Han har granskat oligarken i Sundsvall: ”Putins administration jobbar aldrig slumpmässigt”

Under fredagen befinner sig Knut Kainz Rognerud på Bokmässan i Göteborg där han kommer att vara med på fyra seminarier, bland annat med DNs Rysslandskorrespondent Anna-Lena Laurén som nyligen fick lämna landet på grund av indragen ackreditering, och med Liza Alexandrova-Zorina som skrivit boken Imperiets barn.

– Min första reaktion när Ryssland invaderade Ukraina var att jag måste göra något på pengarna. Det måste man alltid försöka ha i bakhuvudet – att följa pengarnas väg. Jag insåg rätt snart att det ekonomiska intresset alltid har varit en viktig motor för Putin och kretsen kring honom. Och givetvis fullt med kopplingar till korruption och penningtvätt.

Knut Kainz Rognerud gjorde tillsammans med några kollegor en granskning för SVT, varifrån han nu varit tjänstledig för att skriva boken. Där försökte de kartlägga ett dussintal av de oligarker som finns närmast Putin.

Annons

– Under den granskningen vaskade vi fram några personer som hade kopplingar till Sverige och Sundsvallsfabriken Kubal. Flera av dem hade gjort stora investeringar i Europa och några av de företagen levererade produkter åt svensk industri och i ett fall även åt försvaret, vilket var högst kontroversiellt.

Han fick ett tips om hur regeringen agerade i samband med USAs sanktioner 2018-2019 mot ryssar. Sanktionerna var en konsekvens av Krimkriget och Rysslands inblandning i USA-valet 2016.

– Det var ganska tuffa sanktioner redan då. 2018 hamnade en aluminiumkoncern på USAs lista, de som fortfarande äger Kubal i Sundsvall. Jag gjorde flera inslag om hur regeringen satsade enorma resurser, hur de reste i skytteltrafik till Washington för att hjälpa till att lobba gentemot den amerikanska regeringen, kongressen och sanktionsmyndigheten för att få dem att stryka Deripaskas aluminiumkoncern från sanktionslistan, och för att rädda jobben i Sundsvall.

I samband med det fick han reda på att aluminiumkoncernen Rusal ägdes av tre oligarker, och den intressantaste av dem var Oleg Deripaska.

– Jag tyckte han verkade vara en spännande och intressant person. Hans historia, hans uppgång till att bli en av världens rikaste män, hans närhet till Putin. Jag tänkte att man borde fördjupa det, bakgrunden, hur ser kopplingarna ut.

Han var först inne på att skriva om de tre oligarkerna, och kontaktade förlaget Mondial som köpte idén direkt, men de kom snabbt fram till att det var bättre att fokusera på en, det blev Deripaska. Hans historik, hans världsomspännande företagsnätverk, hans kontakter med den internationella eliten, politiker och företag, och alla hans privata tillgångar som är exceptionella gjorde honom till en intressant person.

Vilka slutsatser har du dragit av granskningen?
– Jag är ingen expert och när man börjar rota i rysk ekonomisk historia märker man att det är otroligt suddigt hela tiden. Det är många som har försökt tvätta bort historiken, det är överlappande intressen, det finns sällan en berättelse kring en viss händelse, det är väldigt komplext. En sak jag kom fram till var att han, och Putinadministrationen, aldrig jobbar slumpmässigt, utan han har varit otroligt strategisk redan från dag ett med hur han använder sig av pengar för att skaffa sig inflytande, makt och lojaliteter.

Var det något under processen som var extra svårt?
– En del är ju att han och den ekonomiska eliten i Ryssland har så mycket resurser att ge sig på de personer som försöker granska dem. Många journalister i Ryssland har avrättats.

I över ett år sökte han Oleg Deripaska via mejl och telefon till hans talespersoner, pr-konsulter och pressansvariga i London, New York och Moskva. Kort före boken skulle tryckas kom ett långt brev från honom där han avfärdade alla uppgifter som ”sagor”.

Du fick också hot via mejl och telefon?
– Ja, det måste man ändå tolka det som. Det var en annan delägare i Rusal som jag kontaktade och då var det någon talesperson som först mejlade och sedan ringde mig flera gånger sent på kvällarna. Och återkom med meningen ”This is not a threat, don’t see this as a threat”. Säger man så tillräckligt många gånger är det svårt att tolka det på något annat sätt än ett hot. Och i mejl: ”We will do anything – within the law of course – to stop the publishing.”

Deripaska har också tidigare stämt en lång rad tidningar.

– De lägger ner enormt stora summor på att hota med advokater och stämma tidningar världen över om de skriver det minsta kritiskt om dem. Många drar sig till slut för att skriva om det.

Men du tvekade inte?
– Nej, man kan inte gå runt och vara rädd som grävande journalist, då får man göra något annat. Men däremot har jag varit väldigt noggrann och tagit hjälp av folk jag känner, externa konsulter och jurister. Vi är medvetna om att den här texten kommer att granskas i minsta detalj av hans advokater, de kommer att försöka hitta något att ge sig på. Så det är otroligt viktigt och lärorikt att vara noggrann i detaljerna och med sina källor. Och skriva bara det man vet. Är det en osäkerhet måste man skriva det.

Det har varit svårt att få intervjuer med någon i Deripaskas krets.

– I Ryssland i dag med krigsläget är det ju ingen som vågar säga någonting. Det är människor som flytt Ryssland som jag pratat med, och många är som sagt döda, många som kritiserade honom tidigare har tystnat.