När det sakta börjar gå utför
När upphör ett land att ha en fri press? Hur vet man när den där heliga, omhuldade gränsen är passerad?
Jag ställdes inför den frågan för ett par veckor sedan när jag träffade Paul Rusesabagina från Rwanda. Ni som har sett filmen Hotel Rwanda vet vem han är, fast i Hollywoodproduktionen spelas han av Don Cheadle.
Rusesabagina räddade livet på några hundra rwandier under folkmordet för drygt femton år sedan. Sedan dess har Rwanda återhämtat sig och länge har EU och USA uppfattat president Kagame som en garant för en stabil utveckling mot demokrati och öppenhet.
Men Rusesabagina har en annan bild. Han menar att Kagame är en despot som gör allt för att tysta sina kritiker och som regelbundet stänger tidningar och hotar journalister, särskilt inför presidentvalet senare i år. Flera tidningar, bland andra Umuseso och Umuvugizi, har fått stänga, Human Rights Watch har kastats ut ur landet och oppositionspolitiker har svårt att få sina kandidaturer godkända.
Myndigheterna kallar Rusesabagina för folkmordsförnekare för att han hävdar att det dödades människor ur båda befolkningsgrupperna.
Och just folkmordet används ofta som en ursäkt för att tysta öppen kritik mot regeringen Kagame. Under upptakten till folkmordet användes inte minst radion för att trissa upp hatet och driva fram den våg av våld som på omkring hundra dagar dödade åtta hundra tusen människor.
För regeringen i Rwanda används den mediala propagandan då som en ursäkt för att inskränka pressfriheten nu. Det skulle gå att förstå till en viss gräns, men nu tyder det mesta på att folkmordet mest av allt används som en ursäkt för att kontrollera det fria ordet.
I så fall ännu ett exempel på att pressfriheten aldrig är så hotad som när ett påstått högre värde (religion, ideologi eller stabilitet) läggs som en filt över journalistiken.
Och det är väl just då, när man ser hur det sakta börjar gå utför, som omvärlden måste reagera. Så vad gör Sverige för pressfriheten i Rwanda? Hur används biståndet, de diplomatiska förbindelserna och EU som påtryckningsmedel?
De frågorna ställs numera nästan dagligen när vi talar om Eritrea och Dawit Isaaks fall. I Rwanda är det inte alls lika illa, det har inte gått lika långt. Och just därför är frågorna så viktiga.
