Jan Lindström: Tidningen är helig för mig

Namn Jan Lindström Ålder 63 år Familj Hustru Margareta Schwartz (tidigare journalist på Expressen, en tid politiskt sakkunnig i jämställdhetsfrågor hos Mona Sahlin, nu gymnasielärare), fyra döttrar Yrke Reporter och kolumnist på Expressen Yrkesbakgrund Journalistinstitutet i Stockholm. En kort tid som frilans. På Expressen sedan 1963, där han varit reporter, söndagschef, nattchef, utrikeskorrespondent i USA och Berlin Drivkraft Att berätta. Akta dig när du får höra vad som hände!

Den specifika vikten förefaller hög. Jan Lindström är kompakt som en buljongtärning. Han rör sig lite sävligt när han visar vägen in till Expressens inte alltför ombonade fikarum och han gör ett aningen kargt och trumpet intryck. Men hans buttra uppenbarelse är förledande.

För var och en som läst hans reportage och krönikor i Expressen har förnummit en stilla, vibrerande känsla och medkänsla sippra igenom i hans texter. Ofta med en empati med den utsatta, med underdogen.

Som nyligen, då han mitt i den repriserade uppståndelsen kring Aftonbladets nazistaffär uppmärksammade ett av – som det i efterhand framstår – ofattbart glömda offren: Alexandra Pascalidou, en av de verkligt hotade och utsatta i den affären. Även tidningen Journalisten fick sig här en reprimand av Jan Lindström för gångna försummelser.

Han glömde själv bort Pascalidou då det begav sig. När han bevakade rättegången mot Aftonbladet var det den oerfarne ”pojkreportern” Christofer Fager, som han tyckte synd om och ägnade sin empati.

Jan Lindström har ofta satts att bevaka den sortens spektakulära kriminalfall och rättegångar. Sånt som förknippas med action och hårda papper. Lite förvånande då att höra honom säga:

– Jag är inte speciellt intresserad av kriminaljournalistik, ekonomi eller politik. Jag har aldrig varit gåpåig. Enligt den normala bilden av en journalist är jag inget vidare. Jag har inget jättekontaktnät och är inte så bra på att snabbt gräva fram okända fakta.

– Så vad finns kvar? Jag är hygglig på att gå ut och titta och lyssna och återberätta något som gör det möjligt för läsarna att förstå.

Han tycker att han – ibland – lyckades skapligt med det när han skrev om rättegångarna om styckmorden och mordet på Olof Palme.

Jan Lindström brukar ge unga reportrar rådet att inte komma tillbaka till redaktionen med precis vad den beställt. De måste försöka spreta lite, ha ögonen vidöppna för vad som händer när de är ute på uppdrag och gå efter eget huvud. Då kan det – men säker kan man aldrig vara – bli mer uppskattat.

– Det håller inte att skriva för redigerarna. I yrkets själ ligger att man har integritet inåt och utåt. Vem kan böja och forma Cecilia Hagen? Hon skriver som hon gör.

Inställningen fick Jan att en gång markera att han inte är en Expressenreporter, utan att han skriver åt Expressen. Tidningen köper hans jobb.

En annan gång fick han frågan om han var lojal mot Expressen. Han svarade att han är hundraprocentigt lojal mot Expressens tomma sidor och möjligheterna att skriva något på dem.

Han säger sig sakna rutin och han sörjer det inte. Det är bättre att inte gå på vana utan starta varje uppdrag från noll.

– Efter alla dessa år som journalist tycker jag fortfarande att det är obehagligt att be om att få göra en intervju.

Det beror dels på en blyghet som inte gått över, dels på att artister, politiker och stjärnor av alla de slag nuförtiden omger sig med ett skrank av informatörer och pressekreterare som i förväg vill veta vilka frågor han tänker ställa. Han blir ställd när han möter såna frågor.

Hans metod att intervjua fungerar inte så, utan han utgår mycket från den verklighet han möter när han är på plats.

– Det är spännande att söka sig så nära det man upplever som sanning, som förefaller relevant. Hela tiden spretet, man ordnar och lägger ihop till något mer. Hemingway sa att han inte skrev mellan raderna, utan mellan orden.

Vårt möte äger rum i mitten av november och Jan Lindström har just kommit tillbaka från en reportageresa i Bulgarien, där han bevakade kungaparets statsbesök.

Det resulterade i reportaget ”Yrke: Drottning” där han främst följer Silvias program. Hon besöker ett barnhem och överlämnar en gåva: ett pingpongbord med sex racketar och två tuber med bollar.

När drottningen tackas för den generösa gåvan flikar hon in ett ”Or whatever you need”.

Jan Lindström gör sen en reflektion:

”Tanken kommer för mig att hon inte är helt glad och stolt över gåvan, särskilt som själva bordet inte har anlänt.”

Det är ett mångbottnat reportage. De kungliga får framträda som ganska hyggliga personer även om monarkin som institution är anakronistisk och ur demokratisk synvinkel diskutabel.

– Man behöver inte vara övertydlig och framstå som chockerad eller förbannad. Läsaren förstår ändå undertexten.

Man kan strunta i objektiviteten, anser han. Det är sämre att låtsas vara en objektiv kamera än att tala om att det var ett jag, ett subjekt, som såg det. Man ska inte dölja att man är en människa som observerar och tolkar. Reportern är ett av subjekten.

Han citerar instämmande Expressens bortgångne kulturjournalist Björn Nilsson:

– Journalistens jobb är inte att förenkla utan att komplicera. Annars blir bara de kalaste av fakta kvar, rapporter om olyckor och politiska beslut.

När man talar om ett uppdrag som ”Gubbe kör ihjäl sig” ska man komma ihåg att det bakom den krassa beskrivningen oftast döljer sig ett komplicerat livsöde som det är möjligt att berätta om på ett värdigare sätt.

Har du lätt för att skriva?

– Olika personer tycker olika om det. Det beror på att jag inte börjar förrän jag vet vad jag ska skriva.

När han var korrespondent i New York i början av 1980-talet hände en olycka med ett flygplan som kanade av landningsbanan.

– Jag hade tio minuter på mig tillbaka till redaktionen. Men under de minuterna formulerade jag historien i huvudet och skrev sen ut den på åtta minuter. En helsida i Expressen.

1983 skrev han en 32-sidig, annonsfri bilaga om USA. Fotografen Hasse Persson och han hade bilat från ena sidan av USA till den andra. Det är det längsta reportage som publicerats i Expressen.

Han var stationerad i Berlin och skrev om Östeuropa 1989-1992.

– Jag for runt som en skållad råtta, från Estland till Rumänien. Jag hann varken vara i Berlin eller hemma mycket under den perioden. Käglor och murar föll. Det var kul.

Jan Lindström vann personalens omröstning om vem som skulle efterträda Bo Strömstedt som chefredaktör.

– Jag hade lust att leda tidningen då. Jag ville det och jag trodde att det fanns en möjlighet. Men ägarna ville själva tillsätta någon uppifrån.

I efterhand tycker han att det nog var bäst som skedde. Ny teknik skulle införas och stora förhandlingar förestod.

– Sånt är inte min bag. När Erik Månsson hade tillsatts sa Strömstedt till mig att han gärna hade sett mig som sin efterträdare. Men han sa också att det de närmsta åren knappast skulle finnas någon poetisk sekund i chefredaktörsjobbet.

Man kan säga att den spådomen besannades. Några svarta år följde för Expressen, såväl publicistiskt som ekonomiskt. Lanseringen av ”Kör ut dom”-kampanjen blev katastrofal och upplagan rasade. Chefsturbulens rådde under några år.

– Det var en hemsk tid, Expressen skulle verka som ett nytt medium, tankar på att bli ungefär som USA Today eller Metro. Jag tror inte ett skit på det där.

Det han i stället tror är att tidningen bara kan överleva om den odlar berättandet.

– Det har funnits en övergående panik och oro för konkurrensen från de snabba medierna. Men det skrivna ordet gör sig bra på papper. De som vill få en mer komplicerad bild – men för den skull inte svårbegripligare – kan läsa tidningen. Där kan man förstå mer av det man såg på TV och få svar på sina frågor.

Hans recept för Expressens överlevnad är krävande: den måste bli bättre på allt.

Dagens publik är mer välutbildad och krävande än när tidningen startades 1944.

– Hela läsekretsen är upmarket i dag. Det tog tid för tidningen att inse det.

Enligt Jan Lindström har den nuvarande chefredaktören Staffan Thorsell i hög grad insett det och han ställer kvalitetskrav. Skrivandet har under Staffan Thorsell återfått den status det hade under Bo Strömstedts tid. Jan Lindström är lycklig över att man till slut hittade en chefredaktör inifrån. Någon som förstår att Expressen är en inspirationsprodukt, både externt och internt.

Men han avundas inte Thorsell.

– Det har varit en arbetsam tid med uppköpen av Kvällsposten och GT. De var nödvändiga. Jag tror att vi alla hade haft överlevnadsproblem annars. Det handlar om detta: att överleva.

Ser han då inte problem med mediekoncentrationen?

– Jo, absolut. Men jag vet inte hur man ska lösa det. Det vore underbart om många tidningar kunde leva samtidigt.

Han talar långsamt, men inte trevande, ristar liksom orden, dovt och tungt. Eftertänksamt och koncentrerat. Inte ovänligt.

Medan han svarar på en fråga bryter han av plastskeden över kaffemuggen med ett lite överraskande, aggressivt knyck.

Med ett stänk av sorg i rösten funderar han högt över att begåvade medarbetare har kunnat välja att gå från Expressen till de nya gratistidningarna. Fast några har förstås återvänt.

– För mig är en tidning något heligt. Annonsavdelningen sköter annonserna. Redaktionen säljer genom att göra det journalister är bra på – och som de själva tycker är bra. Expressen är en härlig arbetsplats. Även när det är som jävligast har man en stor frihet.

Han umgås inte mycket med journalister utanför jobbet. Men alla hans kvinnor har haft med journalistik att göra.

Och äldste kompisen Mats Lundegård är reporter på Dagens Nyheter. När de var unga snackade de om allt de skulle göra som journalister. De har dragit åt ungefär samma håll. Båda är på samma gång stilister och samhällsreportrar.

Han känner sig också befryndad med ett par av konkurrenten Aftonbladets skribenter.

– Jag har alltid beundrat Dieter Strand. Han kan berätta från ett lågt perspektiv, men också växla mellan olika nivåer.

Tidigt blev Jan Lindström jämförd med Annette Kullenberg

– Buster von Platen erbjöd mig att få börja på Veckojournalen. Han talade om att Jolo och Bang tillhörde skribenternas A-generation. Annette Kullenberg och jag tillhörde B-generationen. Jag tackade nej till jobbet för jag kände att Veckojournalen var lite för fin för mig.

Reportaget har varit hans genre och som han ser det får det gärna innehålla ett stänk av skönlitteratur. Men han har ingen tanke på att gå över till ren fiktion när han gör reportage. Ambitionen är att tydligt återberätta vad han verkligen sett, hört, känt och upplevt.

Annette Kullenberg skriver redan romaner, och nu kan det sägas: även Jan Lindström har funderat på att ta steget fullt ut och skriva skönlitteratur. Men han vill vänta med det till efter pensioneringen.

Han har idéer som han talar lite kryptiskt om. Det kan bli en roman om överläge och underläge, herravälde och undersåtlighet.

– Under en period trodde min golden retriever Pommac att det var möjligt för henne att vara ett pinnhål högre än min yngsta dotter. Jag blev tvungen att gå in och tala om för henne vem som befann sig lägst. Det handlar om roller, hunden är inte medveten om sin roll i hierarkin. Vi får se vad det kan bli av det.

Har du velat ha något annat yrke?

– Senast när jag var i Bulgarien ville jag bli fåraherde.

Det vore i så fall väl förenligt med hans självbild.

– Jag ser mig själv som en berättare vid lägerelden.
Håkan Lindqvist

hl@sjf.se