Gå direkt till textinnehållet

Konspirations-teorier utan grund

Så här under den mest intensiva boksäsongen är det lite speciell stämning på landets kulturredaktioner.Vi har så otroligt många hänsyn att ta.

Till att börja med måste vi ju undersöka om Jan Guillou eller Leif G W Persson utkommer med någon ny bok, eller på något annat sätt påverkas av höstens utgivning. Sedan ringer vi dem med en förslagslista: Kan du tänka dig att låta dig recenseras av vederbörande? Och förresten: Unni Drougge har tydligen lånat era namn till en bok, är det okej om vi recenserar den? Och är det i så fall okej att vi skriver att den är bra, om den är det?

Ska vi kanske kolla med de viktigaste förläggarna också, så att ingen har något annat kontroversiellt på gång? Eller ska vi bara köra den vanliga mörkningskampanjen mot misshaglig litteratur efter beslut på telefonkonferens torsdag 14.30 som vanligt?

Nej. Så går det förstås inte till.

Men konspirationsteorierna om "påtryckningar" och "hänsyn" för att inte "reta upp" olika typer av "makthavare" (alla orden måste citeras, eftersom de är så fritt definierade) är på nivån "elfte september orkestrerades av George W Bush" eller "vanligt vaccin gör barn galna".

Ett aktuellt exempel finns hos Newsmill, där Unni Drougges vän Ehwa Lindström försöker driva tesen att just Drougges senaste bok har mötts med en tystnadskampanj. Ett begåvat pr-trick i sig, vars framgång jag bidrar till med denna krönika.

Jag kan då konstatera två saker. Ett: bara kanske tio procent av den svenska bokutgivningen recenseras i någon som helst större utsträckning, eftersom konkurrensen om utrymmet aldrig har varit större och eftersom det aldrig i världshistorien har utgivits så många böcker som nu. Två: Unni Drougges bok recenserades i Göteborgs-Posten, Aftonbladet, Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad, Kristianstadsbladet, Borås Tidning, Dalarnas Tidningar och Tidningen Kulturen. Den har vidare omtalats i säkert minst tio andra medier, och säkert recenserats på platser som jag har råkat missa i hastigheten.

Den typen av genomslag kan de flesta andra författare av svensk skönlitteratur absolut inte räkna med.

Sedan handlar inte detta specifikt om Unni Drougges bok, det ska ingen tro, det var bara veckans exempel.

Diskussionen brukar nämligen återkomma, och den kan omöjligt vinnas med sakargument. Gramsna författare kan aldrig acceptera att urval görs på några som helst anständiga premisser. Det vill säga: all nyhetsvärdering, all relevansbedömning, är korrumperad och felaktig.

Och hur skulle en typisk förorättad författare ha reagerat om låt säga Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet hade valt att prioritera hans eller hennes bok för stor recension – men sågat den? Svaret är självklart: det hade då förstås varit en del i samma stora konspiration.

Det finns för sådana här "stridbara debattörer" bara ett godkänt sätt att hantera deras böcker: Att recensera dem stort, och recensera dem positivt.

Onekligen en ganska bekväm debattposition.

Andra författare är mer subtila. De städslar "vanliga läsare", som ringer och säger saker som "jag har ju läst fina recensioner av den här boken i följande sju tidningar, hur kommer det sig att ni inte har recenserat den?"

Så beter sig inte vanliga bok- och  tidningsläsare. Det vet vi. Det vet nog författarna och deras närstående också.

När blir det för mycket även för dem? När rodnar de?

Fler avsnitt