Gå direkt till textinnehållet
Foto: Tor Johnsson

”Jag hade ingen bostad, ingen bil och ingen kamera”

Alexander Mahmoud vill jobba som fotograf. Men efter att hans texter om rasism och utsatthet väckt uppmärksamhet och hyllats har han fått lägga till ”hobbyskribent” på visitkortet.

Alexander Mahmoud är trött. Han har kört fram och åter till Linköping över dagen för att ta ett porträtt till en tidskrift.

Ena bakrutan på hans Volvo är trasig, överlappad med en kartongbit.
Han suckar. Det var på Södermalm i Stockholm – mitt bland restauranger och folk – som någon knackade rutan och stal hans dyra dator som låg gömd under sätet. Men alla kommer att tro att det hände i Husby, den stadsdel norr om Stockholm som oftast blir omskriven för otrygghet, arbetslöshet, segregation, våld och kriminalitet. Det är i Husby Alexander Mahmoud bor.

Så vi åker dit, sicksackandes mellan bilarna på den fyrfiliga motorvägen på E4an.

Alexander Mahmoud älskar att köra bil. När han är ledig – vilket han sällan är eftersom han jobbar jämt – kan han köra fram och tillbaka till Arlanda bara för att få sitta bakom ratten och låta tankarna löpa.

När han första gången kom till Stockholm 2011, för ett tre veckor långt sommarvikariat på Dagens Nyheters fotoavdelning, hade han aldrig kört på en så stor motorväg eller i långa vägtunnlar. Några sådana fanns inte i Grimslöv i Småland där han växte upp.

– Det var så häftigt. Tänk att jag kunde vara så road av att köra Södra länken om och om igen.

Alexander Mahmouds lilla lägenhet ligger i ett område med låga tegelhus. Från balkongen ser man till Akalla. Här har han sin trygghet och här känner han sig hemma. Visst finns här kriminalitet, men det märker han inte mycket av ”eftersom han sällan är hemma”. Men han är bekymrad över att stadsdelen ligger i medieskugga och skulle gärna skriva något om hur det egentligen är att bo här.

Alexander Mahmouds pappa kom till Sverige från Egypten i slutet av 60-talet. Några år senare kom hans mamma hit som 16-åring från Slovenien (den tidens ensamkommande, inflikar Alexander). De drev ett värdshus i Grimslöv, där Alexander Mahmoud fick börja jobba efter skolan när han var 12 år.

– Mina föräldrar slet hårt och var inte hemma så mycket. Jag fick aldrig lära mig deras språk eller ta så mycket del av deras kulturer.

I skolan fanns få med andra rötter än svenska förutom Alexander och hans bror. Alexander blev mobbad för sin mörka hudfärg.

– Men värre var att jag också var tjock. Det är jobbigt att alltid bli bedömd för att man är överviktig, att bli betraktad som dum eller äcklig. För att kompensera trodde jag att jag måste vara supersnäll eller superrolig för att passa in. Men det funkade aldrig.

Som vuxen har Alexander inte bekymrat sig så mycket över sin vikt så länge den inte hindrat honom i jobbet. Men han undvek sånt som att gå på anställningsintervjuer. Dem försökte han klara av på telefon. Och han trixade och fixade så att kan kunde ta bilen till uppdragen.

Men 2014 kom en vändning. Då sade kroppen ifrån och han hade ont både fysiskt och psykiskt. Så när han stod på scenen året därpå, nominerad till Stora journalistpriset som Årets berättare, för reportaget Hem till byn i tidskriften Re:public, och vägde över 200 kilo hade han precis gjort en gastric bypass-operation. Sedan dess har han gått ner 95 kilo och tycker att det är skönt att han blivit ”osynlig”.

– Jag mår inte så bra av att stå i centrum. Uppväxten har format mig, alla hårda ord väger tungt.

Men han tror att den tuffa uppväxten på ett sätt gjort honom stark. Han har alltid gått omkring med känslan av att ”allt ändå ska gå åt helvete”.

– När jag var tio år kände jag mig på topp, jag var den smartaste i hela världen. Sedan dess har det bara gått utför.

Men visst finns det ljuspunkter. Det första sommarvikariatet på DN kommer högt på listan. Andra tidningar har visat intresse för honom under åren, men DN vill han inte gärna släppa. Mellan frilansuppdragen vikarierar han där på somrarna, och det är de längre vikariaten han uppskattar mest.

– Jag är oerhört glad och tacksam för att jag får göra det jag älskar. Det känns verkligen som om jag har hamnat rätt med allt.

När han började gymnasiet sökte han till en friskola där alla fick en laptop när de började. Det var också då som hans fotointresse vaknade. Han fick en plats i Smålandspostens Ung-redaktion.

– När jag kom till Smålandsposten hade jag aldrig läst en dagstidning. Det var jättehäftigt att läsa en notis och veta att det som stod där faktiskt hade hänt.

Det första uppdraget var att bildsätta en artikel som handlade om sex myter om sex.

– Jag drog ut i skogen och plåtade ”Adam & Eva” nakna bland träden. Jag tror inte de var så glada på tidningen när en man som kom förbi med sin hund ringde och sa att någon som utgav sig för att vara tidningens fotograf höll på med något naket i skogen.

På Ung-redaktionen fick han den bekräftelse han saknat av en chef som såg honom, han fick veta att han var bra på det han gjorde. Han fick vikariat på tidningen men blev utlasad 2011. Då kom erbjudandet från Dagens Nyheter.

– Jag hade ingen bostad, ingen bil och ingen kamera. Men där och då bestämde jag mig för att flytta till Stockholm. Jag gav allt under de där tre veckorna.

I dag har han både kamerautrustning, bostadsrätt och stor Volvo. Han har gjort en typisk klassresa, säger han själv. Men det har inte varit lätt. Han har varit nere på botten och vänt. 2013 levde han ett ganska destruktivt liv och hamnade hos kronofogden fem gånger. Han slösade pengar och matmissbrukade både som straff och belöning.

2015 övertalades han att skriva boken Mellan rummen, en berättelse om när han som vuxen återvänder till Grimslöv. Upprinnelsen till boken var hans reportage Hem till byn i tidskriften Re:public som fick stor spridning.

– I en skola i närliggande Alvesta hade Sverigedemokraterna fått 56 procent av rösterna i skolvalet 2010. Jag föreslog att jag skulle åka till trakten och hänga i en vecka inför valet fyra år senare. Men jag hade gjort dålig research, skolan hade lagts ner.

Så det blev en annan artikel – och bok – om Alexander Mahmouds uppväxt, återträff med familj och gamla vänner och om hans känslor inför rasismen på orten. Personligt och utlämnande skrivet.
I boken skriver han också om sin vänskap, och senare kärlek, till papperslösa Shirin. Hur det går med förälskelsen får man inte veta i boken, så jag måste fråga.

– Vi är bra vänner i dag. Hon är den första jag ringer till om det hänt något.

Han kallar sig själv hobbyskribent, för det är fotograf han vill vara och han jobbar helst i team med en reporter. Men på senare tid har det blivit flera artiklar; i DN om Iryna som förlorade sitt ben i attacken på Drottninggatan och ett reportage inifrån det stängda flyktinglägret Moria på Lesbos i Grekland, i tidskriften Vi om ensamkommande Saron, som han följt en längre tid och som han kallar sin bonusdotter.

– Jag försöker ha kvar relationen med många av dem jag möter. Det mest spännande är att följa en person och se vad som händer.

Han skrev också i DN om då han blev nedslagen under ett upplopp i Rinkeby i februari i fjol.

– Jag hörde att det var oroligt och bestämde mig för att ta med kameran och åka dit. Enligt polisens länskommunikationscentral skulle det vara lugnt. Men när jag kom dit var det kaos och någon fick se att jag hade en kamera.

Alexander Mahmoud slogs till marken och misshandlades. Hans kamera försvann i tumultet.

– Efteråt tyckte jag att det var mitt fel att jag gett mig in i det och utsatt mig för fara. Jag kände mig skamsen för att jag hade åkt dit. Men jag fick väldigt mycket stöd från tidningen efteråt.

Han har en egen stil när han skriver. Liksom i boken Mellan rummen bygger han texterna som fragmentariska dagboksanteckningar. Helst vill han inte ha någon ingress.

– De avslöjar för mycket. Texterna är mycket som mina bilder. Jag vill inte berätta så mycket varför eller hur, utan lämna det till läsarens fantasi. De ska se och känna, slängas mellan olika känslor när de läser.

Det är jobbigt men spännande att skriva, tycker han. Och är han ute med en reporter på fältet suger han åt sig all kunskap han kan om intervjuteknik.

Själv har han en egen teknik – bästa intervjuerna gör han när han kör runt i bilen.

 

FAKTA:

Alexander Mahmoud
Ålder: 27.
Bor: Bostadsrätt i Husby.
Familj: Mamma, pappa, två systrar och två bröder.
Karriär: Jobb på pappas restaurang, telefonförsäljare (sålde bland annat strumpor gjorda av bambu), medarbetare på Smålandsposten Ung och vikarie på Smp, frilans främst för Dagens Nyheter. Har skrivit boken Mellan rummen (Atlas).
Fritidsintressen: TV-serier och bilkörning.
Drivkraft: Skuld.

 

 

Fler avsnitt
Fler videos