Knappast tid för tepauser
Under drygt fem år som läsarombudsman på Dagens Nyheter har jag fått över 50 000 mejl, nästan lika många telefonsamtal och en hel del brev från läsare som klagar över smått som stort.
Det har hunnit bli en hel del kolumner under dessa år. Tyvärr fick jag inte, som tanken var från början, en rättelsespalt. Det hade behövts, ja det behövs. Bland annat hade jag mer renodlat kunnat ägna mig åt de allra viktigaste sakerna i kolumnerna.
Det har stormat en del under de fem åren, men de största stormarna har knappast varit de som nämndes i den epitetsrika kritiken mot mig av krönikören Kjell Häglund i förra numret av Journalisten. Den allra största stormen var nog den efter mordet på Anna Lindh, då DN liksom medierna i övrigt snabbt trodde sig veta vem som var mördaren. Det har också stormat kring den politiska bevakningen och kring nyhetsvärderingen många gånger.
När jag för drygt tre år sedan kom tillbaka från semestern fanns i min brevlåda ett antal mejl om plagiat som en frilansskribent på DNs kulturredaktion gjort sig skyldig till. Kritiken hade klingat ohörd på kulturredaktionen ganska länge. Men jag tyckte att saken var anmärkningsvärd, så jag började granska artiklarna ifråga. Eftersom jag inte, som annars så ofta sker i debatter och krönikor, vill ägna mig åt någon sorts ståndrätt tog jag kontakt med skribenten i fråga och fick hans förklaringar.
Sedan jämförde jag dessa med anklagelserna mot honom och med artiklar i samma ämne i amerikansk press. Jag fann då att i flera fall skrevs det snarlika formuleringar i många tidningar både före och efter de som DNs reporter skrivit. I några fall var det dock så att idé och formuleringar tagits från en tidning utan att det nämndes. Detta skrev jag bland annat om i min kolumn.
Beträffande Johan Norberg hade jag gjort en grundlig genomgång i akt och mening att ta upp det i min spalt. Dagen före publicering blev jag nedkallad till chefredaktören som fått reda på mina planer via dem jag samlat in fakta hos. Han sade att jag inte fick skriva om detta, då det kommit mordhot mot en redaktör. Detta kunde jag av naturliga skäl inte nämna då, utan jag skrev i all hast en tyvärr alltför kryptisk kolumn om läsarombudsmannens roll gentemot chefredaktörens. Läsarombudsmannen fyller, trots vissa begränsningar, en viktig funktion för den vanliga läsaren, anser jag.
Borde jag avgå för detta eller för att Kjell Häglund önskar det? Nej, men jag hade tidigare sagt upp mig. Jag fortsätter således inte fram till pension utan slutar den 31 maj.
PS Jag avslutar min tjänst med den internationella konferensen för läsar- och tittarombudsmän som i år äger rum i Stockholm (28–31 maj). Kanske får jag då anledning att ytterligare en gång skriva om några utländska kolleger.