”Det Eritrea uppskattar mest är Sveriges tystnad”

Frigivningen förra veckan av tretton politiska fångar i Eritrea, som hållits fängslade i 18 år utan kontakt med omvärlden, är ett otvetydigt tecken på att trycket på den eritreanska regimen ökar. Samtidigt har svenska tjänstemän i 24 år vägrat att offentligt kommentera Dawit Isaaks fall, trots att han fortfarande sitter fängslad i Eritrea.

Pressad av familjen till den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak, som har suttit godtyckligt fängslad i Eritrea i 24 år, gjorde Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard den 25 september 2025 ett offentligt uttalande där hon krävde Isaaks frigivning på humanitära grunder och hans återresa hem till Sverige. Uttalandet, som kom direkt efter ett möte med hennes eritreanske motpart Osman Saleh i New York, var ett av de kraftfullaste krav ministern har framfört på flera år.

Den mycket offentliga handlingen tyder starkt på att svenska myndigheter vet – eller utgår ifrån – att Dawit Isaak är vid liv. Men mer än två månader senare finns inga tecken på att Eritrea är villigt att tillmötesgå de svenska kraven, eller att Sverige och EU på något sätt är redo att direkt utmana Eritrea för att få ett slut på Isaaks lidande.

Annons

Samtidigt har svenska tjänstemän inte ens lyckats få fram det mest grundläggande livstecknet från honom. Detta dödläge har pågått sedan åtminstone 2014, vilket väcker många viktiga frågor. Inget av detta verkar normalt. Man börjar undra om svenska tjänstemän faktiskt tror på Eritreas påståenden om att deras medborgare fortfarande lever och har det relativt väl. Om så är fallet, varför gör de då inte ett mycket mer beslutsamt försök att säkerställa hans frigivning?

Nu är tiden inne för ett mer kraftfullt och avgörande agerande. Det finns otvetydiga tecken på att regimen känner sig pressad, vilket illustreras av den plötsliga frigivning av en grupp fångar som suttit fängslade i 18 år. De ska enligt uppgift ha gripits i samband med det misslyckade attentatet 2007 mot överste Simon Gebredingil, biträdande chef för den interna säkerheten i president Afewerkis innersta krets. Deras anhöriga togs fullständigt på sängen. Precis som familjerna till Dawit Isaak och de andra journalisterna och oppositionsmedlemmarna som greps tillsammans med honom 2001, har de under nästan två decennier inte fått några som helst nyheter om sina nära och kära.

Den svenska statsministern och hans medarbetare måste nu öka trycket på regimen för att säkerställa att Eritrea efterkommer Sveriges krav. Ändå ger svenska tjänstemän hittills inte intryck av att Dawit Isaaks räddning är av högsta prioritet. Hans situation försvåras dessutom av att Eritrea i praktiken saknar incitament att frige en fånge som kommer att vara kraftigt åldrad, möjligen sjuk, och som bär på en berättelse som inte kommer att spegla den eritreanska regimen i positiv dager.

Under 24 år har svenska tjänstemän vägrat att kommentera Dawit Isaaks fall offentligt. De har hotat Eritrea med allvarliga konsekvenser – utan att någonsin följa upp hoten på ett meningsfullt sätt. Svenska tjänstemän hävdar att de i praktiken saknar påtryckningsmöjligheter gentemot den eritreanska regeringen. “Det finns ingenting som Eritrea vill ha” är ett vanligt återkommande påstående.

Dock verkar det finnas många saker som Afwerki-regimen verkligen vill ha. Exempelvis uppskattar man stora bidrag på 46 miljoner dollar från Afrikanska utvecklingsbanken (som Sverige på olika sätt bidrar till) för att finansiera ett stort solkraftsprojekt. Regimen gläds också åt att hårda ekonomiska och politiska sanktioner saknas, såsom begränsningar av gruvintäkter eller internationell övervakning av finansiella transaktioner (inklusive vapenembargon) för att förhindra destabiliserande ageranden från Afwerki-regeringens sida i Afrikas horn.

Utan tvekan är man också mycket nöjd med att den svenska Åklagarmyndigheten upprepade gånger har vägrat att inleda brottsutredningar mot medlemmar av den eritreanska ledningen för de allvarliga brott som begåtts mot Dawit Isaak och andra regimkritiker.

Eritreanska ledare uppskattar definitivt att de svenska myndigheterna inte ifrågasätter deras fortsatta uppbörd av en 2-procentig inkomstskatt på utlandseritreaner. Skatten utgör en viktig inkomstkälla för regimen. Underlåtenhet att betala leder till att eritreanska medborgare som bor utomlands inte kan få viktiga identitetshandlingar, samtidigt som familjemedlemmar hemma utsätts för trakasserier, ända till arrestering och fängelse.

Svenska myndigheter meddelade nyligen att de inte längre kommer att ge statsbidrag till den eritreanska ortodoxa kyrkan i Sverige. Åtgärden kommer mycket sent och är långt ifrån tillräcklig, men sänder en viktig signal om att Sverige inte längre kommer att tolerera aktivt stöd till den eritreanska regimen på svensk mark.

Regimen gillar uppenbart att eritreanska tjänstemän och deras familjer kan bo och studera obehindrat i Sverige. Man är särskilt nöjd med att Sverige inte överväger att utvisa den eritreanska ambassadören eller att frysa eritreanska tillgångar. Och man kan förmodligen inte tro sin lycka över att EU:s Global Gateway-initiativ för Afrika, på 150 miljarder euro, kommer att ge Eritrea ytterligare utvecklingsmedel utan att EU ställer ens minimala krav på respekt för mänskliga rättigheter.

Eritreanska ledare älskar att resa för att delta i internationella möten utomlands. De uppskattar också att fira “EU-veckan” i Asmara tillsammans med EU-tjänstemän, där man skålar med champagne – allt till stöd för “fred, säkerhet, välstånd och universella värderingar”, enligt EU:s webbplats. EU:s politik gentemot Eritrea fokuserar för närvarande främst på att begränsa oregelbunden migration och att säkra sina geostrategiska mål i Afrikas horn, medan frågan om mänskliga rättigheter i allt högre grad hamnar i bakgrunden. Den eritreanska regimen håller förmodligen heller inte andan i väntan på EU:s agerande. Det förefaller till exempel högst osannolikt att EU kommer att kräva att Saudiarabien villkorar åtminstone en del av sin planerade mångmiljardinvestering i Eritreas Assab-hamnanläggningar med frigivningen av politiska fångar som Dawit Isaak.

Men det Afwerki-regimen uppskattar allra mest är den svenska regeringens kvartssekel av konsekvent offentligt tystnad. Det faktum att Sverige varken har varit villigt eller lyckats skapa betydande internationellt tryck på den eritreanska ledningen, och att Eritrea inte har åsamkats några meningsfulla kostnader för de fortsatta allvarliga brott som begåtts mot en svensk medborgare, är anmärkningsvärt och utgör ett skamligt misslyckande för både svensk och internationell diplomati.

“Tyst diplomati är en adekvat strategi i de tidiga skedena av svåra konsulära ärenden,” säger Kjetil Tronvoll, professor i freds- och konfliktstudier vid Oslo New University College och expert på Eritrea. “Vissa av dessa steg måste hanteras bakom stängda dörrar, andra offentligt. Vilka strategier Sverige genom åren har försökt i det tysta är inte känt, men en internationell offentlig ‘skamkampanj’ mot regimen, i kombination med riktade EU-sanktioner, saknas. Detta skulle dessutom ha den positiva effekten att motverka regimens ekonomiska exploatering och transnationella förtryck av den eritreanska diasporan,” tillägger Tronvoll.

Sverige och EU har nu en betydande möjlighet att ta vara på tillfället och bryta det nuvarande dödläget. Tronvoll påpekar även att Eritrea är beroende av stöd från Egypten (och andra allierade i regionen) för att avskräcka Etiopien från att angripa hamnen i Assab. Svenska regeringen kan använda denna omständighet för att utnyttja Egyptens inflytande över den eritreanska regimen för att säkerställa Dawit Isaaks frigivning. Om Sverige verkligen bryr sig om sin medborgare, med tanke på den tid Dawit Isaak har suttit fängslad, hans stigande ålder och de svåra fängelseförhållanden han har uthärdat, finns det inte en sekund att förlora.

Susanne Berger
Caroline Edelstam
The Edelstam Foundation