Nils Funcke: Fredrikson går i juristernas fotspår
Fredrikson väljer istället för Tingstens linje den Carska vägen med detaljreglering och därmed prejudikatskapande regeltillämpning.
– Någon däremot?, frågade Stig Fredrikson på sitt första möte som ordförande för Publicistklubben den 20 september.
Reaktionen uteblev och Fredrikson tyckte sig ha fått mandat att driva på för en skärpning av de pressetiska reglerna. Kriminaljournalistiken ska saneras genom en återgång till den formulering som gällde före 1994. Fredrikson tar därmed över sin företrädare Jan Guillous fallna mantel.
Fram till 1993 hette det i punkt 14 i de pressetiska reglerna. ”Föregrip inte domstols eller därmed jämförbar myndighets avgörande genom att ta parti i skuldfrågan. Återge båda parternas ståndpunkter. Har ett mål refererats bör även domen eller avgörandet redovisas.”
Sedan 1 juli 1994 lyder punkten: ”Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas.”
Det kan synas vara en fråga om ordval utan större betydelse. Men det handlar inte om en formulering utan ett förhållningssätt. Det gäller synen på pressetiken. Var ska avgörandet och samvetet ligga, på den enskilda redaktionen och dess ansvariga eller en riktkarl? Ytterst handlar det om pressen ska styras av ett mer stramt regelverk med detaljreglering eller övergripande principer som manar till eftertanke och därmed ett eget inte bara strikt juridiskt utan även moraliskt ansvar.
bryt
Thorsten Cars som var PO 1979-1990 menade att reglerna måste ”tillämpas så att utslagen inte uppfattas som godtyckliga”. Det var juristen som talade och verkade. Cars gjorde listor över vilka regler som överträtts och gav pressetiken och dess tillämpning ett drag av domstolsförfarande.
Motreaktionen kom under Cars sista år. Som en första signal infördes portalparagrafen: ”Etiken tar sig inte i första hand uttryck i en formell regeltillämpning utan i en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften. De etiska reglerna för press, radio och TV skall vara ett stöd för den hållningen.”
Det följdes av att Hans-Gunnar Axberger utsågs till ny PO. Efter det tämligen strikta juristfögderiet som varit ville Pressens samarbetsnämnd se en utveckling tillbaka till debatt och resonemang.
Axberger tog förändringsarbetet på allvar. Men bara två år senare avgick han sedan nämnden prickat honom. Trots hans avgång fortsatte dock utvecklingen av de pressetiska reglerna i portalparagrafens anda. Flera ”skall” och ”måste” och ”gör inte” ersattes av ”tänk på” och ”överväg”. Flera strikta och kategoriska regler avskaffades.
bryt
Nu traskar Fredrikson i Cars fotspår. Visst kan man säga att skärpningen är nödvändig med tanke på all den skandalöst dåliga, usla, kriminaljournalistik som bedrivs. Men det är en illusion att tro att en striktare regel fri från ”tänk efter” skulle sanera i snårskogen av ovidkommande detaljer och vinklingar där misstänkta uppfattas som skyldiga.
En återgång till detaljreglering skulle ytterligare försämra den pressetiska diskussionen ute på redaktionerna. Samvetet skulle flytta från utgivaren och redaktionerna till en korporativistiskt sammansatt nämnd.
Utvecklingen borde istället gå i Herbert Tingstens riktning. Som chefredaktör på Dagens Nyheter menade han redan i början av 50-talet att ansvaret och diskussionen om pressetiken borde ligga och föras på redaktionerna, inte i en nämnd som utfärdar prejudikat. ”Det är inte opinionsnämnden som ger unga journalister känslan av heder” menade han och förklarade att även om nämnden kan vara kvar vore det ”en aning bättre om den avskaffas”.
Men Fredrikson väljer istället för Tingstens linje den Carska vägen med detaljreglering och därmed prejudikatskapande regeltillämpning.
