Krönika

Rasmus Canbäck frilansjournalist
skicka e-post rss

Vem ska betala kameran på vår ytterdörr?

7 november, 2022

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Vid middagsbordet i går diskuterade jag och min fästmö vilken kamera som är bäst att ha i ytterdörren. Den ska ha bra mörkerseende, inspelningsfunktion och bra batteritid.

Min fästmö verkade nöjd med att jag äntligen kommit till skott med att träffa en säkerhetsexpert.

”Det är sannolikt primitivt våld som du kommer råka ut för”, sade säkerhetsexperten till mig i samtalet på Blankspots kontor, där jag oftast skriver, och lade lugnande till, ”som tur är”.

Primitivt våld är uppenbarligen en benämning för någon som försöker anfalla med en hammare eller hugga en med kniv. Sådant våld som går att parera sig emot om man är beredd.

Samtalet var rakt på sak. Novitjok på dörrhandtagen är värre. För det kan man inte skydda sig mot.

Den 14 september prydde en bild som jag tagit Göteborgs-Postens förstasida.

På den syns en man i en armenisk gränsby mot Azerbajdzjan hålla i en kalasjnikov. Han säger i intervjun att han köpt den för att försvara sig om kriget återvänder.

Kort efter publiceringen i GP fick ett gäng regimlojala personer i den azerbajdzjanska diasporan i Skandinavien tag på bilden. De hävdade att jag ”öppet stöttar armenisk terrorism”. Som om alla som fotograferar män med vapen är terrorister.

Sedan cirka ett år tillbaka har jag varit måltavla för en hatkampanj, pådriven av Zaur Ahmadov, Azerbajdzjans ambassadör i Skandinavien, som anklagat mig och nättidningen Blankspot för att vara finansierade av en ”armenisk lobby”.

Ju mer jag har skrivit om konflikten i Nagorno-Karabach och ju mer jag har granskat den azerbajdzjanska kaviardiplomatin (regimens metoder med att köpa inflytande i västvärlden) så har trakasserierna blivit intensivare, grövre och påtagligare.

I azerbajdzjanska medier publicerades i maj ett rent karaktärsmord av mig där jag kallades för ”armenisk lobbyist”. I september eskalerade det med en ny artikel där jag framställdes som ”armenisk spion”.

Det var efter att Reportrar utan gränser i Paris markerat mot hatet.

Som svar kallades Reportrar utan gränsers svenska ordförande Erik Halkjær för våldsbejakande av samma ambassadör som lett aktionen mot mig och tidningen Blankspot.

Hoten kommer dock inte bara från regimen.

Den rysk-armeniska Pussy Riot-aktivisten Lusine Djanyan, som sedan ett par år tillbaka bor med sin familj i Stockholm, fick en lapp under sin dörr.

På den stod det ”jag vet var du bor, armeniska hund”. Det var efter att hon demonstrerat utanför turkiska ambassaden mot landets inblandning i Azerbajdzjans krigsbrott begångna mot armenierna i Nagorno-Karabach under ett gränslöst och blodigt krig hösten 2020.

Lusine konstaterade kort att hon blivit förföljd och nerslagen av poliser i Ryssland och befarade nu att råka illa ut av etnonationalistiska turkiska grupper, Grå vargarna, i Sverige.

Polisen lade kort därefter ner anmälan.

För Lusine springer hoten ur ett hat mot armenier till följd av en konflikt mellan Armenien och Azerbajdzjan där etniciteter ställs mot varandra. För min del springer hoten ur journalistik som jag gjort för Blankspot. Journalistik som verkar vara tillräckligt upprörande för att en auktoritär regim ska göra mig till måltavla.

Reportrar utan gränser försvarar mig aktivt. Flera yttrandefrihetsaktivister, däribland Kurdo Baksi, lyfter mitt ärende gång på gång inför branschkollegor.

Inget av det här betalar dock för kameran i dörren som jag och min fästmö planerar att köpa.

Efter samtal med polis och andra myndigheter framgår det att det finns få proaktiva medel att tillgå. Samtidigt finns det flera kända fall i Europa där den azerbajdzjanska regimen anfallit kritiker, framför allt inom den azerbajdzjanska diasporan. Bloggaren Mahammad Mirzali lever efter tre mordförsök under polisövervakning i Frankrike.

Sanningen är att hotet från auktoritära stater kryper allt närmare även det arbete som granskande journalister gör i Sverige. En av de utsatta är den svensk-turkiske journalisten Ahmet Dönmez som misshandlades hårt tidigare i år.

Journalisters och branschorganisationers reaktioner skapar ett medialt skydd som inte får tystas. Med det sagt så saknas medel för den enskilda journalisten, så som bidrag eller skattesubventioner, för att köpa säkerhetsutrustning.

Ja, den utrustning som uppenbarligen kan stoppa en person från att bruka ”primitivt våld” för att få stopp på journalistiken.

Kommentarer

Det finns 1 kommentar på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Inlagt av Kim t z mån, 2022-11-07 17:10

Jag hoppas verkligen att Rasmus Canbäck inte råkar ut för något!!! Men: journalist är inte en skyddad titel, så var ska gränsen i så fall gå för att erhålla subventionerad skyddsutrustning? Rasmus Canbäck är socialantropolog, som börjat arbeta som journalist om jag inte missminner mig. Vidare är det många yrkeskategorier som får ta emot hot i sina yrken. Numera är till och med bibliotekarier väldigt utsatta.

Vad man än tycker om en person som Lamotte så betalade han all sin säkerhet själv - om än med swishdonationer. Men till slut orkade han inte längre och slutade. Att arbeta som journalist - eller polis osv - är frivilligt och man har rätt söka sig en annan försörjning om man märker att priset blir för högt.

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies