”Låt rensningen börja!”
Som erfaren journalist är det skrämmande att se hur snabbt lika erfarna kollegers pressetiska instinkter kollapsar när de ställs inför en känsloladdad kampanj som #metoo, där kvinnor (och till viss del män) berättar att de också – likt Hollywoodmogulen Harvey Weinsteins påstådda offer – utsatts för sexuella övergrepp och trakasserier.
Journalisten Beth Winegarner med tunga uppdragsgivare som Guardian och New Yorker hänger i en artikel (Medium.com 15/10) ut en rad kända män i filmbranschen under rubriken Weinstein Isn’t The Only One: Screen Celebs Who Abuse Women or Children.
”Normalt sett skulle jag inkludera ordet ’påstått’ (allegedly) bredvid varje uttalande som inte stöds av en fällande dom”, skriver Beth Winegarner, ”men jag gör inte det här.” Bland anledningarna till varför hon plötsligt väljer att sätta pressetiken åt sidan anger journalisten att hon tenderar att tro offret, inte förövaren.
Med sådana medier, där varje övergreppsanklagelse mot en person automatiskt tas för sanning och återges i tryck, skulle vi få ett fruktansvärt samhälle. Det handlar ingalunda om manligt eller kvinnligt; nästa gång kan det vara en kvinna som anklagas för brott, teoretiskt sett på helt fabricerade grunder.
”Att fallen inte togs upp i rättegång eller inte vann i rätten betyder inte att incidenten inte inträffade”, försvarar sig journalisten i kommentarsfältet. Man baxnar.
På bildsajten Instagram hänger en känd svensk mediekvinna ut en lika känd svensk medieman med namn och bild samt en enda kommentar: “XX = TV-kanalen Y’s egen Harvey Weinstein.” Kvinnan har över 10 000 följare och anklagelsen har fått stor spridning, inte minst bland andra mediearbetare.
Oräkneliga journalister har upprepat en anklagelse från en svensk medieprofil om att en namngiven medieman ska ha våldtagit henne. Journalister har också krävt att tidningen som mannen arbetar för ska namnge honom. Men mannen är inte dömd, och tidningens publisher kommenterar anklagelserna (17/10) med rättsliga fakta som tills för några dagar sedan tycktes självklara:
”Polisen utredde anklagelserna 2012. Förundersökningen lades ned för att brott inte kunde styrkas. Det är polisen som utreder, åklagarna som åtalar och domstolarna som dömer. Det är viktiga principer i en rättsstat.”
Men man behöver bara gå in på rättshaveristforumet Flashback för att se vilken liten effekt sådant som etik och fakta har på en lynchmobb som väl har dragit igång. På svenska Twitter uppmanar en kvinnlig skribent med över 10 000 följare: ”AA, BB och CC (fullständiga namn på tre kända svenska män, förf. anm.). Vilket svin outas härnäst? Låt rensningen börja!”
Kommentarerna som följer är ett skolexempel på förtalspotentialen i sociala medier: ”XY”, skriver en twittrare och ger namnet på en känd man, utan övriga kommentarer. ”Samme XY som skriver krönikor i Z? Jag spyr”, svarar en annan person upprört, och ser till att tagga den anklagade mannens uppdragsgivare. Risken för yrkesmässig skada är uppenbar.
Tråden fortsätter i samma stil – användare kastar ur sig namn till höger och vänster, andra användare upprörs – och ligger kvar till allmänt beskådande i detta nu och under obestämd tid.
På Facebook haglar inlägg av samma typ. En svensk kvinnlig artist föreslår, till synes aningslös om potentiella konsekvenser: ”Vi borde ha en mötesplats där vi kan samla vittnesmål, namn, printscreens, film, bilder och bevis. Så kan vi sänka lite folk. Så slipper nya tjejer råka ut för dom.”
Visst är det på sätt och vis skönt att veta vilka som skulle plocka upp högafflarna först i Salem, men är kunskaperna om exempelvis förtal verkligen så här låga i mediekretsar? Eller åsidosätter man dem medvetet för att kunna delta i den härligt uppjagade mobben?
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson håller huvudet föredömligt kallt och konstaterar på sin utgivarblogg (18/10): ”I de svenska fall som nu diskuteras, och som många uppenbarligen anser att nyhetsredaktionerna borde redovisa genom att publicera namn och bild på profilerna som pekas ut i sociala medier, finns såvitt känt idag inga polisanmälningar och än mindre pågående förundersökningar. Ingen är delgiven misstanke. Det saknas åtal och rättegångar har inte hållits. Ingen är dömd.”
Enklare uttryckt: Släpp högaffeln. Det är 2017. Lyckligtvis har samhället numera ställt upp andra regler och lagar än mobbstyre och fingerpekning för att få bukt med orättvisor. Alternativet är otänkbart.
Lisa Bjurwald
chefredaktör Författaren