Gå direkt till textinnehållet

Vikarievalsen som aldrig tar slut

Vikarier är medborgarna som inte finns. De får sämre villkor och har större otrygghet – men jobbar ofta hårdare, i jakten på ett fast jobb. Journalisten har pratat med sex journalister som fastnat i vikariesvängen. Deras berättelser innehåller alla samma önskan: att bli behandlad på samma sätt som alla andra.

Vikarier är medborgarna som inte finns. De får sämre villkor och har större otrygghet – men jobbar ofta hårdare, i jakten på ett fast jobb. Journalisten har pratat med sex journalister som fastnat i vikariesvängen. Deras berättelser innehåller alla samma önskan: att bli behandlad på samma sätt som alla andra.

Det svenska samhället och den svenska lagstiftningen utgår från att medborgarna har tillsvidareanställning med fast månadslön och förmåner – eller är arbetslösa. Vikarier, som år efter år hoppar mellan olika visstidsanställningar, hamnar, ständigt, mellan stolarna.

Som vikarie kan man sällan eller aldrig ta semester. Man har heller ingen pensionsgrundande inkomst, eftersom arbetsgivaren inte är skyldig att betala in till avtalspensionen förrän man har varit anställd i tolv månader. Vilket man ytterst sällan blir, eftersom arbetsgivaren ser till att kontraktet maximalt löper i elva månader och tre veckor. En vikarie blir enligt lag inlasad, det vill säga får förtur till tillsvidareanställning, efter tolv månader. Men varför skulle en arbetsgivare göra det när det alltid går att ta in en ny?

Annons Annons

Situationen är absurd – och ytterst påfrestande för dem som fastnat i den. Det går inte att planera långt framåt, då man aldrig vet hur arbetstider och scheman kommer att se ut. Vännerna har sedan länge tröttnat på meddelanden om nya adresser och telefonnummer. Arbetskamrater är alltid tillfälliga.

I de flesta branscher skulle denna situation aldrig accepteras. Men i mediebranschen ses det snarare som obligatoriskt. Etablerade kollegor kan på fullt allvar säga att de själva minsann inte fick den stora chansen förrän efter flera år och därför ska inte dagens unga få det. Men vad gör man när man inte anses så extremt ung längre och jobben blir allt mer tillfälliga?

Tea Kemppainen

Tea Kemppainen är en av veteranerna i vikariesvängen. Hon vikarierade på Nordvästra Skånes Tidningar, NST, i fyra år, och fick till sist en fast anställning. Senare fick hon erbjudande om anställning på Arbetet, och gick över dit. Men när tidningen gick i konkurs tvingades Tea ge sig ut som vikarie igen.

– Sedan dess har jag varit inhoppare på framför allt Skånska Dagbladet, med 4 500 kronor lägre i lön. Men sedan i höstas har jag knappt jobbat alls. Jag får a-kassa, men den är inte relaterad till verkligheten, berättar Tea.

Hon tycker att Journalistförbundet borde agera kraftfullare för att värna vikariernas situation.

– Det finns mycket förbundet skulle kunna göra: initiera nya sätt att ge ut tidning, skapa alternativ och stötta, uppmuntra och underlätta egna projekt. Men i dag kretsar allt kring fast anställda och frilansare. De har sagt ganska länge att de ska ta tag i vikariernas situation, men de har en tung uppgift framför sig, säger Tea.

För tillfället är Tea med i Kulturfrontens projekt för arbetslösa kulturarbetare på Möllevången i Malmö. Projektet, som drivs av Länsarbetsnämnden och Malmö stad, var från början till för Arbetets före detta anställda. Tanken var att det skulle vara ett sätt att hitta nya vägar att få jobb för arbetslösa journalister, eftersom de kunde ha a-kassa varvat med exempelvis frilansjobb eller vikariat.

Men att hitta något nytt har varit mycket svårare än Tea förväntade sig.

– Det har hänt något märkligt i vår bransch. Tidigare var jag ung och kvinna – och fick enbart vikariat av den anledningen. De trodde helt enkelt att man skulle skaffa barn. Men nu verkar jag ha för mycket erfarenhet. Arbetsgivarna verkar föredra mer gröna personer som både kräver lägre i lön och är lätta att forma. Istället får jag frågan varför jag varit på så många ställen och arbetat, som om det var konstigt och något negativt. Att jag under mina tolv år i yrket tagit jobb på vilken redaktion som helst, och med hur kort varsel som helst trodde jag var bra.

Det skulle inte störa henne att vara vikarie om arbetsgivarna såg henne som en resurs och gav mer i lön för att det är mer otryggt.

– Det är väldigt tärande för självkänslan att vara vikarie. Vi är så många som konkurrerar och det är väldigt slitande med anställningsintervjuer och att söka jobb, säger Tea.

Gunilla Malmström

Gunilla Malmström tog sin examen på JMK 1999. Hon har två barn och har blivit inlasad på veckotidningen Ny Teknik där hon varit både reporter och redigerare. Men problemen är inte lösta för henne för det. Inom samma koncern, E & T förlag, lades papperstidningen Dagens IT ner, liksom Datateknik 3.0. De överblivna journalisterna går därmed före henne till tjänster på bland annat Ny Teknik.

Gunilla tror inte att det kommer att bli någon tjänst ledig för henne. Hon går nu på a-kassa och söker tjänster på andra tidningar, men har ännu inte lyckats få någon.

– Jag söker alla sorters jobb där min utbildning kan vara till nytta, till exempel som handläggare eller informatör. Men det känns surt att söka annat, brevbärare till exempel, när det är journalistik man har pluggat och vill jobba med.

Gunilla berättar att arbetsförmedlingen tittade på hennes meritlista och såg att hon hade jobbat som ekonomiassistent för tio år sen.

– Då föreslog de att jag skulle gå en ekonomikurs och ta jobb som det igen, eftersom det var lättare att få jobb inom det området.

Gunilla sitter i den vanliga fällan: hon behöver jobbmeriter, men får dem inte förrän hon har tillräckligt med jobbmeriter.

– Ju längre tid man går arbetslös, desto räddare blir man. Man blir orolig för att det inte ser bra ut när man söker jobb. Det känns fruktansvärt när man inte får jobba med det man är utbildad för.

Marcus Noterius

Marcus Noterius från Östersund har precis avslutat ett vikariat på Aftonbladet och har skrivit på ett inhopparkontrakt som gör att han arbetar för tidningen då och då.

Marcus jobbade på Östersunds-Posten redan i 17-årsåldern, därefter på Länstidningen. Efter det flyttade han till Göteborg, där han började frilansa. Senare började han vikariera för Arbetet och GT, följt av Expressen och Göteborgs-Posten. Därefter drog han vidare till Stockholm och började på TV3 Direkt, följt av det nyss avslutade vikariatet på Aftonbladet. Åtta arbetsplatser, men inget fast jobb.

– Arbetsgivarna ser bara till att slippa anställa folk. De flesta säger att de inte har råd att anställa, men jag tycker att det inte borde kosta mer att ha en fast anställd än en vikarie. Jag tror att en tidning förlorar sin identitet när det är en så stor omsättning på folk, säger han.

Marcus tycker att arbetsgivarna borde tillsvidareanställa den vikarie de tycker är bäst. Har man gjort ett bra jobb under elva månader borde de veta vad man går för.

– LAS-regeln är helt värdelös. Den är bra på ett sätt för att den tvingar arbetsgivaren att anställa. Men samtidigt, hade den inte funnits hade jag kunnat jobba kvar på de ställen jag trivts på.

Som de flesta vikarier som har varit i svängen ett tag, börjar han känna av otryggheten.

– Jag har inte haft något fast jobb alls sen jag startade i branschen. Det börjar kännas tungt. Jag har ingen journalistutbildning, så jag ska i och för sig vara glad att jag har haft väldigt bra jobb. På det sättet är jag nöjd. Men man känner att man gör ett lika bra jobb som alla fast anställda och jag skulle vilja ha lite struktur i mitt liv. Nu kan jag inte köpa en bostad och måste flacka runt.

Medvetenheten om att det här är speciellt för mediebranschen finns. Marcus kompisar som har andra yrken har ett tryggare liv än vad han själv har.

– Alla andra planerar för semester på sommaren. Man ska vara glad att man inte har någon familj att ta hänsyn till. Skulle man ha barn så vete fan hur det skulle gå. De flesta av mina andra kompisar får fast jobb på ett kick, oavsett vad de har för jobb. I mediebranschen skyller de på ekonomin, säger han.

Marcus hade ingen aning om att vikarier inte har pensionsgrundande inkomst, men det är han inte ensam om. Däremot gillar han inte att han varit tvungen att gå ner i lön, även om han är medveten om att han är högavlönad i jämförelse med andra branscher.

– Jag tjänade 24 000 tidigare, men på Aftonbladet sa de att högsta grundlönen var 21 500. Det är väldigt olika, man tror att mindre arbetsplatser är snålare men så är det inte, de kan vara mer generösa.

Peter Johnsson

Peter Johnsson lasades in på Kvällsposten redan 1998. Men det ledde inte till en tillsvidareanställning på en gång.

– Vi skulle få fast jobb allihop som lasades in, men sedan köpte Expressen oss, så vi fick börja om på nytt. Det skulle sparas i organisationen i Malmö, så vi blev hängande i någon sorts tomrum. Till slut blev vi tillsvidareanställda, berättar han.

Peter blir uppsagd från Kvällsposten på grund av arbetsbrist från och med 1 maj i år. I praktiken kan det betyda att han blir vikarie i sommar igen. På sin egen arbetsplats.

– Man får ju inget större förtroende för arbetsgivaren. Men det här är inget som jag går omkring och ältar. Jag är medveten om hur cyniskt beräknande arbetsmarknaden är i dag, så jag lägger min energi på andra, för mig viktigare saker. Som att göra ett bra jobb och att leva ett bra liv, säger han.

Däremot gillar han inte LAS. Han menar den är mer i vägen än den gör gott. Han är heller inte nöjd med lönen som vikarie.

– Har man varit vikarie har man inte rätt läge för löneförhandling. Det är en av nackdelarna. Man vill hellre ha jobbet än att tjata så man förlorar jobbet. Det hade varit roligt att bli lika behandlad som alla andra, säger Peter.

Hedvig Elander

Hedvig Elander jobbar just nu som vikarierande nyhetsreporter på TV4 till och med augusti. Hon gick ut JMK för tre år sedan och har sedan dess varit på TT, Aftonbladet, Expressen och Svenska Dagbladet.

– Det måste naturligtvis finnas möjlighet att ta in vikarier när folk är sjuka, barnlediga eller på semester. Men utlasningen är satt i system – och då får man inte upp lönen. När du hoppar till nästa jobb får du vara glad om du slipper gå ner i lön.

Dessutom är det svårt att förklara ens situation för bekantskapskretsen. Hennes kompisar undrar varför hon aldrig får fast jobb.

– Jag skulle vilja kunna koncentrera mig bara på jobbet. Jag skulle vilja ha journalistiken som mitt riktiga jobb, inte bara som ett sommarjobb som förlängs.

Hedvig gick ur facket för något år sen. Hon tyckte inte att det tog vikariefrågan på allvar.

Hedvig tycker att Journalistförbundet borde ta strid för vikarierna på samma sätt som förbundet gjort med upphovsrätten.

– Att man flyttar vuxna människor som spelpjäser från den ena tjänsten till den andra – det är fånigt. Utlasningen är satt i system och LAS utnyttjas felaktigt.

Peter Larsson

Peter Larsson har varit journalist i 20 år och har varit tillsvidareanställd på Pressens Bild. Sedan förra sommaren har han varit på Aftonbladet, men den 1 mars gick hans vikariat ut. Just nu är han en så kallad inhopparvikarie, han blir inkallad då och då vid behov.

– Det som jag tycker är mest oroväckande är alla nyutbildade som inte kommit in på arbetsmarknaden Förutom att de inte ens har någon fast anställning att använda som referens när de söker arbete så har de ju också svårt att få förstahandskontrakt på bostad, svårt att få lån och en hel del andra saker.

– Vikarier har väldigt ofta sämre villkor när det gäller till exempel semester, man är ju mer eller mindre tvingad att ta ut den i pengar när man slutar vikariatet, eftersom om man får ett nytt vikariat direkt knappast kan börja det med att ta ut semester. Dessutom finns det på flera företag bonus och förmåner som inte gäller vikarier.

Peter tror att meningen med LAS var rätt tänkt från början. Men det slog fel, eftersom folk nu lasas ut istället, trots att både vikarien och arbetsgivaren många gånger hellre skulle vilja förlänga vikariatet.

Men något positivt kan han i alla fall säga om sitt vikariejobb.

– I mitt fall som inhopparvikarie är det möjligen positivt att skulle jag bli erbjuden ett mer stabilt jobb, så har jag inte den långa uppsägningstid som en fast anställd har. Dessutom kan jag säga nej till arbete utan att bryta något kontrakt om jag inte skulle vilja arbeta. Men oftast är det ju så att när man inte har något jobb så är man mer intresserad av att jobba än att vara ledig. Sedan är det så många som befinner sig i vikariesituationen, så det känns nästan naturligt att vara vikarie. Inom branschen vet man det, säger Peter.

Inte heller Peter visste om att han förlorar pensionsgrundande inkomst som vikarie..

– Det borde Journalistförbundet vara bättre på att informera om. Jag tycker att det inom facket ständigt pratas om att man skall förbättra situationen för vikarier. Men det verkar inte bli så mycket av det.

– Vi vikarier som hade kontrakt från och med maj 2001 fick inte del av den senaste löneförhöjningen, inte heller retroaktivt som de tillsvidareanställda. Det är underligt att man som vikarie skall betala full medlemsavgift till förbundet, men ändå inte få del av avtalet på samma sätt som fast anställda.

Sämre villkor är standard

Lägre lön, sämre villkor och minimal trygghet tillhör vardagen för vikarierna – och även om de flesta personalansvariga inser problemen ser få någon lösning.

Marianne Peterson är personalredaktör på Aftonbladet. Det är hon som rekryterar vikarier på tidningen, sedan fyra år tillbaka. Hon anser att det bara finns förlorare i LAS-systemet:

– Jag tycker att det borde kunna vara en person som har samma vikariat hela tiden, istället för att behöva anställa flera efter varandra på till exempel samma långa föräldraledighetsvikariat. Det blir ju dyrare att lära upp nya vikarier.

Aftonbladet har i genomsnitt 60 vikarier anställda per år, enligt årsredovisningen, vilket motsvarar tolv procent av personalstyrkan.

– Det här är en stor arbetsplats och vi är noga med att ersätta alla som är borta, säger Marianne Peterson.

Det är också en arbetsplats där det sker mycket förändringar. Avdelningar läggs ner, tjänster stryks och nya kommer till. Det gör att det är svårt för journalistklubben att kontrollera att vikarier blir rätt behandlade. Bemanningsplanen ändras och de vikarielistor klubben får kan snabbt bli inaktuella. Det är svårt att se vem som är vikarie för vem, berättar Calle Söderberg i Aftonbladets journalistklubb.

– Många vikarier som hela tiden byts ut gör också arbetet mindre effektivt. Men ledningen vill ha möjlighet att göra snabba förändringar. Det förutsätter en massa vikarier som man kan sparka, menar han.

Avsked via telefon

De drabbade är förstås vikarierna, som inte alltid behandlas med respekt. Två av Aftonbladets vikarier fick nyligen besked om att de inte får vara kvar: den ene i förbigående i julklappskön, den andre på sin telefonsvarare.

– Det är tråkigt att de fick beskeden så här, säger Thomas Kingdahl, styrelseledamot i Aftonbladets journalistklubb.

Marianne Peterson säger att hon inte ”kommer ihåg de fallen”.

– Det normala är att vi pratar öga mot öga.

Journalistklubben är också kritisk mot lönesättningen för vikarier.

– Vikarierna ska ha samma lön som jämförbara fast anställda, men vikarierna ligger ofta flera tusenlappar under. Det finns en oskriven regel på företagen att det ska vara så, säger Calle Söderberg.

Karin Sjöberg är ordförande för journalistklubben på Norrländska Socialdemokraten i Luleå. Hon är kritisk till hur anställningsfrågorna och LAS hanteras på NSD:

– Chefredaktören är inte beredd att diskutera hur LAS-reglerna används, utan vill kunna välja fritt den dag tidningen vill tillsätta någon. Det är chefredaktören som gör anställningarna, vi har ingen insyn vid anställningsintervjuer till exempel. I slutskedet får vi ta del av det aktuella namnet. Han vill ha det så.

Chefredaktören Lennart Håkansson erkänner att han inte vill veta av något inlasande på sin arbetsplats.

– Man vet aldrig i förväg vad det är för tjänst som ska tillsättas, och då vill man inte att det ska vara slumpen som avgör. När det är dags ska den bästa tänkbara få jobbet. Jag vill inte ha några inlasade, utan vill göra en bred rekrytering vid det tillfället, säger han.

Du vill inte prata om LAS med journalistklubben. Varför inte det?

– Jag kan gärna diskutera LAS, men jag vet att journalistklubben inte är beredd att diskutera på det sättet jag vill. Man kan inte förhandla bort lagen, det är mellan mig och den anställde. Även om det skulle gå att komma överens med journalistklubben skulle det inte gå att gå runt den faktiska frågan. De kan inte förhandla bort LAS, säger Lennart Håkansson.

Samtidigt gillar han inte att vikarierna behandlas som de gör av journalistbranschen. Men han ser mer att det är systemets och politikernas fel.

– Systemet missgynnar vikarier samtidigt som många politiker och vi i branschen uppmuntrar flexibla människor, säger Lennart Håkansson. Vikarier och frilansar är oljan som ser till att hjulen rullar – och de borde inte straffas. Ska man ha någon form av belöningssystem borde man ha bättre villkor om man är en fri och rörlig människa. De med fast anställning har en trygghet medan vikarierna måste visa att de är bra, varje dag. Samtidigt vore det absurt om de yngre vikarierna ska ha lika hög lön som de fast anställda som har dubbla tiden i yrket.

Ökat tryck

I södra Sverige har det blåst en hel del kring de Expressenägda tidningarna Kvällsposten och GT, med nedskärningar och besparingar. Vilket ökat trycket på vikarierna.

– Det är precis som om tidningsledningarna ser spöken i det här med fast anställda. Man är rädd för att få in någon som ska bli fast trots att arbetsgivaren uppenbarligen behöver folk och dessutom kan säga upp folk när som helst på grund av arbetsbrist, säger Eva Sternäng, ordförande för Kvällspostens journalistklubb.

Under förra våren var andelen vikarier på Kvällsposten så hög som 35 procent.

– Vi hade 41 vikarier, det vill säga extra medarbetare – inte tjänster – under april månad 2001. De var inne under olika tidslängder. Vi fasta medarbetare var 73 stycken.

Kvällsposten arbetar också mycket med tillfälliga inhoppare, med kontrakt som anger att personen anställs vid varje enskilt tillfälle. En metod som får ett blandat bemötande.

– En del är frilansar som tycker att det är en bra extra inkomst, en del ser det som bättre än ingenting alls, säger personalredaktören Carin Linnér.

Men Eva Sternäng är kritisk.

– Arbetsgivaren ser bara på de kortsiktiga ekonomiska vinsterna. Men jag menar att de många olika vikarierna stör rytmen. Arbetsgivaren riskerar dessutom att det som avhandlas och sägs på vår redaktion sprids till andra redaktioner, en korttidsvikarie kan omöjligt känna samma lojalitet som den som behandlas just av arbetsgivaren, menar Eva Sternäng.

P3-höst året om

Det kallas P3-höst. Stämningen som råder inför årsskiftet, när de projektanställda får det avgörande beskedet: stanna eller ut i kylan.

På Sveriges Radios P3 är nästan hälften av journalisterna projektanställda, på maximalt två år.

– Jag ser inga alternativ. I så fall skulle vi fastanställa personal och leva med gamla människor som gör radio för unga, säger P3-chefen Dan Granlund.

Det gäller ha snurr på personalen för att träffa målgruppen. Sedan Dan Granlund tog över chefskapet på P3 för drygt ett år sedan har LAS-listan gjorts helt ren och avtalen stramats upp. Det är tydligt och klart: ingen projektanställd får under några omständigheter jobba längre än två år och därmed komma in på den så hett eftertraktade förturslistan.

– Vi är tydliga och talar om vilka regler som gäller. Vi har ju skrivit ett gemensamt avtal med Journalistförbundet. Då kan vi inte hipp som happ bryta mot de reglerna eller strunta i dem. Vad vi har gjort är att vara tydliga och det tycker jag inte att man varit tidigare utan då gick det på lite lösa boliner, säger Dan Granlund.

Uppgivet fack

Pelle Gustafsson på P3s fackklubb är uppgiven. Suckar och stönar och menar att den lokala fackklubben inte kan göra något annat än att följa det ingångna avtalet. Men utbrister i nästa andetag:

– Visst, det är raka besked men samtidigt hoppas folk verkligen på att kunna få jobba vidare. Det är klart att folk har ångest och mår skit då.

En tydlig effekt av den höga omsättningen på personal är att man ständigt tvingas lära upp nya medarbetare. När Folkradion ökade sina sändningar med en halvtimme fyra dagar i veckan gick samtidigt två reportrars projektanställningar ut. I samma veva förstärktes redaktionen med två tjänster till och när en reporter slutade på eget initiativ satt programledaren Amanda Rydman kvar med en reporter som kunde programmet. Och fem nykomlingar.

– Man kan ju ifrågasätta hur seriös en sån satsning är då. Jag undrar om det är någon som egentligen räknat på vad det här kostar i pengar, säger Olle Svalander, som fick sluta på Folkradion.

Många menar att personalomsättningen dränerar kanalen på kunskap. Att lära sig P3s stil och sändningar tar tid. Dan Granlund hävdar att det är något alla, både fast- och projektanställda, får lära sig leva med.

– Så är det att jobba i en verksamhet där folk kommer och går. Om du jobbar på en skola är det precis samma sak, det kommer nya elever hela tiden. Nu kanske projektanställningsavtalet är en bra kompromiss.

Facket på Sveriges Radio har just tillsatt en snabbutredning av LAS. Tanken är att man ska försöka belysa de kostnader som systemet skapar och hur kvalitén på programmen och arbetsmiljön påverkas.

LAS-karusell

– LAS-karusellen är ett långvarigt och omtalat problem. Jag tror tyvärr inte att vi hittar de ultimata lösningarna utan målet är att få upp frågan på bordet igen, säger Kennet Öhlund, en av dem som arbetar med utredningen.

På P3 ska 25 procent av programmen produceras genom ”utomståendes medverkan”. Dan Granlund menar att kravet på externa produktioner är en av anledningarna till att så få är fast anställda. Och skyller därmed på statens regler. Men det är inte staten som har bestämt några 25-procentiga mål, vilket är en utbredd missuppfattning på kanalen. Det enda kravet som ställs är att hela Sveriges Radio ska ha mer extern medverkan mellan år 2002 och 2005 än under det gångna året.

– Det är radioledningens sak att bestämma hur ökningen ska fördelas. Det lägger sig inte regeringen i, säger Lars Norén, ämnesråd på Kulturdepartementet.

– Jag tycker inte det är något konstigt i att P3 har en större andel utomstående medverkan än andra kanaler, säger Dan Granlund.

Som verkligheten ser ut på P3 är det kanske logiskt att ledningen ser kanalen som en plantskola. Här får den unge radiojournalisten en utbildning och kan sedan flyga vidare i medievärlden. Många har gått vidare till TV eller som välutbildad personal till tacksamma produktionsbolag. Men frågan är – tjänar lyssnarna och licensbetalarna på det?

– Det är klart att anställningsförhållandet påverkar produktionen. Man kanske inte ger hundra procent eller håller inne med sina bästa idéer – man ska ändå försvinna, säger Pelle Gustafsson.

De flesta är ändå överens om att kanalen måste bestå av till stora delar ungt folk och att de nya striktare LAS-reglerna i alla fall är rättvisa. Men redan om några år kommer bilden att se helt annorlunda ut när den stora kullen fyrtiotalister på radion går i pension. Många menar att man kommer tvingas headhunta personal i stället för att, som i dag, erbjuda korta projektanställningar.

– Då behöver radion ha in folk och då är den här bitterheten som skapas mot företaget inte bra, säger Pelle Gustafsson.

Bakslag om LAS

Ett cyniskt missbruk av människor, som är förödande för branschen. Så beskriver Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén det systematiska utnyttjandet av vikarier. En fråga som facket än så länge har förlorat.

Agneta Lindblom Hulthén är djupt oroad över situationen för vikarierande journalister.

–Vikariesituationen berör alla journalister, för dåliga villkor har en tendens att smitta och sprida sig på arbetsplatserna.

Journalistförbundet ska under försommaren satsa på en arbetsplatsturné då man särskilt tar upp vikariernas situation.

– Vi kan inte bara finna oss i situationen, utan måste protestera. Varje gång. Vi gjorde det på GT under en period på 80-talet – och det gick vägen.

Men sett i ett större sammanhang har facket inte lyckats när det gäller utformningen av LAS.

– Försämringarna i lagen om anställningsskydd är bedrövliga. Den debatten har vi än så länge förlorat. Krafterna för att vi ska ha ett rörligare arbetsliv har vunnit, medger hon.

Hot mer än förbättring

Förslaget om en mer specificerad LAS ser hon mer som ett hot än som en förbättring:

– Det är klart att arbetsgivaren kan tänka sig det. När man säger upp folk gör man det enligt en turordningskrets. För att arbetsgivaren ska kunna säga upp vem han vill, gör han dem därför så små som möjligt. Då blir man inlasad på en redigerartjänst inom feature och har inte förtur till en annan tjänst utanför kretsen. Det är det de är ute efter. De vill kunna sparka ut personal hur som helst, säger hon.

Leif Palo är ombudsman på Journalistförbundet. Han tror att den nya diskrimineringslagen, ”Lag om förbud mot diskriminering av deltidsarbetande arbetstagare och arbetstagare med tidsbegränsad anställning”, som ska träda i kraft i juli kan påverka vikariernas situation i positiv riktning.

– Lagen kommer att påverka en del bestämmelser i kollektivavtalet som berör visstidsanställda. Den kan även beröra dem som har kortare tid än 16-timmarsvecka som inte ingår i kollektivavtalet, säger han.

Journalister som vikarierar mindre än tolv månader på en arbetsplats får heller inte en pensionsgrundande inkomst, vilket påverkar deras framtida pension. Möjligtvis kan lagen även påverka detta.

Det förbundet hoppas mest på är dock att kunna hindra utlasningen.

– Vikarierna borde inte kunna lasas ut utan anledning innan tolvmånadersgränsen, säger Leif Palo.

Nya bakslag

Men LAS är en fråga där facket ständigt drabbas av nya bakslag. Enligt lagen ska en person bli tillsvidareanställd när hon eller han har varit vikarie på samma arbetsplats i sammanlagt tre år under en femårsperiod. Journalistförbundet och Tidningsutgivarna har stridit om detta, och de senare påstår att detta inte kan tillämpas inom TU-området. I slutet av februari slog Arbetsdomstolen (AD) fast att Tidningsutgivarna har rätt, med motiveringen att 3/5-regeln borde ha stått som bestämmelse i det nuvarande kollektivavtalet för att kunna gälla.

Agneta Lindblom Hulthén är upprörd över AD-domen.

– AD har de senaste åren enligt min uppfattning allt mer blivit en arbetsgivardomstol. Att driva frågor i AD är just nu en form av gambling, säger hon.

Om Journalistförbundet vill att 3/5-regeln ska gälla för journalister på TU-området måste det ta upp det i kollektivavtalsförhandlingarna om tre år, menar hon. Hon befarar att det blir svårt att få in den regeln i avtalet utan konflikt.

Eva Sternäng, ordförande för journalistklubben på Kvällsposten är även hon mycket kritisk mot AD-domen:

– Femårsregeln är fastslagen i lagen om anställningsskydd. Jag kan inte förstå varför den inte skulle gälla inom vårt yrkesområde.

Sentimentalkapital

Min vän konsulten såg klentroget på mig. ”Fast jobb? Ska DU ha det? Jag menar, konsulter och journalister…såna som VI har väl inga fasta jobb …”

Reaktionen var begriplig. Allt fler journalister är antingen egenföretagande konsulter eller ingår i mediernas ambulerande vikarieproletariat.

Konsultvillkoren ger fria arbetstider och eget ansvar, men man riskerar att behandlas som blott en insatsvara i medieindustrin. Senast när jag arbetade på en tidning utan tidsavgränsade villkor satt jag i Bonnier Specialtidningars lokaler, men fakturerade som egenföretagare. En söndagskväll ringde chefen och berättade att han just sålt tidningen för ett pris han var överlycklig för: ”Det bästa som kunde hända mig”, sade han. Och meddelade att jag kunde fakturera ytterligare två dagar, fram till månadsskiftet i samma vecka.

Dunk i ryggen

På onsdagen bjöd han redaktionen på italiensk restaurang på Holländergatan, dunkade oss i ryggen och sade ”Visst tog det slut plötsligt, men hörni, man ska se all förändring som positiv förändring!”

Jag log, lyfte glaset och nickade vänligt åt Oves visdomsord, för antingen agerar man och ser ut som en vinnare, eller så framstår man som gnällspik, hjon och förlorare. Med risk för att också bli en.

Lika muntra tongångar är det i dagspressen där hungriga vikarier utgör nyhetsdrevet. För att peppa dobermanvalparna blinkar cheferna med ögonen, antyder chans till fast jobb, ”man vet aldrig vad som kan dyka upp”. Men det vet man. För det som dyker upp är det evigt förväntansfulla vikarieproletariatets nästa generation. Smek, sätt på och skicka iväg. Systemet är en chans för en kreativ, dynamisk, flexibel generation som vill testa nya grejor, resa och skapa – så säger arbetsgivarna.

Men jag har sett den bottenlösa förtvivlan hos många unga som utsätts för hanteringen. Jag minns nervknippet Niklas, som berättade att han vaknade friterad i sin nattliga ångestsvett, i rädsla över att inte få förlängt vikariat. Jag minns den bleka bitterheten hos Joseph efter avskedet, som hade trott att han var en av tidningens unga klippor och hade inrättat livet efter det. Jag minns Lisa, som brast ut i förtvivlad, skakande gråt mitt på redaktionen.

Biomassa

Ty bortom svamlet om en ny, flexibel ungdom, befriad från trygghetsnarkomani, innebär hanteringen av vikarier som biomassa inte bara att en varje ung individ förlorar ett arbete. Det är ett slag mot identiteten. Han eller hon blir ifrågasatt som både yrkesman och människa. Varje ny vikarierunda innebär att kilowattsekel av mänsklig energi tappas från arbetet och åtgår till grubbel över det egna jaget, vad man ska göra av sitt liv, yrke, om man är behövd, hur man kan bli det och what´s the fucking point med journalistik överhuvudtaget.

Det bygger inga starka människor. Och därför heller inga starka företag.

pf@sjf.se

Fler avsnitt