Dilsa Demirbag-Sten
Dilsa Demirbag-Sten
Journalist och författare

Krönika

Att tysta SD inget alternativ

16 juni 2010

Journalister hör till dem som brukar drabbas av kollektivt skuldbeläggande. Läkare och polis är några andra professioner som gemensamt får bära hundhuvudet när en enskild kollega har misskött sig.

De flesta av oss delar nog erfarenheten av att sitta på en middagsbjudning och behöva stå till svars för hela kåren. Inte sällan får man höra att: "det är mediernas fel". Även om uppfattningen om mediernas makt ibland kan vara onyanserad och överdriven är det viktigt att vi journalister är kritiska till vår roll i samhällsutvecklingen. En aktuell fråga är hur mediernas hantering av Sverigedemokraterna påverkar partiets framgångar? Att det påverkar vet vi med säkerhet.

För många redaktörer är SD ett publicistiskt dilemma. Ett främlingsfientligt parti är ett journalistiskt minfält. Ingen vill trampa snett. När partiet var en marginell politisk spelare var det många opinionsbildande journalister som kände sig manade att förhålla sig till Jimmie Åkesson och partiets sympatisörer. Uppmärksamheten stod tidigare inte i proportion till SDs marginella storlek. Partiledningen välkomnade det mediala utrymmet och uppmärksamheten som gavs, som ledde till ett växande SD. Martyrrollen är ett viktigt element i SDs politik och ger dem fler röster bland dem som känner sig bortglömda av samhället. Få andra grupper är så lättkränkta som Sverigedemokrater. Konspirationer och en kraftigt orealistisk självbild som samhällets enda sanningssägande grupp är partimedlemmarnas viktigaste gemensamma nämnare.

Grunden för SDs politiska program bygger på människors känsla av att vara marginaliserade och utpekades som mindre vetande. Partiledningen har framgångsrikt navigerat sig till och utnyttjat de mediala rum där detta har bekräftats.

Nu står vi inför realiteten att SD kan komma in i riksdagen. Några har föreslagit att vi ska "tiga ihjäl dem". Att bärare av det fria ordet på fullt allvar tycker att man ska tysta ner oliktänkande borde göra att det ringer varningsklockor hos de flesta journalister. Det borde aldrig vara ett publicistiskt alternativ. Alla politiska partier ska behandlas lika. Den enda gången i mitt liv jag tidigare har hört att man aktivt ska hindra oliktänkande att uttrycka sig, lämnade vi landet och flydde till Sverige.

Kanske är det så att uppmaningen om att kväva Sverigedemokraternas röst blottar vår oförmåga att hantera främlingsfientliga krafter som vi i brist på argument och kunskap väljer att tysta ner? Hittills har främlingsfientliga partier mötts av två extrema hållningar från publicister. Detta gäller stora delar av Västeuropa. Antingen har de etablerade medierna försökt att tysta ner dem, och det har inte fungerat, eller med stor fascination följt varje steg de har tagit. Galenskap, spektakulära uttalanden och annat som bryter mot normen gör sig bra på bild och i text. Det har varit förödande i länder som Danmark och Holland. I Sverige har vi, till skillnad från våra danska och holländska kollegor, inte svansat efter någon karismatisk ledare, vilket vi gjorde när Ny Demokrati gjorde entré i politiken. Men så är inte Jimmie Åkesson heller lika medial som Geert Wilders och Pia Kjaersgaard.

Valet närmar sig och konsekvenserna av mediebevakningen av partiet återstår att se och utvärdera.

Tipsa en vän

Kommentera [4]

  1. Robsten | 16 jun 2010, 19:25 #

    Svarat på artikeln på min blogg

    robsten.blogspot.com…

  2. Sven Nolin | 16 jun 2010, 20:34 #

    Detta var ju i varje fall ett litet steg i självrannsakans långa vandring. Än är det en bit kvar. Nå, en del formuleringar vill jag gärna kommentera:

    “Martyrrollen är ett viktigt element i SDs politik och ger dem fler röster bland dem som känner sig bortglömda av samhället.”

    Detta anser jag är en grov övertolkning. Martyr används alldeles för lättvindigt och gärna i förklenande syfte. Det är knappast en roll som någon vill ha, utan är något som SD väljare beskrivs som sedan dom felaktigt avpolleterats som rasister för hundrade gången, men ändå inte har vett att sluta vifta mot väderkvarnarna.

    “Få andra grupper är så lättkränkta som Sverigedemokrater”

    Att bli kallad rasist, nazist och värre saker när man framhärdar sin åsikt om ett stopp på en besinningslös immigrationspolitik, tycker jag nog ger viss rätt att bli sårad. Inga andra väljare har fått utstå så mycket värdeladdat skitsnack och insinuationer (“förfärlig människosyn”) som potentiella SD-väljare. Så lättkränkt är nog knappast ordet, snarare luttrad och känslig för alla värdeladdade insinuationer som inte kan bemötas.
    Jämför de värsta epiteten för en miljöpartist: Trädkramare, miljömuppe, klimatalarmist… låter harmlöst i jämförelse och lätt att borsta av sig.

    “Grunden för SDs politiska program bygger på människors känsla av att vara marginaliserade och utpekades som mindre vetande”

    Kan man få veta hur du har kommit fram till denna slutsats? Jag kan själv inte hitta det sambandet i programmet. Min egen erfarenhet är snarare att dessa väljare tycker sig veta mer än media och är bättre informerade om sin hjärtefråga än övriga partiers väljare.

    Kom ihåg att SD väljare en gång röstat på andra partier. De har informerat sig, tagit ett aktivt beslut att byta för att det finns ett brännande ämne som de tycker måste upp till ytan nu. Jag tror faktiskt de är mycket mer välinformerade än genomsnittsväljaren.

    När jag idag lyssnade på sista partiledardebatten innan sommaren inser jag att SD verkligen behövs i riksdagen. Detta oavsett partiets alla verkliga eller påhittade tillkortakommanden.

  3. Widar Nord | 20 jun 2010, 20:40 #

    Ligger mycket i det Dilsa skriver. SD är mer inriktade på att försvara sig från diverse rasistanklagelser och utmåla sig som kränkta än att komma med egna förslag. Detta präglar hela mediabilden av partiet och de borde verkligen bli bättre på att förklara vad de har för egna idéer. Björn Söder var ju med i Ekots lördagsintervju för några veckor sen (finns på webben fortfarande) och jag har nog aldrig hört en mer defensiv och idéfattig politiker i det programmet någonsin.

    SD är inga ensamma sanningssägare och speciellt inte sedan partiledningen satsat allt på att bli “rumsrena”. Tvärtom är de rentav mer försiktiga i sin mångkulturkritik än vad t.ex. Nalin Pekgul och även Dilsa själv är. Även Moderaterna har kommit med många repressiva förslag riktade mot invandrare (som KD sen stoppat) som saknas hos SD.

    I ett fall håller jag dock med SD och det är i det som Dilsa kallar “konspirationer”. Partiet motarbetas på ett högst konspiratoriskt sätt av både rättsväsende, media och politiker i diverse nämnder etc. Ta alla de här SD-politikerna som åkte dit för “förtal” till exempel, för att de publicerat namn på folk på sina bloggar. Hur många andra svenskar har åkt dit för ett sånt “brott”? Inte så många, och det beror sannolikt på att annars slöa åklagare plötsligt får motivation från ingenstans när de ser att det är en SD-politiker som är ämne för anmälan. Även tingsrätten förde ett nästan kusligt generöst resonemang för att få dem dömda i minst ett fall. Och att kommuner vägrat hyra ut lokaler till SD under hela 90-talet och att journalister fortfarande ger SD olika idiotiska epitet såsom “främlingsfientliga” etc är ju bevis nog för att dessa båda yrkesgrupper också “konspirerar” mot partiet.

    Så visst. De har skäl att känna sig som en bunt losers, underdogs etc som alltid kränks av etablissemanget. Men det kan ju aldrig vara själva huvudidén med partiet, vilket det tycks ha blivit idag.

  4. Jan Kallberg | 2 jul 2010, 16:22 #

    Jag tycker personligen att det ligger i pressens trovärdighet att göra sitt bästa att granska och så opartiskt som möjligt på nyhetssidor och artiklar rapportera. Då måste man vara konsekvent vare sig det är mittfåran eller ytterfåran. Det ligger i pressens sui genesis och pressen riskerar annars att inte tas på allvar – eftersom den har en inneboende vinkling i sin rapportering. I princip borde om man inte skriver om SD och ignorerar dem inte en artikel skrivits om FNL-rörelsen, KPML, SKP och andra extremister under 1970-80-talet. Bara som exempel.

Kommentarer är stängda för denna artikel.