Gå direkt till textinnehållet

Dags för medieägarna att gå i terapi

De senaste veckornas dramatiska händelser visar att landets medieägare står inför en exceptionell utmaning.Men den handlar inte om ekonomi, utan om något mycket dyrare, nämligen själ.

Just därför ska vi nu göra människor av våra ägare, och jag ska bli deras terapeut. De är tre gamla farbröder, jag tror dessvärre att den liknelsen blir bäst, och vi ska samtala utifrån grundfrågan ”varför äger du medier, gamle man?”.

Vi kan börja med att träffa pappa Schibsted. Psykoanalysen är lättast med honom. Pappa Schibsted är en norskamerikansk kvartalsekonom, helt obekymrad om vad folk säger om honom och givetvis orienterad om vad corporate social responsibility är, ity han har läst om det i en intressant debattartikel. Att tillämpa det på svensk mark, att fundera i termer av långsiktiga publicistiska värden, är något han ibland skriver i pressmeddelanden medan han försöker hålla sig för skratt. Cynismen är ett ok i hans liv, och det verkligt svåra för honom är att han saknar vilja till förändring.

Så har vi pappa Bonnier, den hand som fött mig sedan jag var nästan barn, och som enligt braskande rapporter i konkurrentägda tidningar ska ha stora problem. Pappa Bonnier har publicistiskt intresse och en stark historisk känsla. Och det borde ju enbart vara fina egenskaper. Dessvärre förmår han inte helt vila i dem. Han jagas av en känsla av otrygghet. Det är ju inte riktigt business att bry sig om olönsam lyrik och kostsam kvalitetsjournalistik, vilket hans många ättlingar gärna påpekar. Dessa ättlingar blir mycket oroliga om inte den årliga utdelningen kan upprätthålla de stora privatförmögenheterna och det extravaganta levernet. Pappa Bonnier slits alltså mellan det som han i själen vet är rätt och det som han uppfattar att samtiden kräver av honom – samtidigt som han förstår att branschomställningarna är en skärrande realitet. Det går att känna sympati för den gamle, inte minst för den inbyggda familjetragedin: varje generation räds sin hungriga avkomma.

Så har vi kära pappa Stampen. Jag skrev en krönika om Stampens flaggskepp Göteborgs-Posten på denna tidnings webbplats för en tid sedan. Den gav oss båda skäl att fundera efteråt. En av slutsatserna blev att pappa Stampen har drabbats av rotavdrag. Rötterna har dragits sönder, alltså.
Den ledande patriarken har ju visat sig vara en lika skicklig affärsman vad det gäller expansion som han är olyckligt kär i handgriplig publicistik. Den tilltagande mängd utropstecken han begagnar i sina spalter står i rak proportion till småtidningsförvärven. Men någonstans djupt i sin själ ser han ändå att hans eftermäle knappast kommer att skrivas av dem som granskar årsredovisningar, utan av dem som läser tidningen. Vem vet, kanske leker han nu med tanken på att låta modertidningen leva med ett nollresultat eller till och med viss förlust under en tioårig omställningstid? Kanske inser han att han, just han av alla i hela Sverige, har möjlighet att bli en historiskt ansvarstagande ägare, en man som lät kärleken till det publicistiska arvet gå först?

Tuffa terapisessioner väntar alla tre. Som psykoanalytiker är jag ändå hoppfull, och jag ser minst en gemensam nämnare för de här tre herrarna, hur olika de än tycks vara: de kommer alla att må väl av stark kärlek och tydliga krav. Ju mer av bådadera som visas offentligt, desto bättre.

Andreas Ekström

PS: En annan grej bara innan vi slutar för dagen: av rena solidaritetsskäl borde väl Gunilla Herlitz, Lena K Samuelsson, Jan Helin och han den där totalt osynlige snubben på Dagens Industri ta några rejäla steg framåt i den grundläggande publicistiska debatten i Stockholm? Det verkar lite oschyst att låta Thomas Mattsson ensam vara både pedagog och historiker för hela branschen. Och samtidigt kan vi ju fundera över varför just tidningarnas chefer ska dra det lasset – varför talar så sällan utgivarna inom public service om de stora principiella frågorna?

Fler avsnitt