Gå direkt till textinnehållet

Monica Dahlström-Lannes: Hur många barn dödas av medierna?

Den 11 juli förs tvååriga Ida till sjukhus med ljumskbråck. Hon har kräkts varje dag under en vecka. Man finner äldre blåmärken på bål, skinka, rygg, ben och underkäke. Läkarna vill undersöka hennes blåmärken, men föräldrarna vill ha hem Ida direkt efter operation, vilket de får.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Den 11 juli förs tvååriga Ida till sjukhus med ljumskbråck. Hon har kräkts varje dag under en vecka. Man finner äldre blåmärken på bål, skinka, rygg, ben och underkäke. Läkarna vill undersöka hennes blåmärken, men föräldrarna vill ha hem Ida direkt efter operation, vilket de får.

Den 26 juli kommer Ida till akuten med nyckelbensfraktur. Föräldrarna uppger att en kamrat knuffat Ida så hon fallit av sin trehjuling.

Den 14 augusti förs Ida till sjukhuset igen. Hon har kräkts blod i sex dagar. Föräldrarna förklarar att hon ramlat i en stentrappa och slagit i huvud och bröstkorg. Läkaren finner att flickan är öm under revbenen, har skrapmärken och både nyare och äldre blåmärken över hela kroppen. Men nu tror läkaren på barnkliniken inte längre på föräldrarnas förklaringar utan anmäler fallet till socialtjänsten, som aldrig tidigare haft kontakt med familjen.

Den 15 augusti beslutar socialtjänsten att Ida ska omhändertas och polisanmäler misstänkt barnmisshandel. Men rättsläkaren, som undersöker Ida, anser att hon har en ovanlig blodsammansättning som gör att hon lätt får blåmärken. I rättsintyget skriver han att ”… utseendet av de påvisade skadorna inte stöder misstanken om att de uppkommit på annat sätt än genom olyckshändelse.” Åklagaren lägger ned förundersökningen och socialtjänsten häver omhändertagandet. Ida får komma hem.

Den 19 september försäkrar föräldrarna i en tidning att de aldrig slagit sin dotter och att myndigheterna borde ha lyssnat på dem i stället för att bedriva häxjakt på oskyldiga föräldrar. Tvååriga Ida är deras allt och de sociala myndigheterna hade varit helt förblindade och överreagerat. ”Fruktansvärt”, säger föräldrarna, ”de har bestämt sig för att knäcka oss”.

Den 20 september skriver tidningen igen om Idas hemkomst. Den lyckliga familjen i radhuset är återförenad. I mitten på bild syns Ida, som enligt artikeln varit ”inspärrad” fem veckor på sjukhus. Styvpappan kan krama om lilla Ida, som enligt tidningen är mycket förtjust över att vara hemma. ”Den lyckligaste dagen i vårt liv. Underbart”, säger föräldrarna, som nu återfått vårdnaden om Ida. Socialnämndens ordförande besöker personligen familjen och beklagar vad föräldrarna utsatts för. Han gratulerar till den lyckliga upplösningen.

Den 2 oktober, två veckor efter det att Ida kommit hem, ligger hon död i sängen, med mycket svåra inre skador efter mycket kraftigt våld. Hon har överösts med sparkar och slag tills hon slutat andas. En ny undersökning av hennes blod har gjorts, men man hittar nu ingen ovanlig blodsammansättning. Vid obduktionen finner man gamla oförklarliga skador på hennes kotor som inte upptäckts tidigare.

Den 5 oktober görs ett nytt reportage om Ida. Grannarna i det idylliska radhusområdet kan inte fatta vad som hänt och är övertygade om att föräldrarna är oskyldiga: ”Det var fina människor. De verkade så omtänksamma mot sin lilla dotter… De kan omöjligt ha dödat flickan. På eftermiddagen såg jag pappan leka i sandlådan med barnet… Det var en så välskött och fin liten flicka.”

Socialchefen säger att han är djupt skakad, men att man måste kunna lita på läkare. Och när åklagaren lagt ned förundersökningen anser han inte att man haft något annat val än att återlämna Ida.

Den 1 november rapporterar tidningen att JO ger socialnämnden svidande kritik. Socialnämnden har det yttersta ansvaret för att ett barn inte far illa. Enbart ett läkarutlåtande räcker inte och därför borde nämnden ha gjort sin bedömning utifrån hela undersökningsmaterialet. Till exempel vägrade styvpappan att medverka i den barnpsykiatriska utredningen.

Den 15 januari skriver en tidning om fallet under rubriken ”Varför lät vi lilla Ida dö?”. Socialkontoret säger att personalen varit medveten om att det fanns brister i familjen, men hänvisar till att personer sett positiva relationer mellan Ida och föräldrarna.

Styvfadern dömdes mot sitt nekande till tio års fängelse för grov misshandel och vållande till annans död. Åklagaren hade krävt livstids fängelse. I hovrätten sänktes straffet till åtta års fängelse.

Ida avled för 16 år sedan. Socialtjänsten hade det faktiska ansvaret – men vilket ansvar hade medierna? Exakt samma sak sker i dag när medierna jagar, skrämmer och tystar dem som försöker skydda barnen.

Hur många barn dödas av medierna, som inte inser konsekvenserna av sitt handlande och får opinionen att svänga?

författare, frilansskribent och före detta vålds- och sexualbrottsutredare

Fotnot: I texten citeras tidningen Idag från 1990 (19/9, 20/9, 5/10) och Expressen från 1991 (15/1).

Fler videos
Fler avsnitt