Genmäle från Bakjour

Man kan tycka att en av public service-familjens högsta chefer borde ställa lite högre krav på sin argumentationsteknik, än att ogiltigförklara en blogg som många uppenbarligen uppfattar som mediekritik med lite slapp härskardito ("det här är inte mediekritik. 'Nough said"), till exempel i ljuset av de långa drapor vi ägnade hans semester från ansvar på Svenska Dagbladet 1) http://bakjour.wordpress.com/2012/06/25/svd-slar-tillbaka-efter-vakna-skandalen-braka-med-ngn-annan/ 2) http://bakjour.wordpress.com/2012/06/26/jag-blev-blockad-av-svenska-dagbladet-vittnesmal-sprids-under-mjsvds-semester/. Och kanske särskilt samma dag som hans eget företag publicerar en ambitiös (och för den här redaktionen mycket smickrande) text av Yasmine El Rafie på Medieormen: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3938&artikel=5549081.

Man skulle kunna tolka lättjan i Martin Jönssons tweet som ett symptom på det som många redan anfört efter att vi tog ner skylten i tisdags, bristen på svensk mediekritik. I det etablerade medielandskapet tronar SRs Medierna och satirprogrammet Tankesmedjan i P3 i princip i ensamt majestät, och även om man tycker att Bakjour var ett dåligt alternativ så är det svårt att blunda för det vakuum som uppstår, där höga mediechefer tycker att det räcker med en tweet för en diss.

Detsamma gäller kulturjournalisten Andreas Ekströms rasande sågning av Bakjour i tisdags morse.

Annons

Bortsett från den uppenbara ironin i att Andreas Ekström i affekt ägnar en helsida i Journalisten åt att ondgöra sig över att DN Kultur ägnat en helsida åt Bakjour är hans generalangrepp på oss intressant på flera sätt.

http://journalisten.se/kronika/en-helsida-om-ett-absolut-ingenting

Vi vill understryka att det står vem som helst fritt att kritisera, eller till och med som i Ekströms fall avsky, Bakjour. Den som sig i leken ger, får också leken tåla. Därför välkomnar vi debatt om det vi gjort under ett och ett halvt år, med det förhållandevis anspråkslösa kravet att kritiken bör vara underbyggd och saklig. Som i alla andra sammanhang bör kritikern vara påläst och helst kunna ge konkreta exempel på det hen kritiserar. Vilket torde vara en enkel match med en blogg, där det bara är att gå in och läsa och citera. Det har Ekström uppenbarligen inte gjort (han erkänner indirekt i en av tweetsen: "Jag har tittat på Bakjour ibland") och redan när vi såg tweetranten på morgonen kunde vi ana att han inte tänkte, eller kunde, anföra ett enda konkret exempel på vår uselhet.

Missförstå oss inte, vi förvägrar inte Andreas Ekström rätten att döma ut oss som obegåvade och maniska, men då ligger bevisbördan hos honom, inte hos oss, eller hos Journalistens läsare.

Vi vet inte var ilskan kommer ifrån. På bloggen har vi nämnt Ekström själv en enda gång. Kanske är det kompanjonskapet med Emanuel Karlsten (de gjorde podcasten Gudgubbar ihop: http://gudgubbar.blogspot.se/) som ligger i botten, men det låter vi vara osagt. Men den uppbubblande vreden går inte att ta miste på. Vi vill i det sammanhanget poängtera att initiativet till helsidan i DN inte kom från oss, utan från DN. Vi är övertygade om att DN Kultur är en redaktion med självständig nyhetsvärdering, som inte låter sig fängslas i ledband från en liten nischblogg som vår, och ängsligt väljer "den där rösten [som] någon som vi måste lyssna till eftersom det möjligen verkar som om andra gör det. Hela landet hålls mediagisslan och det normala kritiska tänkandet tappas bort i höjd med ingressen" (citat Ekström). Att fler än vi trodde lyssnat uppmärksamt och funnit det mödan värt överraskade oss dock när vi tidigare i veckan meddelade att vi lägger ner vapnen, att döma av hundratals tillrop på Twitter, både från etablerade journalister och vanliga dödliga.

Ekströms text är skriven i affekt, på någon timma, och detta är troligen en förklaring till att kritiken mot Bakjour är så dåligt underbyggd. Återigen, ironin i att Ekström gör exakt det han beskyller oss för att göra, baserar hela texten på fem tweets han sprutat ur sig efter att ha öppnat DN Kultur till frukost. Det är bara skärmdumparna som saknas.

Något allvarligare är kanske tonen i krönikan, att Ekström väljer att sjunka till en rännstensnivå (som vi aldrig varit i närheten av, det skulle nog inte ens våra argaste kritiker med hedern i behåll kunna påstå), som inte anstår en kulturjounalist på Sydsvenskan, med slafsiga personangrepp som att vi är "några maniska sorgliga individer som uppslukats av en skärmlek. Glömmer bort att betala räkningar och tvätta sig och jobba på riktigt". Vi känner inte Andreas Ekström, och han känner följaktligen inte oss, varför han omöjligen kan veta någonting om vare sig vår intimhygien, privatekonomi eller våra eventuella manier.

Att han ändå väljer att sjunka så lågt i sin argumentationsteknik drabbar troligen framför allt honom själv, och hans trovärdighet som kulturdebattör. Det står honom som sagt fritt att välja vapen.

Det märkliga, och på många sätt allvarliga, är hur Svenska Journalistförbundets egen medlemstidning Journalisten på stående fot publicerar den här förvirrade och uselt skrivna smörjan (dessutom samma dag, rentav nästan samtidigt, som förbundets ordförande Jonas Nordling föreslår en ny medieetisk nämnd: http://www.medievarlden.se/diskussion/2013/05/sa-skapar-vi-en-ny-medieetisk-namnd). Publiceringen sker bara en timma efter att Ekström rasat av sig på Twitter, och meddelat Journalistens chefredaktör Helena Giertta att krönikan, skriven "på rent adrenalin", är på väg. En timma. Av det drar vi slutsatsen att texten inte hunnit passera något mer solitt filter än snabb genomläsning av någon på redaktionen, och möjligen en webbredaktör.

I skydd av anonymiteten tar vi ingen större skada av att bli beskyllda för att inte tvätta oss, eller kunna betala räkningar, men ponera att det var en grupp av namngivna personer som tillskrevs sådana karaktärsbrister i Journalistförbundets medlemstidning. Ponera också att en eller flera av oss är medlemmar i Svenska Journalistförbundet. Då skulle vi nog med fog överväga att gå ur förbundet.

Vi förväntar oss inte samma hantering av den här texten, tvärtom utgår vi ifrån att det här svaret kan läsas först efter ett genomtänkt publiceringsbeslut. Möjligen i kombination med en ursäkt från chefredaktören Helena Giertta.

Denna debattartikel saknar avsändare, men mejladressen antyder att  den är skriven av någon på Bakjours redaktion.

SVAR från Journalisten: Jag finner ingen anledning att be om ursäkt för att en av våra fasta krönikörer ger uttryck för sin mening om en sajt som har lagts ner. Normalt sett tar vi inte in anonyma debattartiklar, men gör ett undantag för denna, eftersom diskussionen om Bakjour är intressant och berör ett viktigt ämne.            
                                                                                 Helena Giertta

SVAR från Andreas Ekström:

Under sju år som krönikör i denna tidning har jag sågat snart sagt allt och alla. Och eftersom journalister är rätt snarstuckna typer så har jag stor vana av att hantera rasande redaktörer i telefon och svavelosande promemorior i mejlen.

Men det här, från Bakjour, slår ett slags rekord.

Aldrig tidigare har jag behövt förklara det mest grundläggande, själva premisserna för helt normal opinionsjournalistik.

Så här är det, Bakjour: Ni har fått en dålig recension. Det är inte hela världen. Man får det ibland, när man söker sig till omvärlden med sin konst.

Det som avgör vilket virke man är gjord av, det är hur man förhåller sig till denna recension.

Bakjour beter sig här som ett harmset barn, som efter månader av anonym retsamhet i sandlådan nu plötsligt får sig en vinge tillbaka – och tycker att det rimliga då är att gråta ut, i ett helt nytt, högstämt tonläge.

Bristen på självdistans hos Bakjours skribenter överträffar med råge alla de har parodierat.

Vidare utgår Bakjour, med rättshaveriets signum, från att jag måste ha personliga skäl att tycka att sajten är kass. Kan det kanske vara det faktum att jag har gjort en poddserie med journalisten Emanuel Karlsten, som Bakjour ofta har skojat med? Nej, säger de, efter att ha sagt det: vi låter det vara osagt.

Elegansen i det beteendet kan var och en se.

För att lugna Bakjour vill jag länka till den rejält kritiska text jag skrev om lanseringen av Ajour, här: http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/andreas-ekstrom-for-stora-ord/

Den sågningen tog Emanuel Karlsten som en man. Sedermera jobbade vi ihop om ett fåtal radiohalvtimmar, eftersom han förmår att skilja på sak och person, och enligt min mening därmed har bevisat sig besitta en värdighet som går bortom de flesta mediesatirikers.

Cirkulera, kamrater. Ni har gjort er grej. En del gillade, en del gillade inte. Ta det med fattning.

Andreas Ekström