”Man håller ju på som en Don Quijote”

Våren 2016 fick den politiska redaktören Lilian Sjölund Aftonbladet Kulturs pris Hummerkniven. Motiveringen sammanfattar träffsäkert hennes värv:
När Stockholmsetablissemanget blandar och ger i det politiska spelet, då går vår pristagare till ännu en arbetsdag på tidningsredaktionen, ”mitt i byn”. Långt från huvudstadens taktiska ränksmiderier och ideologiska haverier har denna liberalismens ädla grovarbetare stått fast och stått pall för övertygelsen om ett socialt hållbart samhälle där man inte gör skillnad på folk och människa.

Det var en lärare på gymnasiet som väckte idén att Lilian Sjölund borde bli journalist: ”Du kan ju hetsa upp dig i vilket ämne som helst!”
Det var rätt roligt sagt, och det stämde nog, konstaterar hon såhär 40 år senare.

Hon står och väntar på tågstationen i Bollnäs, med senapsgul kappa och fast blick. Stockholmstrafiken har samma morgon stått stilla i timmar, men från Gävle har det rullat på. Samma sträcka åker Lilian Sjölund nästan varje vardag; Gävle har varit hemma sedan hon som nyexad fil kand från Uppsala sökte sommarjobb på Gefle Dagblad – och blev kvar i 25 år.

Annons

Vi promenerar genom ett Bollnäs i vinterskrud och Lilian Sjölund pekar ut Ljusnans stiliga fasad, anrika Helins bokhandel och Stadshuset. Där mångåriga sexuella trakasserier mot tjänstemän nu fått ett stopp efter Ljusnans granskning.

Utanför Gävleborgs län är Lilian Sjölund kanske mest känd för debattboken Hatad som hon (tillsammans med Journalisten) gav ut 2017, då hon varit ledarskribent i fem år. Det är en detaljrik och ganska ursinnig berättelse om mängden hat och hot som drabbar den som är en tydlig röst mot främlingsfientlighet – och därtill kvinna. I grunden var den tunna boken ett sätt att skriva av sig, men den fick stort genomslag i debatten, blev turnerande teaterpjäs och Lilian Sjölund fick komma och prata för poliser.

Så mycket konkret har dock inte hänt, tycker hon. Samtals­klimatet är sämre än någonsin. De verbala angreppen fortsätter strömma in. När vi ses är hon mitt i ett sociala medier-drev, för att hon gillat en Joakim Lamotte-kritisk tweet. Riksdagsledamoten Hanif Bali (M), högerdebattören Katerina Janouch och alternativsajterna är efter Lilian Sjölund. Hon är hårdhudad, men kan hålla sig för skratt. Det tar tid att rensa kommentarer och blocka folk på Facebook.
– Jag har ju annat att göra på dagarna. Man undrar lite om världen blivit galen? Det är nästan komiskt det här med Lamotte, hur han åker till Trollhättan, provocerar ligisterna allt han orkar och trycker upp en kamera. Det är klart att ingen ska bli nedslagen eller fråntagen sin kamera, men det finns väl ingen journalist som jobbar på det sättet – om man nu vill veta något. Det förstår vi ju alla, säger Lilian Sjölund.

Lilian Sjölund är uppvuxen i och utanför Ludvika, Dalarna. Föräldrarna var finlandssvenska arbetskraftsinvandrare. Hon är yngst av fyra syskon. Hennes pappa dog i en gruvolycka när hon var tre år. Hennes mamma, den Palmetrogna änkan, ville en sak för barnen: utbildning. Så blev det – alla fyra läste vidare. En storebror blev därtill aktiv socialdemokrat i Finland.

Själv har Lilian Sjölund aldrig känt sig hemma i socialdemokratin; hon ser S som för mycket av ett maktparti, med för lite individuell frihet. Särskilt politisk verkar hon inte ha varit som ung och vuxen, förutom ett aktivt kärnkraftsmotstånd och Chile-engagemang i tonåren. Ändå ägnar hon alltså nu sina dagar åt politiskt tyckande. Hur gick det till? Det korta svaret är att hon inte fick bli chefredaktör på Gefle Dagblad. Inte heller senior reporter som hon hade hoppats på. Då var det dags att titta åt annat håll.

Hon skrattar när jag frågar om hon blev rekryterad till Hälsingetidningar.
– Nej, jag har nog aldrig fått en fråga! Jag är ingen som glidit fram på en räkmacka, i alla fall odlar jag bilden av att jag är en underdog i det avseendet. Nej, jag såg en annons och sökte jobbet. Den dåvarande politiska redaktören frågade om jag skämtade. Klart jag menar allvar, sade jag.

Vid anställningsintervjun satt fem män på andra sidan bordet. De undrade: var hon liberal?
– Det är väl alla, svarade jag lite svävande.

Men för kollegorna verkade Lilian Sjölunds sidbyte från opartisk journalist till politisk skribent inte överraska.
– ”Det här är ju helt rätt för dig”, sade de på GD. Vad fan hade jag då gjort för intryck som nyhetschef?

I efterhand kan hon se att det nya jobbet ändå låg i tangentens riktning. Som nyhetschef hade hon drivit GD nära kampanjjournalistik flera gånger, och fått till stånd förändringar i lokala frågor. Det är också i den kommunala och regionala sakpolitiken som Lilian Sjölund helst hämtar sitt stoff till ledarna i Ljusnan, Söderhamns-Kuriren och Ljusdals-Posten. Hon skriver om sådant hon är intresserad av och sådant hon tycker att folk borde intressera sig för.

Det politiska spelet som pågår på riksnivå, med handlingsförlamning och misstroendeförklaringar, tycker hon är tröttsamt och hon tror inte att det kommer att tjäna partierna.
– Ingen kommer att komma ihåg vilket parti som drev vad när det blir val. Det blir ”alla politiker är på det där sättet”.

Lilian Sjölund protesterade tidigt och ljudligt mot nazisterna i Hälsingland, och skriver mycket om främlingsfientlighet och integration. Medan flera stora liberala ledarsidor ”börjat svaja” i frågan om ett samarbete med Sverigedemokraterna har hon fortsatt varna för att ge partiet inflytande. Samtidigt växer väljarstödet för SD och väljarnas förtroende för  Jimmie Åkesson når rekordnivåer. Hon suckar lite.
– Man håller ju på som en Don Quijote… Vad ska man säga? SD har lyckats sälja in berättelsen att ett stopp på invandringen och en ökad återvandring – vilket låter så obehagligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen – kommer ordna allt. Då blir det pengar över till cancerbehandlingen och förskolan. Alla hot försvinner i ett nafs, bara vi blir av med invandrarna.

Medierna är alldeles för snälla mot SD, tycker Lilian Sjölund. Hon frågar sig varför fler redaktioner inte kartlägger vad partiet gör i de demokratiska församlingarna, i stället för att granska enskilda medlemmars rasism.

Lilian Sjölunds egen analys av de nationalistiska partiernas framgångar pekar inte främst mot berättelsen om globaliseringen och urbanisering, även om hon kan konstatera att SD är stora på platser som Söderhamn där många jobb försvunnit.
Utan hon tror som den amerikansk-polska journalisten Anne Applebaum att Europas befolkning helt enkelt är uttråkad.
– Man tycker att det är tråkigt med Stefan Löfven – jag tycker också att han är trist – och alla de etablerade partierna. Det där med återvandring låter väl i alla fall lite annorlunda, mot att vi bara sitter här och har det ganska bra.

Två okända läsare bryter in vid lunchbordet, berömmer Lilian Sjölund. ”Du skriver så himla bra jämt, det är så roligt att läsa dina ledarstick! Särskilt den om polisens julfest var bra. Nu efter Metoo så borde de skärpa till sig!”, säger kvinnan.
Hälsingepolisens sexistiska julshow – myndigheten polisanmälde sig själv efteråt – var ett givet ämne för Lilian Sjölund, som ser sin feminism som djupt rotad.  Men i Metoo-rapporteringens kölvatten har hon hamnat på kollisionskurs med vanligtvis feministiska vapendragare, genom att kritisera namnpubliceringarna hösten och vintern 2017. Hon välkomnade den fällande domen mot Cissi Wallin.
– Många feminister är inne på linjen att den här revolutionen kräver några offer. Jag tycker inte att man kan resonera så.

Det här är en kanske mindre tacksam fråga att stå rak i än när du är antinazist. Är du bekväm ändå?
– Ja, för att jag är så pass mycket individualist. Jag blir nervös när alla springer åt samma håll och ingen reflekterar, tänker på konsekvenserna. Ändamålet helgar inte alla medel. Är det någonstans seriösa medier ska dra gränsen är det vid sådana här tillfällen. Jag blir ledsen när man skriver att det nu är fritt fram att sexuellt trakassera kvinnor och att Metoo inte haft någon effekt. Vad är det för slutsats? Metoo var väl inte en revolution för att hänga mediekändisar och kulturprofiler. Det har hänt så mycket!

Hon pekar på Ljusnans granskning av stadshuset som det bästa tidningen gjorde 2019. Vanliga tjänstemän som behövt stå ut med en jargong i åratal behöver inte längre gråta innan jobbet. Utan Metoo hade chefer inte fått gå, menar Lilian Sjölund. Extra viktigt tycker hon är att visselblåsarna valde att berätta om missförhållandena för sin lokaltidning, inte på Facebook.

Lilian Sjölund är som sagt inte lättskrämd. Men lokalpressens framtid bekymrar henne på riktigt. Inte främst för att hon som utpräglad lokaltidningsmänniska tycker om att vara nära läsarna, utan för den demokratiska risken.
– Det är synd för alla om vi inte lyckas vända utvecklingen. I svåra tider, på det sättet att det är obehagliga strömningar i Europa och krigen inte direkt avtar, och att klimathotet kommer leda till fler flyktingar, tror jag att det som är begripligt och nära blir viktigare.

Men om folk inte ser det demokratiska värdet i lokaltidningen, inte efterfrågar den?
– Nej, vad gör man då? Man saknar ju inte kon förrän båset är tomt. Jag tror inte de skrattar ihjäl sig i Småland just nu, när Hall Media slår samman titlar och stänger lokalredaktioner. Men det kunde de ju ha tänkt på lite tidigare.

Ledig tid springer hon i skogen. För att rensa tankarna, skaka av sig viss olust och för att hitta ingress och vinkel. Läser böcker, plockar svamp och bär och fryser in – som mamma gjorde. Och hur stressad hon än är lagar Lilian Sjölund riktig mat.
– Aldrig halvfabrikat!

***

Lilian Sjölund
Ålder: 58 år
Bor: Lägenhet i centrala Gävle, på somrarna i barndomens släkthus i österbottniska skärgården.
Familj: Sambon Stisse Åberg, sportjournalist i Mittmedia, vuxne sonen Jonas Holm.
Aktuell: Politisk redaktör på Ljusnan, Söderhamns-Kuriren och Ljusdals-Posten.
Karriär: Började på Gefle Dagblad 1985, där hon var bl a nöjesredaktör, lokalredaktör, nyhetschef och redaktionschef. Ledarskribent och politisk redaktör i Hälsingland sedan december 2011.
Böcker: Hatad 2017, Kvinnorna i Hälsingland (med Malena Hilding) 2018.
Priser: Klara Lindh-stipendiet 2011. Aftonbladets Hummerkniven 2016. Bollnäs kulturpris 2018. Gävles och region Gävleborgs kulturstipendium 2018.
Drivkraft: Ilska är en underskattad drivkraft. Men jag har blivit lugnare med åren. Och inte fullt lika arg.