Krönika

David Isaksson journalist och författare
skicka e-post rss

Kollegan som blev din rörmokare

12 juni, 2018

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

”Jag skulle behöva intervjua en kvinna vars man förts bort av okända och inte återfunnits, hon får gärna ha flera små barn och perfekt om hon inte bor alltför långt från mitt hotell, eftersom jag sen snabbt behöver hinna skicka över materialet, hinner du fixa fram ’en sån’ till i morgon bitti?”

Många känner nog igen sig. Vi har ont om tid – och vi behöver leverera. Som tur är finns det anonyma hjälpredor som kan rycka in.

I utrikesrapporteringen odlas myten om den kämpade korrespondenten som trotsar djungler och slumområden, neddrogade barnsoldater och skumma regimanhängare, för att till slut leverera det där fantastiska reportaget.

Att det ofta finns ytterligare en person som varit avgörande för storyn nämns sällan – en person om inte bara hjälpt till med allt det praktiska, utan som letat upp intervjupersonerna, översatt och tolkat, korrigerat frågor och fakta och som lämnat avgörande input till hur reportaget ska struktureras.

Fixaren, som inte sällan själv är en lokal journalist, är utrikeskorrens osynlige medarbetare – den som tar de stora riskerna, den som blir kvar i krigszonen när korren åker vidare, men som sällan får uppskattning för sitt arbete.

Mediehistoriens mest kände fixare är förmodligen Dith Pran som arbetade med New York Times-journalisten Sydney Schanberg, och som tvingades lämna den franska ambassaden där han tillsammans med Schanberg sökte skydd undan de Röda Khmererna. Dith Pran överlevde trots allt och det är hans berättelse som ligger till grund för filmen The Killing Fields.

”Vad exakt är det jag ska fixa? Din toalett? Är jag en rörmokare?”

Den indiske frilansjournalisten Sanjay Jha hade vänt sig om i bilen till sin amerikanske uppdragsgivare Peter Klein – och Klein började fundera kring makt, språkbruk och roller i utrikesrapporteringen. Resultatet blev rapporten ”Fixing the journalist-Fixer relation”, den förmodligen första kartläggningen av fixarna och deras situation.

I rapporten svarade 56 procent av de tillfrågade journalisterna att de alltid eller ofta utsatte sina fixare för faror och 60 procent svarade att de sällan eller aldrig gav fixarna credit för en story, trots att den övervägande delen av alla fixare önskade det.

Svaren är symptomatiska. För med tanke på vilket inflytande fixarna har över vår bild av världen är det påfallande hur sällan de uppmärksammas. I mitt letande hittar jag praktiskt taget ingenting där svenska journalister öppet berättar om vilket stöd de har av sina fixare. Ett undantag är Angel Istec Alcu som 2016 fick Rory Peck-priset efter att ha nominerats av Ekots Katja Magnusson.

”Det är inte lätt att arbeta med utländska journalister, ibland så kan de inte så mycket om den plats där de befinner sig och den konflikt de ska bevaka, de kan varken geografi eller annat om landet”, konstaterar Angel Istec Alcu när hon intervjuas av Studio Ett.

Och visst kan det vara precis så illa när stjärnreportern flyger in, ”river av” landet och kastar sig vidare. Relationen mellan fixare och korrespondent handlar till stor del om makt, pengar och prestige där fixaren blir en ”omkostnadspost” bland alla andra. Men fixaren kan också ha en egen agenda, kanske med koppling till ett parti, en organisation eller en regering – vilken koll har reportern då? Och hur går det med mångfalden när fixaren säljer in samma intervjupersoner till flera olika medier?

För frilansen som lever på att sälja enstaka texter blir däremot fixarens tjänster ofta en ouppnåelig lyx. I stället blir frilansjournalisten beroende av en annan sorts fixare: informatören på FN-organet, den svensk-finansierade biståndsorganisationen – eller kanske det stora gruvföretaget. Och frågan är om detta är så mycket bättre.

Men går det att tänka sig en mer jämställd relation mellan journalister ifrån olika delar av världen? I arbetet med Panama Papers blev det just så, berättar Bastian Obermayer på tidningen Süddeutsche Zeitung. Där var ingen någon annans ”fixare”, utan alla bidrog med sin unika kunskap. I intervjun använder han uttrycket ”auf Augenhöhe”, att befinna sig i ögonhöjd med varandra.

Och gör man det behöver ingen fixa någon annans toalett.

 

Fotnot: Dith Pran blev 1984 fotojournalist på New York Times. Han dog 2008 i New Jersey.

Kommentarer

Det finns 0 kommentarer på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies