Krönika

Ola Sigvardsson Journalist (fd Medieombudsman)

Det räcker inte
att skriva som en gud

27 mars, 2014

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Nyligen slutförde den amerikanske journalisten Caleb Hannan sitt livs story. Den publicerades av Grantland, en internetbaserad sporttidning. Den var lång, spännande och oerhört välskriven. Jag läste den andlöst.

Skribenten, som också gärna spelar golf, snubblar över en helt ny typ av putter på You Tube. Fascinerad skaffar han sig en och börjar undersöka historien bakom. Det visar sig att klubban är uppfunnen av en kvinna som heter Essay Anne Vanderbilt. Hon hänvisar till revolutionerande tankegångar och helt ny teknologi. Hennes historia är fantastisk. Hon tillhör den berömda industrifamiljen Vanderbilt, har utbildad sig på MIT, varit anställd i försvarsindustrin där hon bland annat var med och utvecklade stealthplanen.

Hur bra klubban egentligen är, har läsaren svårt att bedöma utifrån reportaget. Inledningsvis förbättras reporterns resultat, men så småningom faller han tillbaka till sin gamla nivå igen.

Fokus i reportaget förflyttas till uppfinnaren. Hon vill bara gå med på att låta sig intervjuas om reportaget inte handlar om henne, utan om klubban. Hon får inte synas. Villkoret förvånar och lockar Hannan. Under sju månader undersöker han hennes bakgrund. Allt visar sig vara lögn, från Vanderbilt till stealthplanen. Hon är en bedragare, helt enkelt, som lurar investerare på pengar och slår blå dunster i ögonen på golfare som vill putta lite bättre.

Berättelsen kulminerar med att Hannan tar reda på att denna omvittnat mycket vackra kvinna – han har aldrig själv träffat henne – inte var kvinna från början. Han har hetat Stephen Krol och jobbat på bilverkstad.

Hannan konfronterar i brev och telefonsamtal Essay Anne Vanderbilt med sin kunskap. En tid senare tar hon livet av sig med lugnande tabletter och en plastpåse över huvudet.

Allt redovisat i detalj i Grantland.

När reportaget publicerades möttes det, enligt chefredaktören, av jubel och ryggdunkningar. Vilken story! Vilket öde! Vilken journalistik!

Några dygn senare vände omdömena dramatiskt och publiceringen blev så hårt kritiserad och utskälld som en text bara kan bli när nätforumen exploderar. Kritiken handlade inte om att man ingående berättat om en människas självmord, utan att hotet om en publicering – ett påtvingat kliv ut ur garderoben – drivit denna transperson till självmord.

Jag undrar om inte såväl reporter som redaktör fångades av journalistikens logik. Allt var sant. Hon var en bedragare som förtjänade att avslöjas. Oavsett hur man utformat reportaget hade hon varit slut i golfbranschen. Och så var hon ju död – och då kan man ju inte ta skada av ett outande. Eller hur? I en ursäktande text av redaktören framgår att detta argument faktiskt lyfts i diskussionen inför publiceringen.

I en svensk journalistisk tradition är det förmodligen lättare att förstå att en uppfinnares sexuella läggning eller könstillhörighet inte är relevant för ett bedrägeriavslöjande.

Vad storyn visar är att det inte räcker att skriva som en gud och lägga ned år på research. Man måste vara människa också.