Gå direkt till textinnehållet

På webben misslyckas de flesta

Det facit vi ser för dagstidningar på webben är ganska trist. Vilket är tråkigt eftersom det inte hade behövt vara det. För mer än något annat beror det på att för landets dagstidningsföretag är webben och Internet en serie missade möjligheter och misstag som jag fruktar att tidningarna kommer att få betala för de kommande åren.

För några år sedan gjorde jag ett jobb för ett konsortium av finansiärer som funderade på att köpa Le Figaro.

Vid den här tiden, runt 1999 – 2000, var den franska tidningen den enda större dagstidningen i Europa som inte hade en egen webbsajt. Frågan som mina uppdragsgivare ville ha svar på var om det var en tillgång eller en belastning. Och eftersom de tänkte som finanskillar så gick deras resonemang ungefär så här: kunde dom snabbt öka värdet på Le Figaro genom att dra igång en webbsajt, eller var dom tvungna att snabbt ta en större nyinvestering i webben för att över huvud taget kunna behålla värdet på den tillgång de tänkte förvärva.

bryt

Vad jag gjorde var att titta på hur det såg ut på den svenska marknaden och det var ganska enkelt att göra följande obeservation: ledande, välskötta och vinstgivande tidningar hade ledande, välbesökta och ambitösa webbsatsningar. Aftonbladet.se var till exempel ljusår före Expressen.se. DN.se det solklara valet framför SvD.se. Till och med på lokal nivå syntes skillnaden tydligt, till exempel i Östersund mellan ÖP och Länstidningen.

Den intressanta frågan var dock; var de framgångsrika tidningarna framgångsrika bland annat därför att de transformerat sin gamla kärnaffär papperstidningen till en ny och blivit mediehus med nya intäktströmmar, eller var de rika pappersdrakar som slösade bort sina övervinster på olönsamma satsningar inom nya medier?

Mer det senare säger jag. Eller rättare sagt, vi tvingas väga några ganska alert uppdaterade nyhetssajter mot det tveksamma journalistiska värdet i en massa olästa bloggar, mot tappade bostadsannonsering, tappad platsannonsering, tappad beg-bilannonsering, tappad eftertextannonsering och ett antal väldigt vingliga utflykter i interaktiv television, kabelinnehåll och liknande branscher där en nyhetstidning på papper har väldigt lite att tillföra.

bryt

Å ena sidan verkar det finnas en first mover advantage, det vill säga den som är först har fördelar och det är något som bidragit till att Aftonbladet.se är den dominerade nyhetssajten och att Dagens Industri är den bästa sajten för att följa börsbolag.

Det verkar också som om webben precis som Hollywood är en blockbuster-ekonomi. Det finns bara utrymme för en att tjäna pengar åt gången. Så på samma sätt som det finns en Sagan om Ringen som lockar i princip alla biobesökare finns det en Blocket.se som tar hem hela den svenska eftertextmarknaden och gör två miljoner i månaden i vinst. Eller en Aftonbladet som har nyhetsläsarna.

bryt

Å andra sidan verkar det som framgångsrika mediewebbar inte har klarat av att tillgodogöra sig det som är en av ett tidningsföretags främsta styrkor, nämligen förmågan att hålla investeringskostnaderna nere och skala upp driftskostnaderna först i takt med att intäkterna kommer. DI.se drar visserligen in 60 miljoner men eventuella vinster äts helt upp av vad som ser ut att vara alldeles för höga IT-kostnader. (Papperstidningen ökar samtidigt sin vinst med 100 miljoner). Och Aftonbladet.se som är allas föredöme drar inte in mer än cirka en miljon per anställd vilket ska jämföras med stora tekniktunga och ineffektiva TV4 där varje anställd drar in 3,5 miljoner, något som i sin tur anses alldeles för lite eftersom liknande nordiska TV-bolag gör 5 miljoner per anställd.

bryt

Med andra ord, det facit vi ser för dagstidningar på webben är ganska trist. Vilket är tråkigt eftersom det inte hade behövt vara det. För mer än något annat beror det på att för landets dagstidningsföretag är webben och Internet en serie missade möjligheter och misstag som jag fruktar att tidningarna kommer att få betala för de kommande åren.

erik.hornfeldt@tre.se

Fler avsnitt
Fler videos