Yttrandefriheten gäller även ”Kakan” Hermansson
Efter en storm av hat och hot tvingas medieprofilen Karin ”Kakan” Hermansson ställa in sin medverkan vid invigningen av utställningen ”100% kamp – Sveriges historia” på regionmuseet i Kristianstad. Antidemokratin vann över yttrandefriheten. Det anmärkningsvärda är hur lätt det gick.
Jämför gärna med nazismens medverkan på Bokmässan, tidigare i år. Då mässan beslutade avboka nazismen gick debattens vågor höga. Inflytelserika, kloka och demokratiska röster höjdes för att inkludera nazismen på mässan – och deras argument var beaktningsvärda, även om jag personligen inte höll med. Tanken är att även de mest fruktansvärda åsikter måste tillåtas i en demokrati.
Också Karin Hermansson har uttryckt en åsikt som – med rätta – kritiserats. Angående polismorden i Malexander 1999 skrev hon att ”det var ett jävla tjat om Malexander. Palla när snuten tycker synd om sig själv.”
Jag anser dock att det är en avsevärd gradskillnad i vidrighet, mellan att som Karin Hermansson yttra denna åsikt och att mörda 10–12 miljoner människor i Förintelsen, varav cirka sex miljoner var judar. För att inte tala om nazismens krigshandlingar 1939–1945 som orsakade cirka 60 miljoner döda, oräkneliga krigsförbrytelser samt den terror som drabbade Tyskland och delar av övriga Europa 1933–1939. Således borde argumentet ”vi måste stå upp även för de mest vidriga åsikter rättigheter i en demokrati” gälla såväl Karin Hermansson som nazismen. Särskilt som Karin Hermansson tydligt ber om ursäkt för sin handling – vilket är betydligt mer än vad man kan säga om nazismen.
Ändå inget ramaskri angående Karin Hermanssons rätt att i yttrandefrihetens namn tala vid en invigning, dit hon vederbörligen inbjudits. På kultursidor – som nyss skummade av indignerade inlägg angående nazismens rättigheter på bokmässan – är det tyst. Yttrandefrihetens förkämpar, som angående nazismen ständigt återkommer om ”de avvikandes rätt”, säger inte ett knäpp. Angående judehatet får vi läsa att ”de grundläggande demokratiska fri- och rättigheterna är inte i första hand till för att skydda de för dagen etablerade åsikterna som verserat uttrycks av etablerade personer och organisationer”. Men denna princip gäller tydligen bara mordisk antisemitism – inte personer som Karin Hermansson? Henne går det bra att mordhota och skrämma till tystnad. Tydligen?
Jag vill också peka på det dammsugande av det förflutna som sker, då specifika personer ska hotas bort från offentligheten. Karin Hermanssons uttalande var vidrigt, angående mördade poliser. Jag försvarar det inte. Dock är Hermansson en offentlig person och medieprofil, som snurrar flitigt i press, radio, TV och sociala medier. Vem i samma situation – med handen på hjärtat – kan säga att hen inte uttalat något riktigt korkat, vidrigt eller dumt under exempelvis tio års tid?
Jag själv är inte i position att kasta första stenen. För knappt ett decennium sedan skrev jag ett otäckt blogginlägg om konstnären Lars Vilks. Jag vet inte varför eller hur. Jag vet bara att när jag några år senare uppmärksammades på inlägget var det en fruktansvärd upplevelse att läsa mina egna ord. Jag raderade inlägget och ersatte det med en förbehållslös ursäkt. Men på internet raderas inte saker så lätt och originalinlägget kan säkert hittas och spridas fortfarande, om någon anstränger sig. Vilket jag får leva med – och så ska det vara. En vuxen människa vet att man måste ta ansvar för sina handlingar, även då man ångrar sig bittert. Det vet Karin Hermansson mer än någon annan i dag, tror jag.
Men det ger inte ondskapens företrädare rätt att mordhota och terrorisera bort henne från regionmuseet i Kristianstad. Det är otäckt att se hur lätt vi godtog det faktum att en opinionsstorm av hat och hot i praktiken kan avskaffa allas vår yttrandefrihet i detta land. Hur tyst det blev.
För vi anar alla att det egentligen inte var Karin Hermanssons vidriga uttalande om poliser som skapade hatet mot henne. I själva verket handlade hatade om att hon är känd HBTQ-person, kvinna, antirasist och radikal. Det var där skon klämde för majoriteten av de som mordhotade bort henne från museet. Det är i alla fall min gissning.
Så vi demokrater i offentligheten får bestämma oss. Ska vi enbart kämpa i högsta tonläge för nazismens yttrandefrihet? Eller gäller denna demokratiska grundbult även personer som Karin ”Kakan” Hermansson? Som det ser ut i dag engagerar sig demokratin enbart för politiken att mörda Europas judar. Kakan får smulor.
Henrik Arnstad