Sparförslag till tidningar: Ta bort alla kommentarsfält
Det händer sällan att jag deltar i kommentarsdebatterna på tidningarnas sajter, kanske två gånger per år. Och när jag deltar är det mest för att jag reagerat på något borgerligt inskränkt politiskt påstående och brist på humanitet, vilket mestadels sammanfaller.
För en tid sedan deltog jag i kommentardebatten på Svenska Dagbladets ledarsida och Per Gudmundsons artikel (18/3) med rubriken ”Wallströms kris kan förvärras”.
Det blev en intressant och bitvis rätt motbjudande upplevelse, som bekräftade min uppfattning om företeelsen anonyma kommentarsfält i tidningar.
När nu SvD, bävande gissar jag, följer diskussionen om nya presstödsregler med tillhörande sparbehov, så har jag ett sparförslag som jag överlämnar till SvD helt gratis. Min åsikt är att alla tidningar, inte minst skattefinansierade SvD, ska ta bort alla sorters kommentarsfält och i stället satsa på seriösa läsardebatter på nätet under strikta former.
Jag kritiserade Per Gudmundson (PG) för att glida på sanningen om Arabförbundets påstådda tyngd i Wallströmhändelsen och för att han fjäskar för näringslivet. Jag skrev också att jag tyckte Stefan Löfvén skött avtalskalabaliken urdåligt.
”Hela Arabförbundet fördömde i ett gemensamt uttalande Sverige”, skrev PG och jag påpekade att det är halvsanning.
Sanningen är att ingen vet vad Arabförbundets sammanlagt 350 miljoner araber tycker i frågan, av det enkla skälet att Arabförbundet befinner sig ljusår från allt vad demokrati innebär. Det folkliga inflytandet i Arabförbundet är noll.
PGs artikel genererade hela 633 kommentarer innan tråden stängdes, huvuddelen av dem inte undertecknade utan med endast Disqus-taggen som identifikation.
En del taggar innehåller förvisso personnamn men dess äkthet är oklar. Således är kommentarerna anonyma för flertalet, möjligen med undantag för kompisar som känner personerna bakom taggarna och bildar hejaklack och navelskådargodis åt varandra, ni vet de där ”bra sagt!”-töntarna.
Jag har ögnat genom alla dessa 633 kommentarer och många är resonerande, sakinriktade och kritiska mot Wallström, men samtidigt ganska kloka.
Men påfallande många är högerextremistiska och rent ut sagt hatiska mot, som det verkar, allt och alla. Dessa extremister vill inte dryfta åsikter utan hata lika hett som en bengalisk fackla på Friends arena.
Att anonymiteten var norm tänkte inte jag på, oerfaren trådföljare som jag är, utan min vana trogen undertecknade jag min kommentar med namn och ort. Inte heller noterade jag att maxlängden var 500 tecken och att för långa inlägg raderas automatiskt. Detta resulterade i att mitt, som det visade sig, för långa inlägg ströks. Varpå jag felaktigt trodde att debattredaktören slängt ut mig på grund av ”fel” åsikter. Förlåt Fredric Karén, chefredaktör för SvD!
När mitt inledande inlägg försvann fanns dock en rad rätt föraktfulla repliker på mitt inlägg kvar, varpå jag fick gå i svaromål på mitt inlägg, som läsekretsen alltså inte kunde se. Det blev väl ärligt talat lite absurt. Borde inte de föraktfulla replikerna också ha raderats?
Debatten, om vi nu ska benämna den så, fick direkta följder redan från de första replikerna på mitt inlägg. Någon visste att jag var journalist och menade att det diskvalificerade mig som debattör.
Så här långt i händelsen hade min nyfikenhet väckts rejält och jag betraktade nu skeendet i tråden som ett fullskaleexperiment.
När min före detta yrkesidentitet var klarlagd dånade fördomarnas Mecka in över anrättningen. Bönemattorna, nyansbefriade och sanerade från all sans, delades ut till alla dessa islamhatare, journalisthatare, sossehatare, demokratihatare, liberalismhatare, kvinnohatare, vänsterhatare och så vidare i all oändlighet.
Tolkar jag hatarna rätt så ska all journalistik VDN-märkas av SDs och gammelmoderaternas kvalitetsråd innan texterna får publiceras. Herr Goebbels ler i sin fuktdrypande källare.
Jo visst, jag är ironisk, men det finns en mycket allvarlig sida av saken som jag med min ironi vill lyfta fram – nämligen att anonyma kommentarsfält smutsar ner allt vad offentligt samtal heter.
Näthatarna har en pervers drift att kategorisera folk politiskt. De är någon sorts identitetspolitikens järnhårda bataljon, tittar främst på din identitet, sedan på dina åsikter – judar i ett fack, muslimer, kvinnor, homosexuella, romer och så vidare i andra fack. Och så ett fack för hatobjektet nummer ett – journalister.
Däremot tycks hatarna rätt ointresserade av för- eller nackdelar med borgerlig respektive vänsterpolitik. Hatarna vill att politiken ska vara extremhöger och får de inte som de vill kastar de sig ner på golvet, skriker och sparkar på möblemanget.
Hade en stund på terapisoffan hjälpt dessa arga titaner? Har inte en aning, men förmodligen inte.
Vad är då jag själv – politiskt sett? Ja jag har röstat på miljöpartiet, mp, de två senaste valen, men jag är inte medlem i partiet. Jag röstade mp för att det är det enda partiet som på allvar adresserar människans största problem, klimathotet.
Jag röstade alltså inte på mp för att jag tillhör någon slags fanclub, som fotbollssupportrar som ”är MFF-are”, ”AIK-are” och så vidare. Att ”hålla på” något, parti eller fotbollsklubb eller vad det nu är, är för mig lite neandertalbeteende, lite auktoritetsknarkande.
Jag anser för övrigt att mp och socialdemokraterna är helt fel ute när det gäller synen på Nato-anslutning och jag delar inte mps syn på sextimmars arbetsdag.
Jag har för övrigt också alltid ogillat anonyma insändare, en inställning som förstärktes under de år jag själv var insändarredaktör på tidningen Arbetet på 70- och 80-talen.
I 90 fall av 100 är anonyma skribenter kryp som inte öppet vågar stå för sina åsikter.
Jag har arbetat som journalist i 33 år och gick i pension för fem år sedan. Som pensionär har jag återkommande publicerat mig i artikelform och insändare samt i bokform. Som journalist arbetade jag mestadels som allmänreporter men också som redigerare och vikarierande nyhetschef.
Leif Möller
pensionerad journalist, Ystad