Påverkar frånvaron av lokaljournalister yrkesetiken negativt?

Min hittills längst bibehållna yrkesroll är journalist. Tretton år på en lokalstation i TV4s nät, ett jobb jag lämnade 2012. Och även om jag definitivt inte var något underverk av sanning och saklighet tog jag alltid yrkesetiken på allvar och gjorde mitt bästa för att det jag producerade följde publicitetsreglerna. Ni vet, det där om att visa hänsyn och hålla sig för god för att förfalska nyheter. Journalisternas frivilliga etiska komplement till lagens regler.

Där jag bor, i Västernorrland, är Mittmedia totalt dominerande. De ger i flera kommuner ut ortens enda tidning, samordnade från ett centralt placerat redigeringsnav. Reportrarna har också centraliserats och allt färre jobbar på den ort de bevakar.

Som tidigare styrelseledamot i Journalistförbundets styrelse är jag väl insatt i den bakomliggande motivationen bakom sådana rationaliseringsbeslut. Men jag undrar om en effekt av detta är att man som reporter/redigerare/redaktör hamnar för långt från de man ska bevaka.

Nu senast undrade jag det när jag såg hur man bildsatt en artikel om länets bäst betalda personer. En rätt klassisk journalistisk undersökning; bläddra igenom taxeringskalendern och spalta upp vilka som står överst på listan i kommunen. I detta exempel hade man valt att vinkla texten på att en av personerna i listan tjänat bra på grund av att hen blivit utköpt.

Det får vara som det vill med den nyhetsvärderingen, det är inte min sak, men när texten bildsätts med ett foto på denna person när hen skrattar och är glad blir jag sint. Att förlora sitt arbete är en av livets mest traumatiska händelser, så varför välja denna bild?

Jag tror att det är avståndet som orsakar denna brist på empati. Jovisst, man skulle kunna gissa att det beror på ett behov av att skapa click-bait-liknande artiklar för att få upp trafiken till sina sajter. Eller att det är populistiska skäl som ligger bakom. Men jag tror att det helt enkelt inte kändes nog nödvändigt att vara schysst mot denna person, för man kände hen inte, och det var ingen man skulle träffa på affärn, eller på skolavslutningen. Och då blir den där gränsen, den som beskrivs i de publicistiska reglerna, för luddig och ogripbar. Och då bildsätter man texten med ett fotografi där personen skrattar och är glad under rubriken ”Hen tjänade bäst – efter att ha fått sparken.” Och jag får ont i magen.

För det var väl inte detta vi skulle ha journalistiken till? Det är i de små besluten journalister kan hävda sin yrkesetik. Det är i vardagen publicitetsreglerna prövas.

Eva Nilzon
Sundsvall

REPLIK från Karin Näslund, ansvarig utgivare för Mittmedia Västernorrland finns här.