Anders Rydell: ”Jag skrev om en väldigt mörk värld. Trädgården blev en ventil.”

Det börjar med en halshuggning. Ett svärd höjt mot himlen, en chockad folksamling, obarmhärtig syrisk augustihetta. Avrättningen av ”Herr Palmyra”, 82-årige Khaled al-Asa’ad, inleder Islamiska statens ”destruktiva final”, kulmen på extremistgruppens systematiska förstörelse av kulturarvet i Mellanöstern, ämnet för Anders Rydell och Jesper Huors nyutkomna Förgör de falska gudarna.

Boken har tagit år att färdigställa, försenad av en pandemi, krävt en mängd resor, intervjuer och arkivdetektivarbete. För 41-åriga Anders Rydell, författare, journalist och chefredaktör för Författaren, är ämnet inte nytt. Han har ägnat år av sitt liv och två böcker åt Nazi­tysklands bokbål och konststölder. I våldskulten IS rovdrift av civilisationens vagga såg han ”en övertydlig parallell”, som krävde en bok. Journalisten Jesper Huor var i färd med en dokumentär. De slog sig ihop.

– Varför spränger jihadister 2 000 år gamla tempel, ägnar sådan kraft och tid åt att förstöra? Det är svårt att förstå om man inte fördjupar sig, säger Anders Rydell.

De två extremiströrelserna delade visionen om att skapa renhet, ta bort all typ av komplexitet. Som auktoritära stater alltid gjort, men här drivet till sin yttersta spets.
– För att bygga en ny värld måste du förstöra den gamla. Nazisternas hat mot judarna handlade delvis om att de var så sammanvävda med den tyska historien. Båda var bokens folk, som satte litteraturen och kulturen så högt.

Anders Rydell pausar några sekunder, kastar en blick mot det hundraåriga äppelträd i vars skugga han sitter, en högsommardag i juni. Omkring oss, en mångfald av vild och uppdriven, prunkande flora – och en fauna i form av ankor, hönor, hund, katt och flera bisamhällen.

Hit, till det tillbyggda och nogsamt inredda 1700-talstorpet vid en grusväg i Krusenberg, en mil utanför Knivsta, flyttade Anders Rydell och sambon Alva Herdevall år 2018 med ambitionen att odla sin egen mat. Klimatkrisen hade börjat bli mer påtaglig, en privat grön omställning kändes rätt. Idag är de självförsörjande på grönsaker, ägg, kött, vin, honung och snittblommor. Förra året samlade de sina praktiska – och estetiska – kunskaper i den omfångsrika boken Modern självhushållning; sedan dess har ett lämmeltåg av journalister avlagt besök på gården. Anders Rydell räknar till fem hemma hos-reportage bara i vår. Från Elle Decoration som prisar skönheten i familjens hem, till ETC nyhetsmagasin som låter Rydell guida till den hållbara färgen ägg­oljetempera.

Kontrasten till bokbål, folkmord och terror kunde knappt vara större. Hur blev kulturjournalisten en odlingsinfluencer? Frågan har flera svar. Ett är att mörkret i Anders Rydells bokprojekt ökat hans lust att skriva om blommor och grönsaker.

– Att få skriva om trädgård blev en ventil, något hoppfullt. Dessutom kan du inte sitta och skriva åtta timmar om dagen och sen sitta med din telefon. Utan då vill man ut och gräva ett hål. Kroppen behöver det, själen behöver det.

Efter många år som frilansande kulturjournalist är det också skönt att kravet att dra in pengar minskat. Med tanke på hur arvodena utvecklats behöver nog fler frilansjournalister bli självhushållare, menar Anders Rydell.

– Det här ger större motståndskraft. Jag vill inte hamna i att behöva mata ut text hela tiden, det är svårt att skriva så mycket att man får ihop en lön och hålla den höga kvalitet som krävs.

Anders Rydell har gett ut sju böcker och översatts till fler än tjugo språk. Det var inte utstakat. Han växte upp som äldst av sex syskon i en villa i frikyrkliga Bankeryd, norr om Jönköping. Pappa var murare, mamma städade, själv siktade han på att bli elektriker, ”lite finare än pappa”. Men andra året på gymnasiet insåg att han att han inte begrep el­läran. Däremot var hjärnan mottaglig för tillvalsämnena historia och psykologi. Anders Rydell hade under uppväxten varnats för att bli ”förläst”, men sedan han som 17-åring läste sin första roman och med hjälp av en studievägledare tråcklade ihop ett eget teoretiskt gymnasieprogram när betygen inte räckte, var vägen tydlig. Det han kunde, var att läsa.

Rädslan för att fastna i böckerna fanns ändå kvar; efter några års humaniorastudier sökte han till Södra Vätterbygdens folkhögskola.

– Jag behövde något som tvingade mig ut i verkligheten. Journalistiken blev den kompromissen.

Via praktik på tidskriften Bon slängde han sig ut i en frilanskarriär i Stockholm. 2008 gav han ut Byt namn! Och andra sätt att lyckas som journalist, tillsammans med journalisten Klas Ekman (som bytt namn, från Eriksson). Först i efterhand har Anders Rydell insett hur mycket boken handlade om klass. Den skrevs som ett sätt att avslöja hur kulturvärlden, som han hade insett var svår att ta sig in i, fungerar.

– Kulturvärlden, inklusive journalistiken, vill gärna framställa sig som att den driver de goda idéerna, försvarar yttrandefriheten, kulturen. Samtidigt finns en stark nepotism och korruption, där barn till kända personer får kulturjobb. Det är svårt speciellt för personer från arbetarklass att slå sig fram när traditionerna och praxisen är så starka.

Anders Rydell har varit journalist i 18 år och successivt låtit författar-rollen ta mer plats. Det har känts logiskt. Medan kulturjournalistarvodena legat stilla räknas författares föreläsningsarvoden upp enligt tydliga avtal, det finns fler stipendier – ett helt system som kan ta hand om en, menar han.

– Medan jag som frilans kände att jag svältes ut långsamt. Jag har aldrig varit så fattig som när jag skrev som mest för Svenska Dagbladet.

Frågan är större än en privatekonomisk sak för honom. Han värnar om en livskraftig kulturjournalistik, särskilt utanför storstäderna där en bildad elit i någon mån garanterar dess existens.

– Ute i landet ingår den i ett ekosystem. Det lokala kulturlivet drivs av eldsjälar som hålls uppe av offentliga medel. Skriver en tidning inte om en utställning kommer inte publiken, då får man mindre anslag. Och sitter inga journalister med på kommunnämndsmötena ställs ingen till svars.

En nedmonterad lokaljournalistik öppnar också för populism, fortsätter han. Lokala kultur­debatter, sådana som gärna blossar upp om offentlig konst, riskerar att domineras av populistiska politiker och på sikt ett förakt för konst.

Vad står på spel vid ett konstförakt?
– Konsten och kulturen är ett uttryck för våra gemensamma värderingar. Ett samhälle utan fri konst och kultur är ett samhälle utan idéer. Då har vi inget fritt samhälle heller. Det är därför auktoritära krafter ofta angriper konsten och kulturen först.

För tio år sedan började Anders Rydell i dagstidningsspalter larma om att kulturpolitiken är en ny front för Sverigedemokraterna, och att partiets kultursyn skiljer sig från övriga riksdagspartiers. Han tycker att han har fått rätt, pekar på hur lokala företrädare i Gävle eller Sölvesborg frångått principen om armlängds avstånd.

– SD är det enda parti som har en långsiktig kulturpolitik. Och vet att kulturen är central för att förändra samhället. Mattias Karlsson jobbar väldigt aktivt med de mjuka frågorna. Det långsiktiga målet är att ta kontroll över kulturen – i deras perspektiv är det så Socialdemokraterna lyckades förändra det svenska samhället. Man fick med sig kulturen, arbetarförfattarna.

Vad talar för att SD vinner över kulturarbetarna?
– Än så länge ser vi inte en ny nationalistisk generation av författare och konstnärer, men det här är som alltid ett långsiktigt arbete.

I tre år axlade Anders Rydell ansvaret som kulturchef på en lokaltidning: hembygdens titlar, med Jönköpings-Posten i förarsätet. Han gick in i jobbet med entusiasm, drog igång litteraturfestivalen Smålit, men hittade aldrig en helt fungerande relation till delar av den dåvarande ägarfamiljen som hade kopplingar både till tidningen och andra delar av det lokala kulturlivet. Dessutom hade han bildat familj i Stockholm.

I byn Krusenberg i Uppland har de två sönerna nu kommit hem från förskolan, visar sin koja och vill ha utlovad glass. Igår fångade de paddor. Anders Rydell tycker om att kunna ge sina barn erfarenheter som han tror blir viktigare i framtiden.

– Jag är övertygad om att den här typen av kunskaper kommer ha stor betydelse. Hur man sköter om djur, odlar, är en del av ett lokalsamhälle, samarbetar med människor som bor i närheten.

– Vi tyckte att vi flyttade långt bort, det tyckte alla våra vänner också, men vi har insett att vi inte bor långt från någonting. Vi är fortfarande beroende av arbete, men har tittat på att flytta längre bort. Vi behöver inte Stockholm så mycket som vi trodde.

Anders Rydell

Ålder: 41 år.
Familj: Sambon ­Alva Herdevall, två söner, 6 och 4 år.

Titel: Chefredaktör för Författaren, kulturskribent i SvD och Icon, författare.

Bakgrund: Kulturjournalist sedan 2005. Var chefredaktör på Konstnären 2008–2015, kulturchef på Hallpressen 2015–2017. Författare till sju böcker, varav Plundrarna och Boktjuvarna översatts till över tjugo språk och prisats internationellt.

Aktuell: Nya boken Förgör de falska gudarna. Palmyra och kriget mot kulturarvet, tillsammans med Jesper Huor.

Drivkraft: Att ­försöka förstå, ­nyfikenhet.

Metod: Skriver 6–8 timmar per dag. För bok i ett Excel­dokument med målet 20 000 tecken i veckan. Försöker jobba skönlitterärt även med faktatexter. Har en grundram, men skriver och gör research samtidigt.