Hur ser utgivarna på mutbrott som metod?
Den svenska näringslivsorganen liksom till exempel Sveriges kommuner och Landsting (SKL) tar sedan länge avstånd från mutbrott som arbetsmetod. Tillkomsten av Institutet Mot Mutor (IMM) 1923 var ett uttryck för denna hållning. Det finns dock ett undantag – ett enda – från denna syn på mutbrott, nämligen Tidningsutgivarna (TU), som bejakar att ersättning betalas för information också om betalningarna utgör mutbrott.
Sådana mutor ser TU som ”expertarvoden” (DN Debatt 17.12.2011).
Förarbetena till tryckfrihetsförordningen gör som bekant klart att mutor som medel att skaffa information inte åtnjuter något tryckfrihetsrättsligt skydd; brottsbalkens regler är tillämpliga. Jag vill också påminna om att varken de etiska spelreglerna eller journalisternas yrkesregler säger något om betalning för information, vilket inte hindrar TU från att låta påskina att så skulle vara fallet (DN Debatt 11.6.2012; se också mitt inlägg den 27.6.2012 på Journalisten.se).
TUs inställning, som för övrigt delas av Journalistförbundet, är udda även i ett internationellt perspektiv. Det räcker att gå till Norge för att möta motsatt synsätt; de publicistiska organen har där en restriktiv syn på alla former av betalning för information. I Storbritannien är det självklart att mediernas företrädare tar avstånd från användning av mutor. För ledande brittiska publicister framstår mutbrott som journalistisk arbetsmetod som allvarligare än till och med illegal avlyssning (DN 15.7.2012).
Tillkomsten av Utgivarna väcker frågan hur den nya organisationen ser på mutbrott som arbetsmetod. Har Utgivarna samma synsätt som TU? Är svaret ja vore det av intresse att veta hur det – enligt Utgivarnas uppfattning – påverkar mediernas trovärdighet som granskare av mutbrott och andra oegentligheter.
Claes Sandgren
professor, ordförande för Institutet Mot Mutor (IMM)
SVAR:
Jag har tidigare svarat Claes Sandberg, som han riktigt hänvisar till, bland annat på DN Debatt. Tillkomsten av Utgivarna gör inte att synsättet har förändrat sig från TUs och Journalistförbundets tidigare uppfattning. Det är i sammanhanget lite tragikomiskt, med tanke på hur situationen är och har varit i England, att Claes Sandberg hänvisar till brittiska publicisters uppfattning om mutbrott och att det är allvarligare än till och med illegal avlyssning. Det blir med anledning av det svårt att ta Claes Sandbergs argument på allvar.
Jeanette Gustafsdotter
VD, Utgivarna
