Gå direkt till textinnehållet

När luften darrar i etern

Han är radiojournalisten som täcker varenda liten grusväg i Gävleborg och Hälsingland. För flera generationer P4-lyssnare är han också radiorösten som skänker tröst när livet är svårt.

Vi sitter i en soffgrupp under några vackert slitna takbjälkar hemma i Hasse Perssons vardagsrum. Det luktar sådär gott som gammalt trä i röda hus med knutar gör ibland, samtidigt som tårarna rinner sakta nedför Hasses kinder.
Det som gör honom så berörd är minnet av den där gången för några år sedan när han intervjuade en 14-årig kille som ringde in till Sök och finn, programmet i P4 Gävleborg där han som vanligt satt som programledare. När samtalet kom gjorde Hasse det han alltid brukar göra.
”Hur är det med dig i dag då”, frågade han.
”Sådär”, svarade den unge killen.
”Vadåför”, undrade Hasse på sin klingande dialekt.

Sen blev det tyst och samtalet lämnade skrattets yta för att i stället landa i något som kändes på riktigt. Till sist harklade sig pojken och sa ”farfar dog”.
”Va? Dog farfar”, fortsatte Hasse.
Sen berättade pojken i tio minuter om sin farfar. Han hade ringt in till Sök och finn eftersom han ville få tag i en speciell båtmodell som han och farfar ofta åkte ut och fiskade i tillsammans.
– När luften darrar sådär i etern då tycker jag det blir jävligt bra, säger Hasse om samtalet han aldrig glömmer.
 

Hasse Pe, som han kallas i folkmun i den här delen av Sverige, har varit anställd som radioreporter på Sveriges Radio sedan 1974. Han minns inte sist han gjorde en telefonintervju. ”Det måste vara tio år sedan” säger han och berättar att när han jobbade heltid så åkte han tretusen mil per år i tjänsten. Bilen är Hasses reservat där han kan sitta och redigera inslagen i huvudet medan tallarna swishar förbi och Ljusnan ringlar sitt kalla vatten.

Varje fredag sänds hans egen radiobebis Sök och finn. Formatet, som han sänt i etern under 27 år, finns även i en del andra P4-regioner runt om i landet. Numera bandas programmet hemma på gården i Säljesta, i sonens gamla sovrum som numera oftast ockuperas av ett av barnbarnen.

Jag kikar in i rummet och ser några hockey-vimplar, en slarvigt bäddad säng och ett par kuddar slängda på golvet. I ena änden av rummet står ett litet skrivbord som precis rymmer en  laptop och ett mikrofonstativ. Sök och finn är något så genialt som ett radioprogram som handlar om människor – förklätt till ett program där människor ringer in och söker en pryl.

– Det är en ursäkt att ringa in och prata om vad som helst, förklarar Hasse Persson.

Inför vår resa till gården och Hälsingland har jag lyssnat in en rad avsnitt av långköraren. Medan Hasse visar oss runt på gården, med tuppen och hönsen som springer fritt, tänker jag på ett avsnitt där en pensionerad kvinnlig motorcykelknutte ringde in för att efterlysa skjuts till en mc-träff. Egentligen handlade det om att hon ville få till en dejt med en trevlig knutte, och så där enkelt som Hasse pratade med henne pratar han även med oss när vi kommit på besök.

Han är fenomenal på att plocka upp folk och möta dem på deras nivå.
Hur blev du en så bra lyssnare?

– Jag är säkert sämre på att lyssna privat än vad jag är i yrket, menar han och nämner Skavlan, Stina Dabrowski och Täppas Fogelberg som egna förebilder.

Samtidigt menar Hasse att han inte gillar utvecklingen när det är programledaren i radio eller TV som får huvudrollen i programmet. Han vill att den vanliga människan, den som blir intervjuad, ska ha den rollen.

– Jag träffar många människor som kanske en enda gång i livet är med i radio. Då är det fint om jag kan göra dem lite bättre än vad de tror att de är. När jag redigerar jobbar jag likadant. Jag tar bort små andningar och harklingar och är noga med att säga att ”alla kan säga fel. Säger du fel så tar vi bara om det”.
 

Läs hela porträttet i Journalisten nummer 12/2016. Teckna din prenumeration här.

Fler avsnitt