Per Carlsson: : Vifta inte bort kritiken!

Publicistklubben i Stockholm debatterade förra måndagen mediebevakningen efter mordet på Anna Lindh. Jag gick dit med en svag förhoppning om något slags uppgörelse; en öppen och stark självrannsakan efter det haveri som så gott som alla medier drogs med i efter mordet.

Så blev det inte.

Kvällen blev en uppvisning i psykologiskt begripliga men ändå förödande undanglidanden och förnekelser. Allt blev till sist ett slags lite putslustig och självömkande seans, där tre skygglappsförsedda deltagare från medierna (Svenska Dagbladet, Expressen, TV4) vagt talade om ”misstag” och ”tidspress” men allra mest om att det inte finns någon anledning till ”självpiskning”, utan att det mesta som gjordes ändå var bra journalistik. Till och med Publicistklubbens ordförande deltog, om än passivt, i denna tröstande seans.

Annons

Och de närvarande höga juristerna, som advokaten och riksdagsmannen som motionerat om inskränkningar i grundlagen vad gäller meddelarskyddet, anslöt sig: ”För det mesta gör ni ändå ett bra jobb”.

Två händelser under kvällen snuddade vid det jag hade hoppas på, men båda viftades snabbt och nervöst bort. Någon gav ordföranden en lapp med den enkla frågan ”varför publicerade Expressen artikeln om att den häktade 35-åringen ätit upp sina kläder?”. Expressens chefredaktör kom undan med svaret ”för att vi hade den uppgiften”. Sedan talade vi inte mer om den saken. En ung man i taxiuniform kom fram, greppade mikrofonen och vände sig till alla i panelen med frågan ”Vad drabbar en journalist som ljuger rakt upp och ner? En annan yrkesmänniska som använder rena lögner i sitt jobb kommer ju inte undan utan följder, men vad händer egentligen med en journalist som gör det?”

Undanglidningar

Den modige taxichauffören gav sig inte. Men visserligen påhejad och applåderad av en del i församlingen fick han ändå dra sig tillbaka utan att ha fått annat än putslustigheter och de för kvällen gällande undanglidandena.

Jag ansåg alltså medan bevakningen av mordet på Anna Lindh pågick att det mesta som publicerades av de flesta medier – public service-radio med flaggskeppet Ekot, SVT, TV4, morgontidningarna inräknade – blev alltmer huvudlöst. Aldrig tidigare har jag bevittnat ett större mediehaveri. 35-åringen, endast häktad på sannolika skäl, fick sitt liv vänt ut-och-in överallt. Och det var bara ett av de grövsta inslagen i haveriet. Annat var medierepresentanters beteende gentemot den häktade 35-åringens mamma, bilder av utrikesministern på ambulansbåren och så vidare. Allt påkallar en genomgripande, modig självkritik.

I rulltrappan ned från Café Panorama efter PK-debatten hörde jag två medelålders kvinnor, förmodligen inte mediearbetare, säga ”de vågar ju aldrig ta i debatten om mediernas BETEENDE, om hur de kränker folk”.

Nej just det.

Och när en helt vanlig läsare, som taxikillen, ställer den fråga som folk varje dag ställer sig när de går förbi kvällstidningarnas löpsedlar, så viftas den bort. Ingen vågar närma sig smärtpunkten, sanningen. Om ljugandet, överdrifterna, fokuseringen på ickehändelser. Om den febriga jakten på det som faktiskt blivit det enda viktiga: upplageökningen.

Förolämpningar

Först måste vi i medierna våga konstatera, till exempel, att kvällstidningarnas löpsedlar har blivit förolämpningar: genomkorkade oanständigheter som vrålas upp i våra ansikten när vi går på trottoaren. Att de flesta medier gör vad som helst, inklusive att fara med rena lögner, för att bli lästa, köpta, lyssnade till, tittade på.

Sen kunde vi börja tala allvar, och också konstatera detta: Expressens upplaga ökar, fast alla tycks vara förbannade på löpen om Naken-Janne. Och fråga: varför? Och varför åker även mindre kommersiellt beroende medier med i haverier som det efter Lindh-mordet?

Inte självpiskning, men riktig självrannsakan, krävs. Och mod.

Per Carlsson

medlem i Publicistklubben