Gå direkt till textinnehållet
Rökpaus utanför lanthandeln.
Foto: Jonas Eng

”Journalistiken har aldrig varit det primära i mitt liv”

Hon är socialarbetaren som skolade om sig till journalist i 50-års­åldern och avslöjade kungens sexklubbsbesök och regissören Staffan Hildebrands sexuella övergrepp på unga pojkar. Deanne Rauscher försökte gå i pension för flera år sedan, men det funkar inte – det kommer för mycket tips.

I september sålde Deanne Rauscher bostadsrätten på Östermalm i Stockholm och köpte en gul tvåvåningsvilla i småländska byn Agunnaryd för att vara nära enda barnbarnet.

Vi sitter vid köksbordet och dricker snabbkaffe och Deanne Rauscher manar fotografen att inte ta med tapeterna på bild. Eller om de syns måste det framgå att det inte är hennes. Det är ett omfattande renoveringsprojekt hon köpt: fönster ska bytas, golven slipas, allt ska omtapetseras eller målas. Men det finns flera fungerande kakelugnar. Bakom huset står en röd lada och ett lusthus.

– Soldaterna Fröjd och Nykter har bott i ett torp på tomten. Sådant förpliktigar, säger Deanne Rauscher.

Det här är Kampradland (a:et i Ikea står för Agunnaryds socken) och det märks. Ingvar Kamprad inrättade Agunnarydsstiftelsen för bygdens bästa och det är dess förtjänst att det finns två idrottsplatser, en lanthandel, en hembygdsgård, en bygdegård, en anlagd lagun och snart ett allaktivitetshus – i en by med 221 invånare. Deanne Rauscher stortrivs.

Personer som har jobbat med Deanne Rauscher har vittnat om hur skicklig hon är på att skapa en trygg stämning i svåra intervjusituationer. Att hon delar med sig av sig själv och är inkännande får folk att slappna av och vilja berätta. Hennes smittsamma skratt är avväpnande, menar kollegan Thomas Sjöberg.

Tillbringar man ett par timmar med Deanne Rauscher blir det inte svårt att förstå hur hon lyckades få kvinnorna i Den motvillige monarken och männen i G som i gärningsman att berätta vad de hade varit med om. Eller hur hon fick Staffan Hildebrand att erkänna. Själv menar hon att hon har ett privilegium som andra journalister saknar:

– Tid. Jag har tid. Har du en deadline eller en chefspiska på ryggen går det inte att få folk att berätta om jobbiga saker. Tiden är A och O. Samt förstås erfarenheten jag har av att jobba med människor från olika grupper. Det sociala arbetet.

Berättar du om dig själv för att få andra att känna förtroende och öppna upp?
– Det är en balansgång. När man är medlevare med missbrukare eller unga tjejer med olika problem får man lära sig att man kan vara personlig men inte privat. Det här sitter i min ryggrad sen decennier. Jag måste dela med mig av mig själv om jag ska nå fram till en människa på djupet.

Deanne Rauscher i villan i Agunnaryd. Foto: Jonas Eng

Deanne Rauscher har under sitt yrkesliv i huvudsak försörjt sig som socialarbetare, parallellt med arbetet med de fyra böcker hon skrivit. Hon har bott på herrgårdar och i stora historiska fastigheter – historieintresset är stort – där hon jobbat med missbrukare och med tonåringar med problem.

I slutet på 1980-talet blev hon månskensbonde längst ut på Färingsö i Ekerö kommun. Det började med att en av missbrukarna som var placerad hos henne ville bygga en äggkläckningsmaskin.

– Det blev nästan lite maniskt. Jag hade två grisar, tio vita kalkoner, fyra gäss och åtta ankor. Och massor av höns. Det var 200 fjäderfän som drog runt på tomten och gick till attack mot besökare, så till slut var det en i personalen som sa att fan du kan inte ha det så här.

Hon jobbade nästan dygnet runt, var inblandad i ett värstingprojekt, blev utsliten och i slutet på 1990-talet bestämde hon sig för att pröva något annat. Hon började plugga journalistik på Poppius, som 50-åring.

Deanne Rauscher hade en latent journalistisk ådra som hon upptäckt redan i samband med styckmordet på Catrine da Costa 1984. Hon jobbade på Stockholms första LVM-hem på Serafen och en av de prostituerade tjejerna som hon träffat där skulle vittna i rättegången mot obducenten och allmänläkaren. Problemet var att tjejen dragit.

– Jag fångade upp henne, tog ut henne på landet och fixade så att hon blev medicinerad för att få henne i skick till rättegången. Sen hade jag kontakt med Hanna Olsson som sedermera skrev boken Catrine och rättvisan. Där började mitt intresse för journalistik väckas till liv.

Efter kvällskursen på Poppius fick hon praktik som nyhetsreporter på Radio Stockholm.

– Jag älskade att vara där. Jag kunde sitta till två på nätterna. När praktiken var slut kände jag mig lite vilsen. Jag har hela tiden jobbat extra på behandlingshem, haft socialbostad hemma och fosterbarn. Journalistiken har aldrig varit det primära i mitt liv. Vad ska jag göra nu? Då kom jag på att den där gamla historien om bordellhärvan på 1970-talet, den måste jag kolla upp.

Hon hade kontakterna via sin biologiska pappa.

– Pappa var storspelare. När jag var i 13-årsåldern hängde jag ibland med honom på illegala spelklubbar i Stockholm. Där hade han lärt känna Doris Hopp, alltså bordellmamman i härvan. De drev en spelhåla tillsammans på Birger Jarlsgatan under en tid. Hennes son var narkoman och när jag börjat jobba inom narkomanvården presenterade pappa henne för mig för att hon behövde råd och stöd. Jag var nyfiken och ställde frågor. Hon bekräftade allt. Jag frågade henne varför hon inte skrivit en bok, och hon sa att det hade hon gjort men att hon blev hotad via sonen så hon vågade inte fortsätta. Det ska finnas tre kopior, som jag har jagat. Jag vet var de finns.

Researchen ledde fram till Deanne Rauschers första bok, som hon skrev tillsammans med Janne Mattsson: Makten, männen, mörkläggningen: historien om bordellhärvan 1976. Och hon var fast i journalistiken.

Sviterna efter kungaboken förstörde mycket av glädjen i livet. Deanne Rauscher började resa. Foto: Jonas Eng

Deanne Rauscher växte upp i Stock­holmsförorten Västertorp med sin mamma och styvpappan Jürgen Rauscher, en tysk bergsbestigare som jobbade som ljustekniker på filminspelningar och Dramaten. Det var fattigt hemma, eftersom Jürgen brände alla pengar på sina kulturella intressen och bergsbestigning runt om i Europa.

– Jag kommer ihåg att innan han kom hem med lönen var vi hungriga. Jag minns att jag åt knäckebröd med salt och peppar på. Och jag kommer ihåg att mamma kom hem med en påse med mat, åh vad lycklig man blev då. Den erfarenheten har varit en drivkraft för mig, jag vill aldrig bli fattig igen, jag vill aldrig tillbaka till förorten.

Sin biologiska pappa, gamblern som kände Doris Hopp, återknöt hon kontakten med när hon var i tonåren. Han kom från en bakgrund i lägre medelklassen, uppåtsträvare.

– För dem var det en skam att jag var illegitim.

När Deanne Rauscher blev gravid 19 år gammal bröt styvappan Jürgen kontakten.

– Jag drog skam över familjen. De var lite sådana i den familjen. Hans nya fru skällde ut mig för att jag dragit namnet Rauscher i smutsen i och med kungaboken.

Kungaboken, Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken, slog ned som en bomb 2010 och ”har för alltid ändrat den svenska kungabevakningen”, som tidningen Scoop konstaterade 2013 när de listade de senaste 25 årens 25 bästa svenska gräv. Efterspelet blev häpnadsväckande.

I samband med publiceringen började det hända skumma saker. Kungavännerna försökte svartmåla Deanne Rauscher och medförfattarna Thomas Sjöberg och Tove Meyer. Deanne Rauscher bodde på en herrgård i Nora och hade samtidigt flera behövande tonårsflickor placerade hos sig. Hemmet blev anmält till socialtjänsten för en rad olika orimligheter. Vänner, släktingar, uppdragsgivare, medier, kommuntjänstemän, skolor och grannar kontaktades.

– Sviterna efter kungaboken förstörde så mycket av all glädje som fanns i livet, eftersom de hyrde folk som skulle förstöra våra liv ekonomiskt, socialt, professionellt.

I februari 2011 fick hon cancer. Efter behandlingen började hon att resa; flyttade sitt vardagsliv till andra länder.

Hon stack till Iran och 2014 besökte hon ett flyktingläger i Irak. 2016 jobbade hon som volontär i ett halvår på det engelska slottet Chatsworth House samtidigt som hon bodde i ett kollektiv i en liten by i närheten. Hon bodde i Buenos Aires, Venedig, Palermo.

Tre saker framstår som allt tydligare under intervjun vid köksbordet. Ett: Deanne Rauscher älskar det sociala mötet. Två: Hon har upplevt mycket. Och tre: hon är en genuint nyfiken person med en stark längtan till äventyret – eller kanske bara till Något Annat.

– När man bor i Sverige och är indragen i en massa vardagliga saker hela tiden så är det ett sätt att känna att man lever på. Att komma ut i verkligheten, eller in i en annan verklighet. Det handlar inte om journalistik, utan om att leva.

Hon har gjort många liknande resor tidigare. 1990 drog hon till Rumänien efter revolutionen. När den arabiska våren kom 2011 drog hon till Egypten och upplevde den först fria fredagen på Tahrirtorget.

– Alla var lyckliga, och jag visste ju att det inte skulle vara, men det var den lyckan jag ville uppleva – det var ett historiskt ögonblick som aldrig kommer tillbaka.

Har det varit viktigt för dig?
– Jo. Både resandet och husköpen. Det handlar nog mycket om min pappa. Han reste mycket. Nu har jag rest hit, duger jag nu då? Är det okej nu då? Nu har jag köpt en herrgård, är det okej? Nu bor jag i ett kulturhus, vill du komma och hälsa på mig då? … Så var det. Tyvärr.

I vintras kom hennes senaste bok, G som i Gärningsman, som hon skrivit tillsammans med Sören Karlsson.

Du sade när vi pratades vid i december att du försöker vara pensionär på riktigt. Ska du pensionera dig nu?
– Nej, det går inte. Det kommer så många tips.

Så du kommer med fler avslöjanden?

Deanne Rauscher ler hemlighetsfullt.

– Det vet man aldrig.

 

Fakta

Deanne Rauscher

Ålder: 69

Familj: Sönerna Alexander Rauscher 49 år, nyhetsgrafiker på SvD, Christopher Rauscher 38 år, plattsättare, barnbarnet Gabriel Kroner 9 år. Fyra bröder och en syster. Ett helt pärlband av kära fosterdöttrar.

Bor: Villa i Agunnaryd.

Fritidsintresse: Historia, särskilt 1700-talet, är medlem i en 1700-talsförening. Är anglofil.

Aktuell: Boken G som i gärningsman, podden Motiv (sex avsnitt om ”kungaboken”).

Böcker: Makten, männen, mörkläggningen: historien om bordellhärvan 1976, Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken, Mille Markovic, G som i gärningsman.

Fler videos
Fler avsnitt