Okej att publicera anonym research?
Ska en redaktion publicera uppgifter som har samlats in med olagliga metoder? Frågan är högst relevant, inte minst så här ett år innan valet.
Ett färskt exempel är Dagens ETC, som den 12 september publicerade en artikel där en rad av Sverigedemokraternas politiker som ska ha stött Nordiska motståndsrörelsen (NMR) namnges. Informationen kom från en grupp som kallar sig ”No front Friday” som hade hackat en server som NMR använder. Gruppen hittade även två allianspolitiker och en vänsterpartist som på något sätt ska ha sympatiserat med NMR, eller som fortfarande gör det. Ingen av dessa omnämndes med namn i artikeln.
”Självklart ska man publicera”, utbrister säkert många. ”Se bara på hur Edward Snowden exponerade olagligheter som NSA och liknande myndigheter i såväl USA som utlandet är eller åtminstone har varit inblandade i”. Snowden begick ju som bekant ett brott, vilket ledde till ett liv på flykt.
Jag är benägen att hålla med. Vissa uppgifter måste komma fram, särskilt då de ligger i allmänhetens intresse. Självklart finns det ett allmänintresse när en myndighet bryter mot lagen. Lika självklart finns det ett allmänintresse när en politiker har åsikter som går emot de värderingar hans eller hennes parti står för, vare sig man anser att det är partiets genuina värderingar eller en polerad yta.
Visst ska uppgifter komma fram, vare sig de har införskaffats på laglig eller olaglig väg. Men det finns en distinktion, åtminstone så som jag ser på det hela: Det är en sak att publicera uppgifter som en namngiven person har lämnat och en annan att publicera uppgifter från en anonym grupp.
Lika självklart är det att den som inte är journalist har helt andra ”möjligheter” att skaffa information – information som är så viktig att den bara måste komma till allmänhetens kännedom. Det ska ju mycket till, extraordinära omständigheter som att man arbetar i en totalitär stat, innan en journalist begår brott för att samla in uppgifter. Visst finns det undantag, som när en reporter låtsas vara polis eller införskaffar ett olagligt vapen i jakten på värdefull information, men i realiteten måste vi ofta förlita oss på att utomstående kontaktar redaktionen.
”Men”, säger den som hör till den reflekterande typen. ”Hur ska vi ställa oss till information från någon vars identitet vi känner till, men som måste förbli anonym då han eller hon har agerat brottsligt bara genom att kontakta oss?” Frågan är högst berättigad och väl värd att diskutera.
Gränsen bör kanske dras vid vilket brott det handlar om? Ett exempel vore: Fritt fram att publicera när det handlar om någon som är beredd att bryta mot lagen för att belysa oegentligheter i sin egen organisation, men att avstå från publicering när det handlar om någon utomstående som anonymt förmedlar uppgifter som har samlats in genom att hacka en server?
”Men journalistiken ska ju vara konsekvensneutral”, utbrister många. Jo, det ska den. Men det är skillnad mellan att vara konsekvensneutral och att sprida uppgifter som gynnar någons agenda – oaktat om den tillhör någon vars syfte man anser vara nobelt. Journalistikens uppgift är ju trots allt inte att medvetet sprida propaganda, såvida det inte görs öppet på exempelvis ledarplats. Och propaganda blir det så snart man sållar i informationen och bara namnger vissa av dem som har pekats ut (och hur vet man att man har fått hela listan?). Propaganda är det också när man använder information från en ljusskygg grupp som inte vill framträda med namn eller bild. Åtminstone så snart man kan anta att deras hackande har ett politiskt syfte – och oaktat om man anser att deras syfte är nobelt.
Att vara journalist har blivit en balansgång på slak lina – i en storm med kastbyar som tilltar ju närmare valet vi kommer. Och visst är det kittlande.
Patrick Ekstrand
frilansjournalist
Här kan du läsa ett svar på denna artikel.
