Fina regler som inte tillämpas
Det är väl redan konstaterat att Las-regeln inte hjälpt så mycket som den stjälpt.
Vikarier flyttas runt och får byta jobb så fort de närmar sig tolv månader på en arbetsplats. Men den nya 2:5 regeln, som innebär att en vikarie som jobbat i mer än två år hos samma arbetsgivare under en period av fem år automatiskt blir tillsvidareanställd, verkar fungera lika dåligt.
Som vikarier på två av Smålandspostens lokalredaktioner i drygt tre år lyckades vi passera den magiska Las-gränsen och ändå få vara kvar. Men när gränsen för 2:5 regeln började närma sig var vi mitt inne i den ekonomiska krisen och tidningen hade anställningstopp. Resultatet var att vi och ytterligare några vikarier fick gå. Så långt är vi med, har man anställningsstopp så har man. Men enligt det papper vi och Smålandsposten skrev på, så har vi företräde till lediga tjänster på den redaktion där vi jobbade.
Detta visade sig dock vara allt annat än sanning i praktiken. För trots att en ordinarie anställd varit delvis sjukskriven och en annan snart blir föräldraledig, så är det inte vi som får jobba. I stället tas vikarier in på tjänster inne på huvudredaktionen för att sedan omflyttas ut till aktuella lokalredaktioner. Tidningen har tydligen rätt att omfördela resurser inom huset för att täcka upp för till exempel sjukskrivningar. I praktiken har vi alltså varken företrädesrätt eller chans till fast anställning.
Vi tycker tanken bakom 2:5 regeln är bra, precis som tanken bakom Las, men är det inte naivt av facket att tro att den leder till fler tillsvidareanställningar? Varför skulle arbetsgivarna börja tillämpa denna regel som det är tänkt, när de har gjort det motsatta med Las? Hade regeln inte funnits hade vi säkert båda två varit kvar på Smålandsposten. Vi hade fortfarande bara varit vikarier och vi hade kanske inte haft heltidstjänster, men vi hade i alla fall haft ett jobb.
Maria Lindberg
Lillian Andersson
arbetslösa journalister som söker nya vägar
