Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Ola Sigvardsson
journalist (fd Medieombudsman)

Nästa gång är det sporten som ryker

Under min tid som chefredaktör för Östgöta Correspondenten lät jag ta fram en upplagekurva som utgick från 1838, när tidningen startade. De första åren var upplagan bara några hundra exemplar. Från denna blygsamma start gjorde tidningen en fantastisk resa: upplagan steg oavbrutet i 150 år. 

Kurvan bröts 1990 – det år som TV4 drog i gång sina sändningar. Den fantastiska resan gick där och då över i en ökenvandring som nyligen ledde till att Corren lade ned sin kulturredaktion. Något tidningen inte är ensam om.

Utvecklingen stämmer väl överens med vad som hänt hela dagstidningsbranschen, för att inte säga journalistiken. I dag kommer ständigt nya rapporter om nedskärningar, såväl på tidningar och tidskrifter som radio och tv.

Och det kommer inte vara slut med det vi ser nu. Det började med foto, och efter kulturredaktionerna är det förmodligen sportredaktionernas tur att ryka. Kom ihåg var du läste det först.

Annons Annons

Men varför lägga ned specialiserade redaktioner? I grund och botten handlar det om att utnyttja journalister så effektivt som möjligt. Det finns ett utrymme i arbetstid att ta från till exempel kultur och sport. Den tid det handlar om är när medarbetarna utvecklar sina specialkunskaper; läser på, träffar potentiellt viktiga källor eller planerar framtida satsningar inom sina specialområden.

Detta tillför inget omedelbart värde till mediet. Alltså, resonerar en del ekonomiskt pressade ansvariga, kan det vara bättre att medarbetarna får hoppa in i den dagliga nyhetsverksamheten. Arbetsledare tenderar att prioritera effektivitet. Vad det går ut över är den goda journalistiken.
Grundproblemet är inte det ekonomiska läget. Inflation och stigande räntor bara synliggör den svaga position som de flesta traditionella medier har. Det som styr utvecklingen är att nätet i grunden förändrat förutsättningarna för journalistik. Det är allt för många som tycker att det är roligare och mer stimulerande att röra sig i den myllrande sfär som sociala medier utgör än att läsa en morgontidning. De vill samtala, inte matas. 

Sedan den här utvecklingen började har medierna gjort motstånd. Digitaliserat, sparat, utvecklat nya affärsmodeller och mer djupgående än någonsin diskuterat vad som är viktigt i journalistiken. Närhet till läsaren och granskning av makten är väl ett ­destillat av den diskussionen.

Men grundsvagheten består. Insändarsidor och kommentarsfält kan inte dölja att journalistik till allra största ­delen är envägskommunikation. Därför kommer den strukturella förändringen av mediebranschen att fortsätta. Det hjälper ett tag att ha omorienterat från annonsintäkter till att ta betalt av läsarna. Men när den skaran krymper trots smarta webbplatser och e-tidningar – och det händer just nu – kommer svårigheterna att fördjupas. Så sportredaktionerna nästa.

Men är det dags att ge upp? Alls inte!

Det journalistiska uppdraget är självpåtaget. Det finns ingen lag som påbjuder fria och oberoende medier att granska makten eller hålla på med lokaljournalistik. Grundlagen ger oss möjligheten, men ingen tvingar oss. Vi gör det för att det är viktigt. Och det har inte blivit mindre viktigt för att vi fått sociala medier, med dess ibland milt sagt opålitliga, lögn­aktiga och snedvridna kampanjer och ryktesflöden.

Vi är en hel generation av journalister som de ­senaste 30 åren jobbat i en bransch i utförsbacken (”ställts inför stora utmaningar” är nog det politiskt korrekta sättet att uttrycka saken). För egen del har jag för det mesta funnit mig väl till rätta, övertygad om att det självpåtagna uppdraget är viktigt.

Men den uppfattningen är svår att hålla fast vid när Corren skrotar kulturredaktionen och varslen haglar.