Hovrätten gör det lätt för sig

Hovrätten gör det lätt för sig, kan man säga. Den sätter tänderna i bara en rättslig fråga: var TS i juridisk mening "arbetstagare" hos TV4 när han tog ett välbetalt uppdrag av barnen till en dömd narkotikabrottsling? När svaret blir Nej faller hela åtalet. Det byggde på att TS skulle betraktas som TV4-journalist.

Denna teknikalitet räckte för att avgöra målet. I och för sig ska domstolar inte i onödan gräva ned sig i rättsliga analyser, de måste prioritera mål som väntar på avgörande, men hovrätten hade tydligen mer att säga. Efter att ha friat med hänvisning till sin tolkning av arbetstagarbegreppet fortsätter den:

"Åtalet för mutbrott (…) ska därför redan på den grunden ogillas." Den formuleringen kan rimligen bara användas när hovrätten anser att också andra skäl talar för friande dom. De skälen redovisas nu inte.

Det är synd. Ett antal frågetecken kvarstår. Att hovrätten avstår från att fördjupa sig i bevisvärderingen är väl begripligt. Nyckelfrågan är ju vad TS och barnen till den dömde kom överens om när han accepterade uppdraget. Förstod de överhuvudtaget varandra? Uppgift har stått mot uppgift och teknisk bevisning saknas. Tingsrätten ägnade sju sidor i sina domskäl åt spekulation baserad på indicier och kom fram till att barnen, men inte TS, var trovärdiga. Hovrätten hade mycket väl kunnat spekulera sig fram till motsatsen – tingsrättens resonemang hade uppenbara brister – men någon säker slutsats kunde det inte bli.

Däremot hade ett auktoritativt resonemang om hur mutbrott kan – eller inte kan – definieras i vår tids mediemiljö varit både möjligt och värdefullt. Den som via förarbeten och lagkommentarer har försökt läsa in sig på mutbrottet för att bättre förstå Sefastsson-affären har inte blivit så mycket klokare. Lagstiftningen tycks främst bygga på att människor har fast anställning eller åtminstone tydliga lojaliteter, klart definierade arbetsuppgifter och en inkomstnivå anpassad efter dem. I en mediebransch där anställning blir ovanligare, där de yrkesverksamma ofta har kompetens inom flera områden, där lojaliteter och förpliktelser sällan diskuteras och där arvodesnivåerna varierar från de ynkligt låga till de snuskigt höga är lagen svår att tillämpa.

Dessutom finns ett par yttrandefrihetsfrågor som hovrätten nu väljer att ducka för:

* Är det verkligen statens uppgift att upprätthålla "förtroendet för en fri och självständig journalistik"? Den ambitionen – i Sefastsson-målet lanserad av åklagaren Malin Palmgren – är ny i svensk rättshistoria och milt uttryckt problematisk. Grundlagarnas (TF och YGL) utgångspunkt är ju den motsatta. Staten ska hålla fingrarna borta från journalistiken. Lyckas inte journalisterna själva inge förtroende hos publiken ska de inte ha något.

* Kan en åklagare åberopa – och en domstol acceptera – att de pressetiska reglerna utnyttjas som ett inslag i bevisningen i brottmål? I tingsrätten lät Palmgren en ombudsman från Journalistförbundet intyga att en journalist, om han gjorde det åklagaren hävdade att Sefastsson gjort, skulle bryta mot de pressetiska reglerna. Han skulle åsamka en "förtroendeskada", och hans arvode vore "otillbörligt". När sedan tingsrätten fällde Sefastsson för mutbrott använde den i domskälen såväl juridiska som pressetiska argument. Sefastssons agerande "är oförenligt med kravet på journalistisk integritet" hette det bland annat.
I de pressetiska reglerna talas om integritet, men inte i lagboken.

Om åklagare och domstolar börjar blanda samman de pressetiska och de juridiska regelverken, om de börjar åberopa pressetiska övertramp som stöd i bevisning om brott, då försvinner hela poängen med en hedersdomstol som ska värna pressetiska ideal. Den självsanerande verksamheten riskerar plötsligt att göra större skada än nytta. Varför skulle journalister eller medieägare hjälpa den åklagare som vill få en journalist dömd men inte har tillräckligt stöd i lagen?