Kolleger misshandlas, kidnappas och fängslas – De behöver er hjälp!
Just hemkomna från helvetet i Minsk, där vi bevittnat hur civila och även journalister, internationella som nationella, brutalt har misshandlats och arresterats framför våra ögon, vill vi för era kollegers vägnar be om er hjälp.
Den 19 december befann vi oss på Independence Square i Minsk, där åtminstone 50.000 demonstranter hade samlats för att be om ett nytt, rättvist val utan president Lukasjenka. När vi fotograferat demonstrationen gick vi in på hotell Minsk, med utsikt över torget. Det dröjde inte mer än några sekunder förrän hela torget var fyllt av kravallpolis, samt entrén till hotellet blockerats av de samma. En demonstrant lyckades söka skydd på hotellet innan detta, hans skalle var sprucken efter slag från polisernas batonger och en kvinna hjälpte honom att tvätta såret med vodka.
En rysk journalist hade också lyckats ta sig in, även han misshandlad av polisen. ”Jag visade upp min presslegitimation och skrek att jag hade pressackreditering, men ingenting hjälpte”, sade han. I två timmar var vi fast på hotellet och bevittnade på nära håll hur poliserna nästan dödade folk med sitt övervåld. Bredvid oss stod diplomater, riksdagsledamöter, journalister samt valobservatörer från hela världen.
Även hos oss utbröt panik, och frustration då vi fast i hotellet inte kunde göra något för att hjälpa demonstranterna. Där ute föll äldre och unga tjejer till marken medvetslösa. En tjej i 17-årsåldern tog sig haltande därifrån med sitt blonda hår fullt av blod. Demonstranterna försökte inte ens göra motstånd, de sprang bara för sina liv. Efter ett par timmar såg vi hur militärbussar lämnade torget, med hundratals fängslade civila. Det enda de gjort var att uttrycka sin åsikt i en fredlig demonstration. 24 timmar senare är fängelserna i Vitryssland redan överfyllda.
Bussar står utanför med frusna civila, som får tillbringa natten i 20 minusgrader utan tillgång till mat eller toalett. Ändå fortsätter regimen nu sin bärsärkargång och våra vänner i Vitryssland sitter hemma i väntan på att KGB ska slå in dörren.
Vi ber er att inte låta förtrycket mot det belarusiska folket få passera förbi och vara bortglömt efter ett par dagar. Det är ert ansvar som journalister att stå upp för era tystade kolleger, precis som ni hade velat få deras stöd om ni befann er i samma situation. Kräv frigivningen av alla politiska fångar, inklusive presidentkandidaterna Vladimir Nekljajev, Nikolaj Statkevitj, Vitalij Rymasjevskij, Aleksej Mychalevitj, Andrej Sannikov.
Ni har gjort det för Dawit Isaak. Nu är det hundratals journalister i Vitryssland som behöver få samma stöd. Det är 1,5 timmes direktflyg till Minsk från Stockholm. Ändå har det varit knäpptyst om deras situation i många år.
Presidentvalet i Vitryssland blev det perfekta tillfället för maktfullkomliga president Lukasjenka att stänga ned varenda oberoende medie-webbsida. Även G-mail, Facebook samt Skype låg nere under ett antal timmar och man hotar nu att med stöd av den nya internetlagen stänga ned alla regimkritiska webbsidor för gott. Under valnatten stormades oberoende mediabyråers samt tidningars kontor. Journalister som var dag kämpar för yttrandefrihet och uppmärksammar regimens våld mot folket samt brott mot de mänskliga rättigheterna misshandlades och fängslades.
På regimens lista över "huvudmisstänkta" för planeringen av demonstrationen i Minsk finns ett flertal journalister, bland annat redaktören för nyhetssidan Charter 97, Natalija Radzina, som nu riskerar att dömas till 15 års fängelse.
Hela informationsflödet i Vitryssland kontrolleras av regimen och KGB. Det bekräftas även genom regimens uttalande:”Vi kommer att hitta varenda person som deltog vid manifestationen i Minsk under valnatten, genom att begära ut information från telefonoperatörerna.” KGB lyssnar också på alla telefonsamtal, sparar alla sms och läser igenom alla mejl. På så sätt hittar de journalister, politiskt engagerade, artister, skådespelare, och andra med åsikter som ej stämmer överens med regimens. Att avlyssningsutrustningen i Vitryssland har tillhandahållits av svenska Ericsson är också något som måste kritiseras och uppmärksammas (DN 10-12-22). Dessutom har svenska skattepengar investerats i diktaturens förtryck, genom att Telia Sonera, via sitt dotterbolag Turkcell 2009 köpte upp mobiloperatören BeST (SVT Debatt 09-05-13).
Glöm inte Vitryssland, så som vi medialt i Sverige redan har glömt eller ignorerat dem under alla dessa år av förtryck. Det är på tiden att även svenska journalistkåren ställer upp för sina förtryckta kolleger, och inte bara när det är som mest ”säljande” – det vill säga vid presidentvalen som alltid slutar på samma brutala sätt.
”We have to join together in spirit, heart and mind, so that every soul who’s suffering will know that they’re not alone” – Solomon Burke.
Isabel Sommerfeld – Samordnare, Info Belarus
Hedwig Kastenholm – Info Belarus