Gå direkt till textinnehållet

Fult att möta fakta med förvirring

"Jäkla Isabella, jag håller på fiskarna jag!”   Jag fick en smärre chock när kompisens snälla mamma på skoj, men ändå med allvar i botten på sitt sjungande dalmål avkunnade sin dom efter att ha sett på Sveriges Televisions debattprogram där jag deltagit i en debatt om överfisket.

”Jag är på yrkesfiskarnas sida, jag. De vet nog vad de pratar om”.
Jahapp. Där fick jag som hade låtit mig lugnas av vänner och bekanta som menat att var och en som sett det där debattprogrammet måste ha insett hur befängt hela upplägget var.

Alltså – debatten som jag hade trott skulle handla om den oansvariga fiskepolitiken som gjort att torsken har minskat med 80–90 procent i svenska vatten sedan 1980-talet, hade genom Debatt-­redaktionens försorg i stället förvandlats till en ­”debatt” om huruvida det finns torsk i havet eller ej. Undertecknad och chefen för Havsfiskelaboratoriet skulle representera den ena sidan som enligt den absurda vinklingen skulle påstå att ”torsken är ­utrotad” – cirka femton yrkesfiskare skulle representera den andra som vittnade om att ”det finns hur mycket torsk som helst”.

Debattredaktionen hade – vilket jag inte visste – den uttalade målsättningen att ta upp så kallat kontroversiella ämnen och hade redan avverkat frågor som legalisering av knark och prostitution, och försökt ha med våldtäktsdömde Tito Beltran i studion för att diskutera oskyldigt dömda – vilket dock hind­rades av ansvarig utgivare eftersom det skulle strida mot SVTs krav på opartiskhet.

Däremot gick debattämnet ”Klimatbluffen” bra. För att hålla igång den ”debatten” var Stina Dabrowski tvungen att låtsas att hon tyckte att rapporterna från FNs klimatpanel, vilka representerar 2 500 internationella forskares samsyn, och åsikterna från en omstridd dansk samhällsvetare som anser att frågan är överdriven och en svensk professor som tycker att lite extra koldioxid i atmosfären bara är bra för växtligheten och som en ”skyddande slöja” – var av ungefär samma tyngd. Dramaturgin förstärktes av att Stina förklarade gång på gång att hon nu inte alls visste vad hon skulle tro.

En liknande manöver gjordes i programmet där jag medverkade vilket leder mig till den fråga jag här vill ta upp: kan man verkligen ”debattera” vad som helst? Om man nu hittar ett gäng som anser att jorden är platt och som har hittat alla möjliga goda argument för den frågan – är det då relevant att låta dessa personer just ”debattera” det här? Och de som ska bemöta dessa påståenden, tycker verkligen de att jorden är rund?

I vilket läge kan man säga att man vet någonting? Duger det att hundratals offentligt finansierade vetenskapsmän från Nordatlantens alla kuststater enats om sina uppskattningar av torskbestånden? Duger det att både Internationella naturvårdsunionen IUCN och svenska Artdatabanken fört upp den atlantiska och baltiska torsken på sina rödlistor som ”starkt hotade”? Duger det att det marinbiologiska forskarsamfundet är så samstämmiga i denna fråga att åtminstone inte jag stött på en enda forskare med avvikande uppfattning?

Jag tycker det. Vilket inte betyder att jag motsätter mig kvalificerade debatter om forskningsmetodik, vetenskapsteori, eller rent av den filosofiska frågan om kunskap om någonting överhuvudtaget är möjlig. Men att reducera brett accepterad och vedertagen kunskap till debattämnen som vilka som helst sprider tyvärr bara förvirring.

Jäkla tråkigt faktiskt; när Eskil Erlandsson var där och allting. Ministern borde fått de hårda frågorna.

 

 

Fler videos
Fler avsnitt