Gå direkt till textinnehållet

Rasism och sexism standard inom hockeyn

I årets bästa nya TV-serie, BBC-advokatserien Silk, anklagas en kvinnlig Londonpolis med pakistansk invandrarbakgrund för att ha kallat en manlig kollega ”lazy nigger”. Visserligen fälls hon, formellt, men hon får behålla jobbet eftersom utredningen tydligt visar att den egentliga rasismen inte alls finns hos henne utan är nedärvd i poliskårens kultur och en del av legeringen i dess struktur.

Detta illustreras av att den äldre, dömande polischefen, som först tänker göra henne arbetslös och till en snygg statistiksiffra i kampen mot polisrasismen, ändrar sig när hennes advokat hotar att gå till medierna med en gammal bandinspelning, där man mellan skål och vägg hör honom själv fälla ett koppel av grovt rasistiska kommentarer…

Någon ”lat neger” kan man inte anklaga hårdjobbande hockeyspelaren Yared Hagos, nu i SM-final med sitt Skellefteå AIK, för att vara. Däremot hördes Luleå Hockeys sportchef Lars ”Osten” Bergström, enligt tre av varandra oberoende vittnen, kalla honom ”svinjävla neger” från sin läktarplats i Skellefteå Kraft Arena under en av SM-semifinalerna.

Sportjournalisten Jonas Fahlman på Västerbottens Folkblad gjorde en stor nyhet av detta, varpå Luleå Hockey snärjde in sig i motstägelsefulla officiella kommentarer och Fahlman tog en timeout efter att ha mordhotats av – visade det sig – en moderator på Luleås supporterförenings webbforum samt blivit utsatt för kastade föremål när han passerat Luleåklacken efter en senare match.

Annons Annons

Det blev en rekordkort timeout. Efter blott fyra dagar var Fahlman återigen i tjänst, på sin speciella Skellefteå AIK-hockeyblogg hos Västerbottens Folkblad, och uttryckte stor besvikelse över vad han fått utstå i egenskap av tjänsteutövande journalist. Därtill anklagade han i prinicp hela Luleåföreningen för att vara in i märgen rutten: ”Man har från Luleås sida, uppifrån högsta klubbledning ner till lägsta supporter, valt att rikta gemensamma attacker mot min person.”

Men problemet är knappast begränsat till ”Osten” och Luleå. Det är nedärvt i svensk ishockey, en del av legeringen i dess struktur – och inkluderar Jonas Fahlman själv. Och mig, som hockeysupporter. Problemet är inte någon reell rasism utan en cementerad machokultur där det psykologiska kriget, i form av ett systematiskt utväxlande av smädelser (mellan spelare, ledare och publik), är tillåtet att vinnas med alla verbala medel.

Och då är tyvärr rasism och sexism en standardkomponent. Vi är givetvis många som är emot detta, men vi är ändå delaktiga i den kommersiella sportcirkus som sanktionerar det.

Vart än AIK kommer så skanderar motståndarklacken ”Solnatattare”. AIK-publiken i sin tur förgyllde en hel SM-semifinal med att skrika ”hora, hora, hora” åt både ledare och spelare. Och det finns inte en svart elithockeyspelare i detta land som inte hört motståndarklacken skandera ett rasistiskt ”ugh, ugh, ugh” mot honom.

När en Skellefteåspelare ”snackade ner” en motståndare i slutspelet är det inte omöjligt att Jonas Fahlman nickade gillande på pressläktaren, trots att det på TV- och jumbotronbilderna såg ut som om han sa ”din jävla fitta”.

Även den kanske mest sansade expertkommentatorn, rutinerade Leif Boork, uttrycker ofta uppskattning för spelare som förmår ”krypa under skinnet” på sina motståndare med sexistiskt ”trashtalk”.

”Bög” och ”neger” tillhör vardagsvokabulären i svenska hockeymiljöer. En av Sveriges mest respekterade hockeyexperter, Niklas Wikegård, tillåts påfallande ofta vara gravt sexistisk hos SVT – ett av hans favorituttryck är att kritisera spelare och lag för att de uppträtt som ”kärringar”.

En sportjournalist på Gotlands Tidningar hedrade för några år sedan Internationella kvinnodagen med att, just på denna dag, sätta ett tränarcitat som huvudrubrik: ”Vi spelade som kärringar med handväskor.”

Inget av allt detta, och vad det är uttryck för, har tagits upp i någon enda krönika eller kommentar kring ”Osten-gate”. Yared Hagos själv har knappt velat kommentera alls utan mest bara muttrat att det ”existerar ingen rasism i svensk hockey”.

(Och inga bögar heller, sägs det.)

Därmed inte sagt att Luleås sportchef personligen är rasist om han uttryckt orden ”svinjävla neger”. Det vore djupt omdömeslöst och självklart rasistiskt i sig, men framför allt på en jargongkulturell nivå som är mycket större och allvarligare än det enskilda fallet.

Till saken hör, tyvärr, att det är tre Skellefteåsupportrar som gått till sin lokaltidning med uppgifterna – och att samma tre, med rätta upprörda, vittnen sannolikt inte gjort detsamma om det gällt en ledare för den egna klubben.

Jag kan se mycket av mig själv i Jonas Fahlman – som hockeysupporter. Även jag reser mig understundom ur stolen och lever ut såväl lycka som irritationer och frustrationer under pågående match. Och någonstans inom mig finns en nedärvd, eller nednött, acceptans mot en del av de där grottmansuttrycken.

När en av ”mina” spelare vinner ett psykkrig mot en motståndare på isen myser jag – även om jag tydligt ser att han, i det där bisarra machosamförståndet som är ishockey, använder en grov sexistisk mobbning som går emot allt jag tror på.

Å andra sidan deltar jag som betalande säsongskortsinnehavare och inte avlönad journalist på pressläktaren. Jag är väl medveten om att jag inte skulle vara lämplig att skriva yrkesmässigt om mitt favoritlag, än mindre om en liknande skandal som hade gällt mitt lags ”ärkefiende” – vilket Luleå är till Fahlmans Skellefteå.

Lågvattenmärket kom när Fahlman häromdagen, i en bloggkrönika, gick så långt som att jämföra Luleås styrelse med våldtäktsmän. Västerbottens Folkblad har brustit i omdöme när de inte låtit en opartisk kollega ta över rapporteringen om misstankarna och åtalet mot Lars ”Ostens” Bergström för hets mot folkgrupp.

Jag tycker väldigt mycket om Jonas Fahlman som kunnig och passionerad sportskribent, därtill en av branschens främsta stilister. Men i det här fallet har han mer drivit luddig partisk kampanj än agerat journalistiskt etiskt.

Nu är visserligen ämnet, som jag här försökt illustrera, verkligen värt en rejäl kampanjjournalistik. Men då måste den ta det breda, självkritiska greppet om hela hockeykulturen.

Hade jag varit DN-featurechef hade jag dagligen uppvaktat Maciej Zaremba ända tills han accepterat att skriva en hel artikelserie om ”Osten-gate” med både historisk fördjupning och kulturanalys.

KJELL HÄGLUND

Fler avsnitt
Fler videos