”Var finns yrkesetiken?”

Som journalist har jag alltid varit stolt över mitt yrke och mina kollegor i vårt land. Stolt över att vi i Sverige värnar om människor och deras privatliv, inte skadar någon genom att spekulera och publicera texter som kan orsaka lidande.

Stolt har jag varit tills nu. I dag känner jag bara förakt och skäms över delar av journalistskrået.

Min exman tillika min dotters far har gått bort hastigt och fullkomligt chockartat oväntat. Då han var en känd person läcker någon om hans bortgång till pressen och sociala medier endast 2-3 timmar efter hans död.

Annons

Därefter börjar jakten på min dotter som befinner sig i chock och bottenlös sorg. Tidningsjournalister från både kvällstidningar och morgontidningar ringer och skickar sms för att fråga ut henne hur det känns och vad som hänt hennes pappa.

På Facebook skriver sedan mindre nogräknade personer, politiker och annat löst folk, om ”sin vän” som just gått bort. De skriver om hur ledsna de är, hur fruktansvärt det är för dottern, som just förlorat sin far, hur mycket de tänker på henne trots att ingen hört av sig till henne. Snarare än omsorg verkar detta vara ett sätt att förstärka sina egna personliga varumärken. Min dotter, och ingen annan heller, förtjänar att bli utsatt för ett sådant övergrepp.

En människa i sorg är hudlös och oerhört ömtålig. Hon behöver all stöttning hon kan få, hon behöver kärlek och omsorg och människor som tar emot henne när hon faller vilket hon gör flera gånger om dagen.

En människa i sorg behöver inga opportunister som är beredda att göra allt för att få en kommentar om hur det känns att förlora en närstående och kanske hamna på morgondagens löpsedel.

Jag skäms å det grövsta över kollegorna som nedlåter sig till slikt arbetssätt. En skammens rodnad borde färga deras kinder.

Och även om det är frestande att säga karma – jag hoppas ni får igen det – så tänker jag inte göra det.

Pia Andersson Hobert, journalist