”Lokala medier i Ukraina jagar nya annonsintäkter vid fronten”
KRÖNIKA Kriget har blivit en ekonomisk chock, men sökandet efter hållbara affärsmodeller är inte så annorlunda det som svenska medier har gått igenom. Ukrainarna är mycket tacksamma för hjälp men de är fullt på det klara med att de äger sin framtid, skriver Alex Voronov.
Det finns en god annonsmarknad i ukrainska frontområden. Jag har verkligen lagt detta budskap från journalistseminariet i Odessa för några veckor sedan på minnet. Det levererades av Valerij Harmasj som startat ett par lokala nyhetssajter och föreläser om medieekonomi.
Ett dussin ukrainska lokaljournalister och lokalmediechefer spetsade öronen. De var där för att inhämta kunskap och utbyta erfarenheter om hur de kan tjäna pengar och ja, överleva.
Det där om annonserna svaldes av åhörarna rakt av men jag var tvungen att fråga Valerij mer om detta i pausen. Jo, förklarade han, nära fronten, ett fåtal mil från kontaktlinjen, har befolkningen delvis bytts ut. Många lokalbor har flyttat ut. Soldater har flyttat in, det är där de har sina bakre områden.
Soldater har förhållandevis höga inkomster, vilket har höjt köpkraften på dessa platser och enligt Valerij är det framför allt tre branscher som blomstrar: lagad mat, bilverkstäder och enklare vårdtjänster däribland tandvård. Mängden aktörer ökar, de konkurrerar och annonserar.
Visst, jag känner igen det utifrån egna observationer. Utbudet av allt detta är iögonfallande i frontområdena. Och om det finns annonspengar så finns det underlag för lokal journalistik? Nja, annonsörer har många alternativ, precis som i Sverige, och medierna är olika bra på att sälja sitt erbjudande.
Det här är en av Valerijs käpphästar när han föreläser: Vikten av professionalisering. En publikation, hur liten och fattig den än är, måste avsätta resurser till att anställa folk som är specialister på att få in pengar, om det så är att sälja annonser eller hitta digitala prenumerationsmodeller.
För ukrainska medier med, säg, fem anställda är den här tanken inte självklar. Men den väckte något hos deltagarna på seminariet och efteråt sa flera att de skulle gå i den här riktningen.
Det var också meningen. Seminariet var en del av ett projekt som finansieras av Svenska Institutet och drivs av det svenska medie- och konsultföretaget Global Reporting tillsammans med ukrainska Human Rights Platform, en organisation som bevakar journalisters intressen. Jag är med på ett hörn och bidrar med erfarenheter av journalistarbete i Sverige och mångårig bevakning av Ukraina.
Det handlar mycket om att föra samman ukrainska lokala medier samt ge dem tillgång till ny kunskap som ska bidra till hållbarhet. Det fullskaliga kriget har blivit en ekonomisk chock men grundutmaningen, sökandet efter hållbara affärsmodeller, är inte så väldigt annorlunda det som svenska medier har gått igenom. Ukraina är med i en långvarig internationell trend där annonsering i dagspress och tv minskar, samtidigt som viljan att betala för journalistik är låg.
Men de ukrainska kollegor jag möter klagar inte. Och de tigger inte. Ja, de allra flesta medger att pengar till drift som kommer från utlandet är viktiga, och att avbrutna bidrag från framför allt USAID känns. Men varför ska skattebetalare i väst betala för ukrainska förlustverksamheter, frågar Valerij retoriskt. Projektbidrag till lärande är bra, om de just leder till att ukrainska medier lär sig överleva på egen hand, menar han.
Den här attityden är något att ta fasta på. Ukrainarna är mycket tacksamma för hjälp men de är fullt på det klara med att de äger sin framtid. Och de bär på en stolthet som är högst välförtjänt.
Alex Voronov, opinionsjournalist som bevakar Ukraina, tidigare politisk redaktör på Eskilstuna-Kuriren. Författare till reportageboken Blågula kriget – om svenskarna som slåss för Ukraina.
