”Folk tror att jag går omkring och är arg hela tiden”

Det första jag säger efter att jag sjunkit ned i den stora skinnsoffan i vardagsrummet hos familjen Aschberg är att jag hörde att han blev glad över att det var ”Robinson-Klas” som skulle komma hit för att göra intervjun. Robert Aschberg skrattar gott.

Tydligen är han inte så peppad som jag kanske hade trott – det visar sig att han varken minns vilken säsong jag var med i eller vilken placering jag kom på.

– Jag har gjort så j**la mycket genom åren, man glömmer så fort, säger Robert Aschberg.

Anledningen till frågan är egentligen inte för att vara trevlig. Expedition Robinson, den första dokusåpan, var nämligen också det som gjorde både produktionsbolaget Strix och Robert Aschberg stenrika – i alla fall har jag alltid hört det genom åren från mina kontakter.

Det visar sig inte riktigt stämma om man får tro Robert. Han sålde nämligen sina tolv procent i Strix redan 1994, och med det missade han sannolikt möjligheten att tjäna en rejäl summa pengar eftersom formatet gjorde Strix till en av världens hetaste tv-makare på den tiden.

– Rekordåret vill jag minnas att vi omsatte över 500 miljoner kronor med en väldigt saftig vinst. Sen höll det på så i några år innan det dalade. Jag hade säkert tjänat oerhört mycket mer om jag hade avvaktat med att sälja men nu blev det inte så. Men jag kunde köpa ett sommarställe för pengarna vilket jag är glad för, säger han.

Robert Aschberg med hunden Folke som familjen Aschberg är fodervärd åt. Foto: Tor Johnsson.

Robert Aschberg gillar inte delar av den tidsera vi lever i. Det han kallar ”narcissismens epok”.

– Du ser sällan på de sociala nätverken att folk skryter om att de är döende i cancer eller djupt deprimerande. Det är alltid de här jävla flinen, vi håller på att drunkna i flin, säger Robert Aschberg.

Möjligtvis har han också sin delaktighet i narcissismens och personkultens utbredning, i alla fall inom tv-världen. Runt millenieskiftet förslöade dokusåporna flera generationer ungdomar om man ska tro den tidens ledarsidor och debattörer.

Det gick knappt att öppna en tidning utan att den tidens tyckare, oavsett partifärg på tidningen, beskyllde dokusåpaeran och den tidens intåg av ”trash-tv” som förgörande när alla ungdomar ville bli kändisar och åka på barturné.

– Som gammal dokudeltagare så vet ju både du och jag att vi skapade en hel del monster som vi utnyttjade på vårt sätt. Det tänker jag inte förneka. Men många hade också glädje av det där, det gav dem säkert vissa erfarenheter de inte hade fått annars, säger Robert.

Finns det något monster du har varit med och skapat som du ångrar?

– Nej, jag kan inte säga det. Jag är ingen grubblare på det viset, man har säkert gjort en del skit, framför allt i början av karriären. Men jag tror jag kan stå för det mesta. Det tjänar inte heller någonting till att sitta och grubbla på det nu. Gjort är gjort. 

Med Uppväxten i välbärgade Äppelviken, Bromma, med en pappa som var läkare och en mamma som var högutbildad men stannade hemma, var framtiden egentligen utstakad för Robert. Han skulle bli läkare precis som pappa. Men det sprack sedan hans kompis Jörgen Widsell, som jobbat på kommunistiska tidningen Gnistan, övertalat honom att satsa på journalistiken. 

Robert hörde av sig till några redaktioner och erbjöd sina tjänster varav Saxons veckotidning nappade snabbast. Där han ”fick göra vad han ville och resa” innan han 1980 klev in på Expressens redaktion, fortfarande utan någon journalistutbildning. Det här var under skrivmaskinens tid när man som reporter kunde ta fram telefonboken och ringa hem till Gunnar Sträng för att ställa en fråga.

– Sen fick man åka hem till stenvillan vid Stortorget i Gamla stan och ställa några frågor till finansministern, minns Robert.

I slutet av 80-talet ringde mediemogulen och tv-pionjären Jan Stenbeck. Han hade sett något extra i Robert och ville göra honom till programledare för Diskutabelt i TV3, ett nytt och okonventionellt debattprogram som skulle röra om ordentligt i tv-grytan i den tidens Sverige. Publiken hade aldrig sett något liknande; det debatterades prostitution, porr, nudism och politik – ofta ställde Robert frågorna med en cigarett i näven. 

Succén som programledare blev alltså omedelbar och under åren som följde cementerades han som en av förgrundsfigurerna inom svensk tv. I program som Ikväll: Robert Aschberg fortsatte gränserna att tänjas när det ordnades SM i lavemang och hans sidekick Gert Fylking sprang omkring och körde juckande hunden på gästerna.

Samtidigt har han alltid blandat det lättsamma med tyngre ämnen i sina program, han var exempelvis tidig med att bjuda in ministrar till TV3-studion. Under hela karriären har Robert sedan fortsatt med samhällsjournalistiken. Senast med format som 200 sekunder och Trolljägarna – i det sistnämnda söker han upp nättroll som hatar och hotar.

På grund av sin ibland burdusa stil har han beskyllts för både det ena och det andra. Men han har också kallats ”Sveriges nya Hyland”, vunnit Kristallens hederspris 2009 och Stora journalistpriset tillsammans med Stina Dabrowski 1991.

Den viktigaste drivkraften är fortfarande att ha roligt. I intervjuer får han än idag svara på om han ”är likadan i verkligheten?”, han brukar alltid svara likadant; att man aldrig kan bedöma det där själv. Det är inte objektivt. 

– Jag vet att jag har lite groteskt utseende, jag har levt gott på det. Folk tror att jag går omkring och är arg hela tiden vilket jag inte är. 

– Jag är ju ingen skönhet på något sätt, men tydlighet är viktigt i medier och det kan också ha varit en fördel för mig, åtminstone tror jag det, fortsätter han.

Hur mycket har du spelat på det arga genom åren, i din yrkesroll?

– Jag vet inte, jag är rätt dålig på att spela teater. När jag gjorde Diskutabelt skruvade jag upp egenheter jag har, det är klart att jag gjorde, men jag har så svårt att göra mig till. Jag tror i alla fall inte det. 

Varför just han fick frågan om att bli ordförande i Publicistklubben (PK) vet han inte. 

– Jan Guillous analys var att de har en buse ett tag och sen har de en public service-människa ett tag, och så är det en pendel som slår fram och tillbaka så. Det kanske ligger nåt i det han säger.

I förbifarten nämner Robert att det är dags att dra ned på takten snart och börja arbeta halvtid. 
– Jag har det bra förspänt för pensionen men vill jobba vidare ett tag till. Jag jobbar med två unga tjejer nu, på 200 sekunder, som är jävligt skärpta och det är nyttigt för en gammal gubbe, man håller hjärnan igång. 

Framåt önskar han mer tid att snickra på sina projekt där ute i skärgården, Robert beskriver sig också som händig, ”mer praktisk än de flesta i vår bransch”. 

– Med PK handlar det om att få grejerna på plats, det har inte varit helt friktionsfritt mellan de olika kretsarna i PK bakåt, men nu tror jag vi ska få styr på det där, säger Robert som precis åkt runt i landet och träffat medlemmar. 

Vad har du lärt dig av PK-uppdraget?

– Du får ringa mig om ett år och fråga det, jag sätter mig aldrig ner och funderar på vad jag har lärt mig. Jag är kanske inte heller här för att lära mig nåt, jag är för gammal för det. Men jag tycker det är viktigt att vi får in fler yngre medlemmar som är aktiva i debatten. Och att vi börjar jobba mer som en klubb i hela landet. 

Fotnot: Klas Granström är reporter på Journalisten och slutade tvåa i Expedition Robinson 1999. 
 

Robert som ordförande i PK-klubben under en debatt i år. Foto: Tor Johnsson.

Fakta/ Robert Aschberg
Ålder: 67 år
Bor: Södermalm
Familj: Fru, barn, fodervärd åt grand danois-hunden Folke. Bror till gräv-journalisten Richard Aschberg.

Karriär: Genombrottet kom med programmet Diskutabelt i TV3, ett program där debattämnena var allt från politik till knark och prostitution (det röktes hasch i direktsändning). Sedan dess har han lett dokusåpor som Expedition Robinson, Club Goa, Baren, samt samhällsprogram som Trolljägarna och Insider. Ledde länge MTG-programmet Radio 1.

Flerfaldigt prisbelönt, bland annat tv-priset Kristallens hederspris och Stora journalistpriset. Han är också en av grundarna till produktionsbolaget Strix television. De senaste åren har han haft kontrakt med Aftonbladet. Ordförande i Publicistklubben sedan 2019.