Jacob Forsell: Därför lämnar jag Journalistförbundet
Vad har jag för glädje av mitt medlemskap i Journalistförbundet? Jag ställde frågan i ett brev till förre förbundsordföranden Håkan Carlson i december 1999. Han lugnade mig då, men bara tillfälligt. Ställer jag i dag motfrågan: ”Klarar jag mig utan förbundet?”, så har svaret dessvärre mognat till ett ja.
Vad har jag för glädje av mitt medlemskap i Journalistförbundet? Jag ställde frågan i ett brev till förre förbundsordföranden Håkan Carlson i december 1999. Han lugnade mig då, men bara tillfälligt. Ställer jag i dag motfrågan: ”Klarar jag mig utan förbundet?”, så har svaret dessvärre mognat till ett ja.
1964 blev jag medlem i SJF. Då var medlemskap en absolut självklarhet som man hade stor nytta och glädje av. Sedan dess har mycket fackligt vatten runnit under broarna. Jag har suttit med i Expressens klubbstyrelse i olika befattningar, bland annat under det turbulenta strejkåret 1981; under större delen av 80-talet var jag ordförande i Pressfotografernas klubb då samarbetsavtalet med förbundet slöts; samtidigt satt jag i Yrkesetiska nämnden några år och jag har stått på upphovsrättsbarrikaderna tillsammans med förbundet(Olls-målet), vilket resulterade i en ny upphovsrättslag.
I dag känns det inte alls lika självklart att vara medlem i Journalistförbundet. Förbundet har blivit en stel och maktfullkomlig organisation och jag frågar mig vad jag får för mina surt förvärvade och skattade 5 940 kronor om året. Tänker jag efter är det inte särskilt mycket.
I ett påminnelsebrev från förbundet om utebliven medlemsavgift står det med en lätt hotfull ton:
Du får ingen ytterligare påminnelse från oss (…) Den som blir utesluten mister alla rättigheter i Journalistförbundet liksom möjligheter att få hjälp när det behövs. (…)
Ta chansen och bli kvar i Journalistförbundet och få hjälp med förhandlingar, a-kassa vid arbetslöshet, bevakning av yrkesfrågor, olycksfallsförsäkring och andra förmånliga försäkringar samt presskort.
Att man också får tidningen Journalisten är kuriöst nog inte nämnt.
Hjälp med förhandlingar har jag visserligen fått en gång (Olls-målet) men då som anställd. Som frilans är det ytterst tveksamt om jag fått samma stöd.
Att man skulle förlora a-kassan är ju bara nys. Förbundet vet att de allra flesta frilansar har egen firma och därför inte kan utnyttja a-kassan.
I bevakningen av yrkesfrågor har förbundet aldrig varit särkilt aktivt, åtminstone inte när det gäller fotografer.
Förmånliga försäkringar är naturligtvis bra, men är ekonomiska förmåner en anledning att vara medlem i ett fackförbund?
Slutligen kan jag vara utan presskortet, (vilket jag ändå får via PFK)… och Journalisten kan jag prenumerera på.
Av alla argument för ett medlemskap bidde det bara en tumme – och knappt det.
Tvångsanslutning
På sista tiden är det dock två saker som ytterligare retat mig. Det ena är tvångsanslutningen till det så kallade Servicebolaget. Som frilans tvingas man in i ett bolag och ”erbjuds” en massa tjänster som man redan har. De allra flesta frilansar är ju företagare i någon form och har redan skaffat rutiner och tjänster för fakturering, bokföring, deklarering och allt annat som Servicebolaget håller med.
Här vet jag att det finns ett stort missnöje i kåren – ett missnöje som Journalistförbundet inte verkar lyssna till.
Det andra är de så kallade BONUS-pengarna. BONUS står för Bild-Ord-Not-Upphovsrättslig-Samling och är en statlig organisation som betalar ut ersättningar till olika fack- och yrkesförbund för rätten att kopiera bilder och artiklar i landets skolor.
Journalistförbundet har under åren erhållit miljonbelopp för detta men undviker att öppet redovisa beloppens storlek och hur pengarna använts. Jag vet att en avsevärd del av de utbetalade beloppen avser bildkopiering och bör således tillfalla samarbetspartnern Pressfotografernas klubb.
PFK har upprepade gånger krävt insyn i BONUS-frågan men SJF väljer att på ett maktfullkomligt vis förhala och mörka.
Fotografer satta på undantag
I en debattartikel i Journalisten 29/02 framförde jag en idé med direkt adressering till Journalistförbundet om hur BONUS-pengarna skulle kunna användas för att blåsa liv i den sjunkande press-fotografskutan.
Fotografer har alltid varit lite satta på undantag inom journalistiken men här yppas ett lysande tillfälle att aktivera landets bildjournalister bland annat genom att med ekonomiska medel få fart på yrkesorganisationen PFK (bevakning av yrkesfrågor!). Men från Journalistförbundet har det varit tyst. Makten tiger still.
Nej, jag är jäkligt trött på förbundets mäktiga attityd och överhet. Medlemmarnas intressen tycks inte alltid komma i första rummet. Och är man dessutom både fotograf och frilans hamnar man långt ner på prioriteringslistan.
Därför lämnar jag Journalistförbundet!
