Öppenhet bra även i medieetiken

16 oktober, 2014

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Pressombudsmannen Ola Sigvardsson argumenterar i Journalisten för den nya rätten att få sitt namn publicerat i samband med fällningar i Pressens opinionsnämnd. Man kan bara instämma och berömma för denna viktiga förändring.

Exemplet Monika Elling är talade. För henne innebar publiceringen av hennes namn ökad upprättelse inte minst eftersom ett 50-tal tidningar uppmärksammade fällningen, vilket inte skett om hon förblivit anonym, menar PO.

Det ska bli spännande att se hur många som nu väljer att låta sitt namn publiceras respektive som vill vara anonyma. I det senaste protokollet från Pressens opinionsnämnd kunde man läsa om busschauffören Thore Johansson som fick rätt mot Norrländska Socialdemokraten men också om X som vann mot Expressen. Jag skulle dock gissa att de flesta vill synas just för att det är en del av upprättelsen. Det visar sig.

Men det är i dag inte möjligt att kritiskt granska POs arbete fullt ut eftersom mer än två tredjedelar av besluten inte offentliggörs.  Det rimmar illa mot bakgrund av hur medier i andra sammanhang argumenterar för att ökad offentlighet och öppenhet stärker demokratin. Journalister som i vissa sammanhang är upprörda över onödigt hemlighetsmakeri rycker på axlarna åt hemliga PO-beslut.

Det är beslut i Pressens opinionsnämnd (PON) som blir offentliga, medan de som PO avskriver och som sedan inte överklagas till PON hålls hemliga. Jag är personligen övertygad om att de allra flesta fall som PO avskriver är solklara och inte är värda att diskuteras, eftersom PO gör ett i grunden bra jobb. Men det finns fall som har principiell betydelse och som förtjänar offentlig diskussion. 

Ett exempel är när Gotlands Tidningar pekade ut en taxichaufför som ockrare. PO ville fria, men eftersom taxichauffören överklagade POs beslut till PON – som instämde med POs bedömning - blev ärendet offentligt och kunde granskas och diskuteras. Beslutet gav en viktig pusselbit för att förstå hur pressetiken fungerar i praktiken. Här handlade det om att PO och PON friade en publicering på – enligt mig - tveksamma grunder och att beslutet var inkonsekvent i jämförelse med andra beslut. Hade taxichauffören inte överklagat hade beslutet hemlighållits och diskussionen uteblivit. PO argumenterade för sin linje, vilket gav nya nyanser.

Det vore rimligt att hemlighetsprincipen ändrades och att även PO-frianden som inte överklagas kunde bli offentliga.

En invändning mot ökad öppenhet brukar vara att den som anmält inte ska riskera ytterligare publicitetsskada. Men samma princip borde gälla för frianden som för fällanden: låt anmälaren bestämma. Det borde räcka med en kryssruta på webbformuläret. Man kan också fråga sig hur en sådan skada kan uppstå om bedömningen är att den ursprungliga publiceringen var väl motiverad.

En annan modell skulle kunna vara att tillgängliggöra besluten för mediegranskare och forskare mot tystnadsplikt.

I förlängningen är möjligheten att granska de medieetiska institutionerna viktigt för förtroendet för principen med självsanerande medier.  När frågan om en ny Medieombudsman snart åter blir aktuell är det dags för ökad öppenhet. För public service-företagen är det en ickefråga, eftersom alla anmälningar mot dem blir offentlig handling.

MATS OLIN
Timbro Medieinstitut

Läs Ola Sigvardsssons krönika här.

Kommentarer

Det finns 0 kommentarer på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies