Åsiktskorridor är ett annat ord för att gå i flock
När Kerstin Thorwall kom ut med ”Det mest förbjudna” 1976 blev alla recensenter upprörda. Det vet jag, för det har jag läst i flera artiklar som hyllat henne i samband med TV-serien med samma namn. Om det var rätt att moralisera över henne då så gäller nu motsatsen. Man ska tycka att hon var cool som gick emot konventionen.
Jag gillade inte TV-serien om henne och har aldrig gillat det hon skrivit för vuxna, men det är inte den åsikt som gäller just nu. Jag får vänta ett tag så kommer jag nog i fas igen.
För Kerstin Thorwall blev flockbeteendet när hennes bok kom ut en mycket obehaglig upplevelse. Men ibland kan flockbeteende också handla om stora politiska omsvängningar och drabba tusentals människor. Och där är vi i medierna medspelare.
I ett antal år – menar jag – underrapporterade medierna om den inte så framgångsrika integrationspolitiken. Det sammanföll med att politikerna inte ville tala om integration. Det var särskilt tydligt under valkampanjen 2014 då de partier som nu bildat den rödgröna regeringen till och med ville avskaffa begreppet.
Det finns många uttryck och ordspråk att använda. Åsiktskorridor och följa flocken är två, man kan också säga att nu har pendeln svängt. Nu är den misslyckade integrationen den största frågan i såväl politiken som i medierna, två maktcentra som ofta går i samma takt, samma åsiktskorridor, samma flockbeteende.
Men nu diskuteras inte bara det viktiga området integration. Nu kan man i stället lätt få uppfattningen att de senast anlända flyktingarna bråkar på asylboendena och tafsar på tjejer, till skillnad från dem som kom tidigare. Men detta var inga tidigare underbevakade områden. Behövde polisen rycka ut till ett asylboende rapporterades det i den lokala pressen. Som sig bör. Skedde det ett mord, rapporterades det självklart nationellt. Efter pendelns svängning så händer det att mindre bråk mellan extremt stressade personer blir toppnyhet i riksmedierna enbart på grund av att de inblandade är asylsökande.
Och eftersom opinionsjournalistiken tar allt större plats, med krönikor som den här, så följer även tyckarna med flocken. Tyckarna följde under hösten – som en skugga – med i regeringens omsvängning med en helt ny flyktingpolitik, men för att inte framstå som att man är en i flocken hävdade en del av dem att de självständigt lämnade åsiktskorridoren.
Sanningen är väl trots allt att en mycket stor del av det offentliga Sverige tillsammans med regering och riksdag – har gjort ett lappkast. Ett lappkast som verkar ha varit väldigt enkelt att göra för väldigt många. För att rättfärdiga detta använder man ofta metoden att ifrågasätta hur det var tidigare, i stället för hur det är nu.
Därför får vi först nu en diskussion om den underrapportering av problem med integrationen som fanns tidigare. Att problemet nu snarare – enligt mig – är en övervärdering av nyheter om mindre skärmytslingar på asylboenden och de många rapporterna om bristande integration, det diskuterar vi inte.
Nej, jag har ingen undersökning att luta mig mot. Nyhetsvärdering bygger inte på undersökningar, vad som är en nyhet och hur man dagligen värderar nyheter är något som sitter i oss journalister, eller i väggarna, som det brukar heta.
Det är något vi bör förhålla oss till och ständigt ifrågasätta.
Måste vi alltid hänga på andra mediers drev? Andra mediers nyheter?
Jag tror ändå på journalistikens möjligheter. Men det känns angeläget att nu försöka se förbi den regel som säger att en nyhet alltid är något som vi har hört förut.