Hälften av oss visas i oskärpa
Jag läser listan med årets nomineringar till Stora journalistpriset. Jag läser namnen på personer som har skapat innovativ, envis och väldigt viktig journalistik.
Det är uppenbart varför just dessa journalister är nominerade och de är alla värdiga vinnare i sina respektive kategorier. För tydlighetens skull, den här texten handlar inte om att dessa journalister inte förtjänar att vara med på listan. För det gör de, alla dagar i veckan.
Men. Med det sagt så går det inte att blunda för att av årets sexton nominerade så är endast två kvinnor. Två av sexton.
Journalistförbundet uppger att av deras omkring 17 000 medlemmar så är ungefär 8 600 kvinnor och 8 400 män. På pappret är alltså journalistyrket jämställt. Men av någon anledning så speglas inte detta när journalistik ska prisbelönas. 2003 publicerade forskaren Monika Djerf-Pierre den vetenskapliga artikeln Journalistikens kön – Fältets struktur och logik under 1900-talet. Där redovisar hon att mellan åren 1991 till 2001 tilldelades 133 journalister Guldspaden för grävande journalistik. Hur många av dessa pristagare som var kvinnor? 27 stycken. Djerf-Pierre menar att kvinnor prisbelönas i samma utsträckning som de blir nominerade. Det är alltså inte så att lika många män och kvinnor nomineras men att männen vinner oftare för att de är lite bättre på att gräva. Nej, kvinnor får inte ens chansen att vara med och tävla.
Nu suckar du och tänker att det där är gammal forskning, mycket har väl hänt sen dess? Nu suckar jag och önskar att du hade rätt. Mellan åren 2002 till 2015 nominerades 219 journalister till Stora journalistprisets olika kategorier. Av dessa var 144 män och 75 kvinnor. Med andra ord, två av sexton är inte en tillfällighet eller bara otur. Det är så det alltid har sett ut och det går inte att bortförklara.
Jämställdheten sträcker sig helt enkelt inte hela vägen från pappret till prispallen. Är det för att juryn som är ansvariga för nomineringsprocessen förväntar sig att män ska vara bäst och därför sätter på sig glasögon som lyfter fram mäns journalistik extra tydligt? Eller är det för att mäns sätt att bedriva journalistik och val av ämnen fortfarande ses som lite finare? Det kan inte vara så att hälften av Journalistförbundets medlemmar år efter år producerar mindre och att det därför inte går att hitta journalistik gjord av kvinnor som förtjänar pris.
Oavsett anledning så är två av sexton ett symptom på att det är vad män gör som räknas. Det är vad män berättar som är viktigast. Precis som sig bör i ett patriarkat. Det är inte juryns fel att det ser ut såhär. Det är strukturer som styr och som lär oss att agera utifrån samhällets normer. Men även om juryn också är offer för strukturerna så håller det inte att helt befria dem från ansvar. Det håller inte att bortse från att deras position faktiskt ger möjlighet att motverka i stället för att upprätthålla dessa otrevliga strukturer. Därför håller det inte att en grupp med så mycket makt bär glasögon som visar hälften av oss i oskärpa.
Evelina Hertz
journaliststudent på Södertörns högskola