Journalisterna springer ärenden
Allt sedan försäkringskassans reklamfilmer om bidragsfusk drog igång har en bedövande stor del av journalistiken handlat om att överträffa sig själv i samhällsomstörtande jakt på småfuskare. Jaa, sicket mod! Får man inte göra sådan journalistik? Jo. Är ensidigheten problemet? Ja.
Trött stirrar jag på mjölkpaketet. Det tar ett tag innan jag fattar vad det faktiskt står på det. Texten handlar om barns rättigheter.
”Tänk om bara vänsterhänta barn fick gå i skolan. Om inga barn som är födda på en torsdag fick vård när de är sjuka. /../Så är det inte, som tur är! Alla barn har rätt att gå i skolan, få vård”, bla bla. I vilken verklighet den texten funderats ut kan man bara spekulera kring.
Den lyckas i alla fall helt ignorera det faktum att massor av ungar inte går i skolan och inte får sjukvård, trots alla rättigheter de har.
I Sverige har alla människor många fina rättigheter (liksom i de flesta andra länder, flera diktaturer inkluderade). Att det inte betyder att allt är frid och fröjd vet vi också.
bryt
Ett traditionellt journalistiskt bevakningsområde har varit att undersöka om människor diskrimineras eller om någon bryter mot lagen genom att diskriminera.
Men en viss leda från mediernas sida har blivit allt tydligare. Det är ju så tjatigt med alla nyheter om att svartskallarna är diskriminerade och inte får jobb eller inte kommer in på krogen. Och att kvinnorna inte har lika lön som män är en stendöd grej. Skittråååååkigt.
Visserligen kommer svartskallarna fortfarande inte in på krogen och kvinnolönerna är fortfarande lägre än manslönerna, men poängen är att det inte gör någon banbrytande journalistik.
Den tuffa journalisten måste då söka nya grepp och vinklar. Istället för att undersöka arbetsgivares diskriminering eller vardagen för den utsatta individen kan man då visa framfötterna – och rent av skapa lite drag under galoscherna – genom att våga utmana och vända på steken. Då gäller också att förlöjliga den där ”politiska korrektheten” som man låtsas utgör realiteten i Sverige. Nu ska den undangömda sanningen fram.
bryt
Med tanke på TV3s Insider om invandrares brottslighet och Janne Josefssons framträdande i SVTs Debatt på temat journalistiken beskriver invandrare som brottslingar (”Majoriteten av dem som sitter på Hall är ju invandrare”, sade Josefsson) så kan man kanske tala om en ny trend för 2005. Ja, man skulle kunna säga att invandrarnas brottslighet i år är vad muslimernas kulturella avgrund var fram till förra året. En fläkt av Europa. En ny och vågad trend. Vårens heta accessoar som går bra till fusk-modet.
Allt sedan försäkringskassans reklamfilmer om bidragsfusk drog igång har en bedövande stor del av journalistiken handlat om att överträffa sig själv i samhällsomstörtande jakt på småfuskare. Jaa, sicket mod!
bryt
Får man inte göra sådan journalistik? Jo. Är ensidigheten problemet? Ja. Och att det luktar när journalistiken alltför ivrigt springer ärenden åt myndigheter och politiker. Under 90-talets höga arbetslöshet var a-kassefusk och ”problemen med lata arbetslösa” en liknande fråga – men mediernas iver över att svälja betet var inte fullt lika stor.
”Vems är dina åsikter?” frågar Dagens Nyheter i sin reklam och visar bilder på politiker som byter delar av skallen med varandra. Undertexten handlar om deras ryggradslösa hållning, de byter gärna åsikt med varandra.
Varför inte blanda några journalistskalper med politikerskallarna? Kanske sätta Adaktusson-hår på Leijonborg eller Henrik Brors ansikte till Maud-frisyren. Och skjutjärnshatt på Göran Persson. Sedan kan vi fråga igen och igen och ända fram till valet: ”Vems är dina åsikter?” Fast vem skulle vilja finansiera den reklamen?
