”Jag gillar att växla mellan allvar och trams”

– Jag går fort, pratar fort, äter fort men sover mycket och länge.
Åsa Erlandsson skrattar när hon ska beskriva hur hon är som person. Många frågar henne hur hon hinner med alla projekt vid sidan av jobbet som redaktör på personaltidningen Svensk Polis. Sover hon aldrig?
När hon skrev boken Det som aldrig fick ske – Skolattentatet i Trollhättan tog hon inte mer än enstaka dagar ledigt och använde sig av komptid som hon skrapat ihop. Resten gjorde hon på fritiden.
– För mig är journalistiken lustdriven. Jag har ingen annan hobby eller någon yogakurs som tar tid. Idéerna kommer med automatik och jag skriver fort. När jag sätter mig ner och skriver är det mesta redan färdigtänkt.
Hon har hög arbetskapacitet. Och hon är organiserad.
– Jag gillar planering och struktur både i jobbet och privat. Man vinner mycket på det. Men jag kan också vara impulsiv och händelsestyrd.
Impulsiviteten kan ta sig uttryck i att hon omedvetet tävlar med elcyklisterna på Västerbron. Hon måste köra om.
– Varje morgon tänker jag att jag borde dra ner på tempot lite. Statistiskt har jag klarat mig från olyckor alldeles för länge.
I samband med ett jobb gjorde hon en gång ett blodprovstest som visar hur äventyrslysten och riskbenägen man är. Testet visade att Åsa Erlandsson hade ett lågt värde av MAO-enzym, vilket tyder på högt risktagande.
– Det förvånade mig eftersom jag inte är någon som söker faror. Men journalistiken är ju också på sitt sätt ett risktagande.

Vi går med raska steg genom korridorerna i polishuset på Kungsholmen i Stockholm, där Åsa Erlandsson har sin arbetsplats. Längs vägen tittar vi på fotografen Lars Hedelins utställning med bilder han tagit både för Polismyndigheten och för Svensk Polis. Åsa Erlandsson gillar att följa med polisen ut på fältet och nu hejdar hon sig och berättar om bilder från uppdrag där hon varit med. Sedan bär det iväg igen, mot personalrestaurangen där vi slår oss ner i ett hörn.

Sedan Åsa Erlandssons bok om skolattentatet och den gåtfulle 21-åringen, som med ett svärd mördade tre personer och sedan sköts av polis, blixtsläpptes på bokmässan i Göteborg 2017 har det hänt mycket i hennes tillvaro.
– Boken förändrade mitt liv, säger hon.
Då syftar hon inte bara på att hon tilldelats Stora journalistpriset som Årets berättare eller fått Natur & Kulturs debattbokspris. Hon åker också runt och föreläser om sitt grävprojekt och håller reportagekurser i konsten att berätta.
Det är en tung bok, ämnet är nattsvart.
– Det är ett stort grävprojekt och det största, svåraste, viktigaste och faktiskt roligaste jag gjort. Jag räknar det här som min första bok, även om jag gett ut en bok tidigare, om myter och missförstånd kring barn och föräldrar.
För att få distans till de ofta tunga ämnen hon får ta sig an på Svensk Polis brukar hon varva med att skriva lättare material på frilansbasis.
– Jag gillar att kasta mig ut i journalistlianerna och växla mellan allvar och trams.
Hennes humor är det många som vittnar om. Inte minst hennes vänner på Facebook, som till exempel fått läsa om då hon första morgonen efter semestern råkade stoppa i sig en släktings sömntablett med vådliga följder.
– Jag är oerhört morgontrött. Knappt talbar. Men då blev det värre än vanligt. ”Åk hem!”, sade chefen.

Annons

Åsa Erlandsson ville inte bli journalist för att förändra världen utan för att kunna ta reda på hur saker och ting ligger till.

Redan i tidiga skolåldern började hon göra egna tidningar, inspirerad av sin storasyster. När syrran tröttnade fortsatte Åsa Erlandsson terrorisera familjen med sina tidningsprojekt.
– Jag var frågvis in till utmattningens gräns. Men jag växte upp i en samhällsintresserad familj och de tog mina frågor på allvar. Om min mamma inte hade svaret på någon av mina frågor kunde hon komma flera veckor senare med en biblioteksbok med svaret. Det gjorde intryck på mitt tioåriga jag.
Hon hade lätt för att skriva i skolan. Därför blev det ett hårt uppvaknande för henne då hon kom in på Journalisthögskolan och upptäckte att hon inte självklart låg i topp.
– Det var skitjobbigt då jag insåg att alla kunde skriva lika bra, eller bättre, och att journalistiken var en bedömningssport.
Hon fick kämpa länge för att komma in på skolan. Betygen räckte inte riktigt till och hon gjorde högskoleprovet sex gånger i följd. Plan B var att bli polis så hon testade också till Polishögskolan. Och fick besked samma dag att hon kommit in på båda.
– Jag vet inte riktigt vad som lockade med polisyrket. Jag hade inga förebilder varken inom polisen eller journalistiken. Suget bara fanns där, naturligt.
– Nu när jag följt polisen ett tag har jag upptäckt att de två yrkena har ganska mycket gemensamt – både nyfikenheten och viljan, nej behovet, att ta reda på vad som hänt.

Praktiken och första sommarvikariatet hade hon på Barometern. Det var en bra skola att prova på att jobba ensam på Öland en sommar, tycker hon. Efter examen fick hon ett vikariat på Dagens Nyheter.

– Jag var livrädd. Jag kände ingen i Stockholm och hade ingenstans att bo. Men jag insåg ju att jag inte kunde tacka nej. Jag grät när jag skulle börja, men tänkte att tre månader går fort. Det blev sammanlagt ett år.
Handlingskraftig som hon är löste hon bostadsproblemet genom att söka upp Drutten, en sensationssökare som gillar att hoppa från broar och som hon intervjuat för sitt examensarbete. På hans soffa fick hon bo i ett halvår.
– Jag kunde vakna mitt i natten av att han drog på sig våtdräkten. ”Somna om du, jag ska bara ut och hoppa från Västerbron”, sade han.  

Sedan blev det tre och ett halvt år i kappsäck på olika vikariat – utan en enda dags semester – innan hon fick fast anställning på Aftonbladet.

– Där kastades man verkligen mellan högt och lågt. På morgonen skulle jag leta efter Malexander-mördarna i helikopter. Samma eftermiddag skickades jag ut för att skriva om en andfamilj som virrat bort sig på E4an. Jag missade båda.
Men efter elva år hade hon fått nog av ”journalistsjukan”, att kunna lite om mycket, och ville specialisera sig.
Hon hade jobbat på apotek och läkemedelsbolag och sökte sig till Vårdfacket (senare Vårdfokus). Ett nedköp i mångas ögon. Men Åsa Erlandsson såg chansen att få stort utrymme att driva egna idéer och gå på djupet i sina reportage.

Till Svensk Polis kom hon efter att ha vikarierat på tidningen under ett halvår. Men det var inte självklart att hon skulle tacka ja när hon fick frågan om hon ville ha en fast redaktörstjänst.
– Att byta ut den granskande journalistiken mot ett jobb på en myndighets personaltidning kändes som att hugga av sig ena armen. Eller att byta religion. Men jag tycker att polisen är en viktig, samhällsbärande myndighet och spelreglerna är öppna – jag vet vad som gäller. Jag låtsas inte att jag sysslar med fri journalistik. Men så länge jag kan göra bra reportage som jag kan stå för fungerar det för mig.

Bokförlaget Norstedts fick upp ögonen för henne sedan hon intervjuat de två poliser som var först på plats efter skolattentatet i Trollhättan.

– Jag var först tveksam när förlaget ville att jag skulle skriva en bok. Många journalister hade velat komma vidare med historien men mördaren var ju död och det fanns väldigt lite att gå på.
Åsa Erlandsson bestämde sig för att göra ett försök och lyckades hitta svar på många frågor om vad som drev den 21-årige trippelmördaren. Men veckan innan boken skulle lanseras på bokmässan fick hon kalla fötter – var materialet verkligen av tillräcklig dignitet?
Så när Nils Hanson, då på SVTs Uppdrag granskning, uppmanade henne att be förlaget skicka in boken till Stora journalistpris-juryn trodde hon att han skämtade.
– Jag var stolt över boken och det räckte för mig. Men Nils Hanson är en person som många gånger lyft mig och hjälpt mig med dilemman och svåra frågor. Han har förmågan att peka mot stjärnorna och visa mig på möjligheter.

I höst kommer boken i pocket med en del nyskrivet material. Åsa Erlandsson har jobbat vidare på storyn. Hon har ingen annan bok på gång just nu, men är inte främmande för ett nytt projekt om idén känns rätt och det är ett ämne som hon kan bli besatt av.

Snart ska hon vara tjänstledig från Svensk Polis under ett år, för att jobba på Sveriges Television.
Innan vi skiljs åt säger Åsa Erlandsson att även om hon brinner för journalistiken och den upptar en stor del av både hennes arbetstid och fritid så är hon ingen tragisk arbetsnarkoman. Hon hinner hon också med annat i livet. Om nu någon skulle tro något annat.
– Jag har en stor och bullrig vänkrets som spretar åt alla håll.■

FAKTA/ÅSA ERLANDSSON 
Karriär i korthet: Redaktör på Svensk Polis sedan 2015. Tidigare bland annat Dagens Nyheter, Metro, Aftonbladet, Vårdfokus, Dagens Medicin, researcher på SVTs Uppdrag granskning en period.

Böcker: Skit i mössan! – 59 myter och missförstånd kring barn och föräldrar (2010) och Det som aldrig fick ske – skol­attentatet i Trollhättan (2017).

Förebilder som lyft henne: Kerstin Särneö, lärare på Journalisthögskolan i Göteborg. Nils Hanson, tidigare Uppdrag granskning. Terri Herrera Eriksson, journalist och barndomsvän. ”Vi tipsar, bollar och snor varandras idéer.” 

Drivkraft: Berättarglädje och nyfikenhet. ”Jag vill verkligen veta. Ju svårare det är – desto mer angelägen blir jag.”