Gå direkt till textinnehållet

Långtidsarbetslös: : Om att ständigt mötas av ett nej

Journalisten har i några nummer tagit upp hur svårt det är för journaliststuderande att komma ut på arbetsmarknaden. Jag tvivlar på att situationen ser bättre ut för oss erfarna. Om två månader tar min a-kasseersättning slut och kraven för en ny sådan är långt ifrån uppnådda, trots att jag erbjudit mina gratistjänster till över 50 företag.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Journalisten har i några nummer tagit upp hur svårt det är för journaliststuderande att komma ut på arbetsmarknaden. Jag tvivlar på att situationen ser bättre ut för oss erfarna som, åtminstone för att få ihop en ny a-kasseperiod, också tvingats ge oss ut på samma marknad. Det är i alla fall min erfarenhet, och jag kan ju knappast vara ensam om den. Så varför denna i det närmaste kompakta tystnad om problemet?

Min personliga gissning till att problemet inte har uppmärksammats i speciellt hög grad är den påfrestning och slutligen skam det är för den vikariat- och praktiksökande. Att som i mitt fall ringa runt till i stort sett samtliga Sveriges tidningar samt diverse produktionsbolag, och erbjuda mig att jobba som reporter eller researcher för en månadslön motsvarande 10-25 procent i sex månader. Eller rentav gratis. Ändå möts jag av ett ”nej tack”.

Mina mångåriga erfarenheter som allmänreporter, kriminalreporter, sportreporter, ensamredaktör, platschef och kommunreporter hjälper inte som argument när jag söker dessa arbetsmarknadspolitiska åtgärder som sägs vara till för oss som varit långtidsarbetslösa. Hittills har det heller inte hjälpt att jag som sagt sökt över hela Sverige och att jag har en mängd egna idéuppslag. Svaret är ändå nej.

Detta trots att jag med mina meriter knappast behöver någon handledning utan skulle som driftig reporter med många egna uppslag vara en stor tillgång för vilken nyhetsredaktion som helst.

bryt

Det jag finner mest anmärkningsvärt är dock de vackra ord som arbetsförmedlarna strör omkring sig. För några månader sedan uttalade sig min egen om att det var bra att jag varit arbetslös så länge för det innebar ju att jag numer också kan komma ifråga när det gäller friårsvikariat.

Mitt senaste hopp stod just till ett sådant. Efter en månads väntan fick jag veta att jag var en av dem som uppfyllde det villkor som ställdes i annonsen, att jag stått till arbetsmarknadens förfogande i två år. Efter ytterligare en månad tillsattes vikariatet dock, trots detta krav som jag trodde var reglerat, med en nyexaminerad journalist som haft praktik och sommarjobb på nämnda tidning. Motiveringen var att denna person annars riskerade att hamna i långvarig arbetslöshet.

bryt

Jo, en tidning har faktiskt tagit emot mig. Som gratisarbetande journalist, trots att tanken var att jag skulle ges tillfälle att lära mig redigera under två månader för att på det sättet öka mina chanser att få ett vanligt vikariat eller fast jobb senare. Istället ersatte jag en sjukskriven journalist och fick schemalagda kvällspass så tidningen kunde spara in på övertiden åt de ordinarie journalisterna. Allt med godkännande från Arbetsförmedlingen.

Detta fick mig att ännu en gång fundera över för vilka dessa åtgärder kommit till? För oss arbetslösa som inget hellre vill än att få ett jobb eller åtminstone kunna försörja oss, eller för arbetsgivarna att ta till när någon fast anställd blir sjukskriven eller för arbetsförmedlingen/AMS för att bättra på statistiken? Jag har gjort mitt yppersta för att åtminstone hjälpa de sistnämnda med denna sifferputsning, men tyvärr jag kunde inte hjälpa till.

bryt

Om två månader tar min a-kasseersättning slut och kraven för en ny är långt ifrån uppnådda, trots att jag erbjudit mina gratistjänster till över 50 företag.

Jag antar att jag inte är ensam. Det känns inte som en tröst, men gör att jag ännu inte känner mig som den mest misslyckade. Just skammen gör att jag i denna insändare väljer att vara anonym. Jag är inte beredd att bli ansiktet för oss många som jag tror upplever samma frustration. Var finns stödet, ja kanske rentav krisgrupper behövs, för oss?

Fotnot: Normalt publicerar Journalisten inte anonyma debattinlägg. Vi kan dock göra undantag från denna regel om vi gör bedömningen att skribenten kan skadas av att publicera under namn, men att ämnet är av stort allmänintresse. Skribentens namn är känt av redaktionen.

Fler avsnitt
Fler videos