Jag vänder inte kappan efter vinden
I Ulrika Knutsons krönika här i tisdags skyller hon tingsrätter för att journalister påverkades att skriva vilken fasansfull seriemördare Quick var. Det här är vid tiden 1994-2001 när ”Quick-cirkusen” pågick med sex rättegångar i fem tingsrätter, Piteå, Hedemora, Gällivare, Sundsvall och Falu tingsrätt, och åtta morddomar.
En domstol agerar inte annat än ställer frågor. Den ska ta ställning till det som läggs fram av åklagaren och motbevisningen via den åtalades advokat. I Quick-rättegångarna var det åklagaren, advokaten och den åtalade som lade fram ”bevis” för att den åtalade var skyldig. Som i fallet Charles Zelmanovits som försvann 1976, ynglingen kvarlevor återfanns efter 17 år utanför Piteå. Quick hävdade att han mördat Charles.
Det var inledningen till ett helt orimligt rättsförfarande som journalister på plats i Piteå tingsrätt i november 1994 borde ha reagerat över. Det och avsaknaden av bevisning, vilket jag skrev i Norrländska Socialdemokraten, att Quick inte kunde dömas för mord. Det fanns ingen teknisk bevisning (som i alla Quick-fall), ingen hade sett Quick i Piteå, alltså inget bevis för att han varit där i november 1976.
Och framför allt; dödsorsaken gick inte att fastställa. Kunde rätten då bortse från att han råkat ut för en olycka, eller fått ett epileptiskt anfall, vilket i båda fallen slutade med att han frös ihjäl i novemberkylan? Quicks mordhistoria inför rätten framförd av advokat och åklagare, eftersom Quick satt molltyst under hela den öppna delen av rättegången i Piteå, var ju en sinnessjuks saga. Man sitter inte på Säter om man inte är knasig, omyndigförklarad och inte ansvarig för sina handlingar.
Journalisterna skrev i tingsreferaten att Quick var en fasansfull seriemördare (innan han ens dömts för första mordet) och att det var inga tvivel om att han mördat Charles Zelmanovits ; ”var Quick verkligen en människa”, frågade sig en kvällstidningsjournalist. En annan hade skrivit spaltmeter om Quick innan rättegången, samt fört in honom på Helen-mordet i Hörby. Han konstaterade också sju år innan Quick fälldes för mord på Johan Asplund (elvaåringen försvann i Bosvedjan, Sundsvall, i november 1980, det första ”mord” Quick tog på sig, pojken saknas ännu) att Quick hade medhjälpare när han mördade Johan.
Och då passar videor som ständigt senare visades under rättegångarna bra med så Quick-vänliga journalister. De som visar hur Quick låtsas mörda och stycka offer. Som i fallet Zelmanovits i minusgrader; inte ens en slaktare skulle klara det i kylan. Och de fasansfulla ljud som Quick fick ur sig, bra spelat. Quick var med som statist i en TV-såpa vilket Aftonbladet skrivit om och visat foton på.
Så det där var ”bevisningen” i Piteå tingsrätt. Klart att de dominerande lekmännen, politiskt valda i rätten, och domaren påverkades av mediernas dömande innan domen fallit.
Hur kunde de annars utom varje rimligt tvivel döma Thomas Quick som Charles Zelmanovits mördare; enhälligt liksom de sju återstående morddomarna. Ingen ledamot hade avvikande åsikt. Mediedrevet finns beskrivet i min i dagarna utkomna bok Mytomanen Thomas Quick från början till slutet samt hänvisning till en doktorsavhandling i ämnet som visade hur medierna skrev för ”Quickteamet”. Förödande.
Och när det gäller Råstams inställning till Gubb Jan Stigson; Knutson kom in på att Råstam behandlar fortsatt Quick-troende Stigson med respekt i sin bok. Men läs debattinlägget i Aftonbladet där Råstam kraftigt attackerar Stigson. Att Stigson aldrig under åren skrivit en ifrågasättande artikel om Quick. Mest frusterad blev Råstam över att Stigson i TV-dokumentären om Dala-Demokraten 2003 inför kamerorna långdraget meddelade mamman till en saknad son att han, Stigson, visste vem som mördat sonen. Mamman tittade förtvivlat på Stigson, som då sade, ”Thomas Quick”.
Råstams skrev; ” Jodå! När det kom ett tv-team till Dala-Demokraten bar det iväg till offrets mamma. Medan tv-kameran närgånget registrerade den plågade moderns minspel berättade Gubb Jan att den sadistiske kannibalen Thomas Quick erkänt mordet på hennes son. Jag skäms för att det var SVT som sände detta journalistiska övergrepp. Men Gubb Jan Stigson skäms inte.”
Sök på Stigsons Quick-fix på Google. Där går Råstam till hårt angrepp på Stigson som anklagas för att under alla år inte skrivit en ifrågasättande artikel om Quick.
I övrigt läs i Newsmill mitt inlägg om Quick-troende journalister samt lyssna också på webben till det senaste programmet ”Medierna” i P1 i lördags som behandlar samma ämne. De troende Quick-journalister som intervjuas har inte mycket att sätta emot. Jag hade bifogat några hundra sidor till ”Mediernas” redaktion som innehöll artiklar från fem Quick-troende journalister hur de skrev 1994-2001. Inte en enda var ifrågasättande utan dömde och bedömde efter eget tyckande.
Kommenterar också den kommande debatten på PK Stockholm nu på måndag, temat; ”Varför vänder alla kapporna efter vinden nu i Quick-cirkusen”.
Det har jag aldrig gjort. Sedan 1994 har jag hävdat att han är en mytoman, på DN Debatt den 4 maj 1998, rubriken ”Quick har duperat rättsväsendet”. i boken Mytomanen Thomas Quick, 1998, samt i augusti i år i boken Mytomanen Thomas Quick från början till slutet.
Dan Larsson
författare och journalist, Luleå
