Gå direkt till textinnehållet

Felanvända pronomen retar många

Det kan väl inte vara så förskräckligt svårt att att skilja på sin och hennes? Ola Mårtensson på Östersjönytt är en av många som retat upp sig över felanvända pronomen i nyhetsspråket. Det mest flagranta exempel som han har samlat på sig är förstasidesrubriken ”Kristi brud planerade mordet på hennes syster”. Det var säkert fler än han som undrade vems syster det handlade om.

Det kan väl inte vara så förskräckligt svårt att att skilja på sin och hennes? Ola Mårtensson på Östersjönytt är en av många som retat upp sig över felanvända pronomen i nyhetsspråket. Det mest flagranta exempel som han har samlat på sig är förstasidesrubriken ”Kristi brud planerade mordet på hennes syster”. Det var säkert fler än han som undrade vems syster det handlade om.

Grundregeln i svenskan är att det reflexiva pronomenet sin syftar på subjektet i en sats. I meningen ”Anna tog sin stora handduk och svepte om sin frusna kropp” tillhör både kropp handduk subjektet Anna. I meningen ”Anna tog hennes stora handduk och svepte om sin frusna kropp” knycker hon i stället någon annans handduk, medan hon i satsen ”Anna tog sin stora handduk och svepte om hennes frusna kropp” lånar ut sin egen. Slutligen är både handduk och kropp någon annans i exemplet: ”Anna tog hennes stora handduk och svepte om hennes frusna kropp.” Så långt är det inga krångligheter. I de flesta fall väljer den som har svenska som modersmål instinktivt rätt pronomen.

Men gänserna är inte knivskarpa. Tankesubjektet i en mening kan vara ett annat än det formellt grammatiska: I meningen ”Anna sa åt flickan att svepa in sin frusna kropp i handduken” är Anna visserligen subjekt, men det skulle kännas onaturligt att följa grundregeln. Det finns gott om gränsfall i passiva satser och i andra konstruktioner där båda varianterna kan passa eller där vem som helst kan tveka. Ofta blir det fel när pronomenet kommer före det substantiv det syftar på, helt enkelt för att den som talar eller skriver inte riktigt har planerat sin mening, till exempel i ”Trots hennes intelligens gör hon oftast som alla andra”.

Annons Annons

Liksom Ola Mårtensson misstänker jag att det ibland handlar om inflytande från engelskan när fel pronomen dyker upp i svenska meningar.

Ett annat utbyte av pronomen som kan reta folk riktigt ordentligt är bytet av honom till han, alltså: ”Jag såg han” i stället för ”Jag såg honom”. Där handlar det om att subjektsformen används i stället för objektsform. I en debattartikel i Aftonbladet i början av hösten hävdade korrekturläsaren Anne Gjelstrup att åtminstone nio av tio svenskar säger ”Jag ska ringa han”. Det är allt en överdrift, men visst det är sant att uttryckssättet är långt ifrån ovanligt. Anne Gjelstrup menar att vi kan jämföra med engelskan för att inse hur löjligt många svenskar talar. Ingen tar minsann fel på engelskans he och him.

Nej, i det fallet kan vi inte skylla på engelskt inflytande utan får gå till vår egen språkhistoria. I fornsvenskan skilde man på ackusitiven ”han” och dativen ”honom”, men med tiden har dativen tagit över som enda objektsform. Ändå har ettt ackusativ-han levt kvar i många dialekter. Det är därför så många tycker det känns bra att säga ” Jag såg han” men aldrig skulle kläcka ur sig ”Jag såg hon”, som alltid har varit fel i svenskan. Den gamla feminina ackusativformen ”hana” kan däremot fortfarande anas hos den som säger ”Jag såg’na.” Själv tycker jag inte alls att de som säger så är löjliga, utan tycker i stället att det är fascinerande att talspråket har lyckats bevara former som försvann ur standardspråket för hundratals år sedan.

Men var sak har sin plats. Även om jag kan säga ”Jag såg han” i mina skånska hemmamarker, skulle jag aldrig skriva det eller säga det i mer formella sammanhang. I den journalistiska yrkesutövningen gäller det att sortera sina pronomen och se till att de följer dagens svenska regler.

mediespråkslärare vid Mittuniversitetet

Fler avsnitt
Fler videos