Vem som helst av oss hade kunnat göra samma sak, men få av oss i den här gnälliga kåren vågar ta sådana kliv. Vi är organiserade runt det invanda och har följaktligen inte haft en bra löneutveckling. Vi har tappat 20 procent i förhållande till liknande yrkesgrupper. Vi har också missat alla dem som är yrkets framtid.
Strix, ett TV-produktionsbolag i Stockholm, har 18 000 personer – huvuddelen frilansar – på avlöningslistan. Alla dessa jobbar med medier. Storleksmässigt är de ett journalistförbund till, men jag tror inte en enda av dem är med i facket. Räkna sedan in alla som arbetar med innehåll på internet, gratistidningar, kundtidningar, företagstidningar med mera så hittar vi en blomstrande grupp om kanske 35 000 människor enbart här i Stockholm. Lägg till informatörer, PR-människor. Alla dessa grupper kan kallas mediearbetare och alla har haft betydligt bättre löneutveckling de senaste åren än vad vi journalistförbundare haft.
Så även om de nu inte är intresserade av Journalistförbundet så borde vi vara intresserade av dem. Nu är ett utmärkt tillfälle. Jag menar, vi har ju till och med en bloggande ordförande.
erik.hornfeldt@tre.se
