Fyra frågetecken om Trond

I korthet hände alltså detta:

En albansk man (R) dömdes 2004 till åtta års fängelse för narkotikasmuggling i stor skala. Hans familj hävdade att han var oskyldig, men domen vann laga kraft. För att kunna frias i en ny rättegång måste R få resning. Familjen fick rådet att kontakta en journalist som kunde gräva fram nya fakta och skapa publicitet kring fallet. Två av Rs barn – son och dotter – tog kontakt med TS. Han var först avvisande men gick så småningom med på ett möte och tog emot material om fallet.

I maj 2006 träffades en muntlig uppgörelse. Om den går uppgifterna isär. Enligt son och dotter bestämdes att TS mot
400 000 kronor i ersättning skulle granska fallet för att producera ett TV-program. Enligt TS klargjorde han att det inte skulle bli något TV-program, men att han som jurist skulle göra en granskning i syfte att undersöka möjligheterna till resning för R.

Bevisning i form av dokument eller ljudinspelningar finns inte, och tingsrätten valde att tro på sonen och dottern. TS dömdes för mutbrott, dock inte grovt mutbrott som åklagaren yrkade. Straffet blev dagsböter, återbetalning (till staten) av de 400 000 kronorna plus advokatkostnader.

Första frågetecknet är skuldfrågan. Målet bygger på indicier. TSs version av händelseförloppet är inte orimlig, tagen för sig. Detsamma gäller R-barnens. Det finns indicier till stöd för den ena versionen, men också för den andra.

I detta bevisläge fann tingsrätten det klarlagt, bortom allt rimligt tvivel, att TS var den som ljög om överenskommelsen den 24 maj. Orsaken till att tingsrätten i sin motivering lyfter fram alla – även de svagaste – indicier som talar mot TS men viftar undan
eller bortser från sådana som talar mot syskonen framgår inte av domen. Därmed är inte sagt att domstolen har dömt fel, bara att motiveringen framstår som otillräcklig.

Åklagare Palmgren kunde övertyga rätten om att TS lurade en familj i vilken flera medlemmar dömts för grov brottslighet (dock inte de R-barn som TS hade kontakt med) på 400 000 kronor. Att detta för en människa som lever ett normalt, det vill säga oskyddat liv i Stockholm måste framstå som rena vanvettet, som bokstavligen livsfarligt, anser rätten inte värt att nämna – än mindre beakta.

Vidare skrev den att det för TS bara "handlat om att skaffa sig en ny försörjning" – som om steget från att försörja sig på kvalificerad, prisbelönt journalistik till att försörja sig på bedrägerier i heroinsmugglarkretsar var en rent praktisk fråga, ett enkelt byte av inkomstkälla.

Som utomstående vet man inte om TS är skyldig eller oskyldig. Skulle också hovrätten finna TS skyldig får man dock hoppas att domen rymmer en beskrivning av hans agerande som ter sig någorlunda begriplig, rent psykologiskt.

Det andra frågetecknet gäller hur fri man egentligen är som frilans.

Tingsrätten ansåg det bevisat att TS lurade syskonen R genom att förespegla dem att han skulle göra TV-program. Åklagare Palmgren däremot, påstår i stämningsansökan inget om att han skulle ha förespeglat något. Hon anser det tillräckligt att visa att TS uppfyller lagens fyra rekvisit för mutbrottet: (1) han hade en dominerande uppdragsgivare, TV4
(2) han hade åtagit sig ett uppdrag för någon annan av samma typ som han haft hos TV4,
(3) han frågade inte TV4 om lov,
och (4) den ersättning han fick kunde anses "otillbörlig".

Frågan är alltså om det räcker att uppfylla de fyra rekvisiten för att kunna åtalas för mutbrott? Med tanke på hur liten frihet en journalist med en dominerande uppdragsgivare i så fall har, och att begreppet "otillbörlig ersättning" helt saknar definition i lagtext och förarbeten är vi då många som försörjer oss på eller över gränsen för mutbrott.

Förhoppningsvis kan hovrätten klargöra att mutbrottet förutsätter ett moment av bedrägeri. I TS-fallet var det enligt tingsrätten syskonen R som bedrogs, eftersom TS uppenbarligen aldrig hade för avsikt att göra TV-program. (Det påstår inte ens åklagaren.) Skulle TS i den uppkomna situationen faktiskt ha försökt övertyga TV4 om att göra TV-program hade bedrägeriet i första hand varit riktat mot TV4.

Tredje frågetecknet gäller den grundläggande motiveringen för Palmgrens åtal – att det är statens uppgift att upprätthålla "förtroendet för en fri och självständig journalistik". Den ambitionen har såvitt bekant aldrig förr lanserats i domstol och är oförenlig med svensk yttrandefrihetstradition. Grundlagarnas (TF och YGL) utgångspunkt är själva motsatsen: att staten ska hålla fingrarna borta från journalistiken.

Det är mycket enkelt. Kan journalisterna inte själva inge förtroende hos publiken ska de heller inte ha något.

Att åtal mot en journalist kan väckas med hänvisning till brottsbalken är självklart. Har TS verkligen begått mutbrott ska han straffas för att ha lurat syskonen R eller TV4 eller båda. Men att åtal kan väckas mot en journalist med hänvisning till att medborgarnas förtroende för yrkeskåren är i fara, det är allt annat än självklart.

Fjärde frågetecknet gäller Palmgrens åberopande – och tingsrättens accepterande – av de pressetiska reglerna som bevisning i målet. Dessa reglers existensberättande ligger i att de uteslutande avser journalisters agerande inom lagens ramar. De har tillkommit just för att hålla lagstiftaren, och därmed domstolarna, borta från journalistiken.

Visar det sig att rättsväsendet kan använda dessa pressetiska regler som bevis i brottmål måste de helt enkelt avskaffas.

Anders R Olsson